Accepterar inte bonusbarnet

Hur kommer det sig att den känslan rättas mot barnet och inte mot pappan? Det logiska för mig hade varit att rikta den känslan av att inte orka med personen vara mot pappan som skapar situationen och inte primärt mot barnet (även om det är en sekundär effekt).

Ska man vara krass så är det ju barnet som är problemet oavsett hur det blev så. Man hade ju hellre sett att mannen inte har några ungar.

Jag ser det som en enhet. Barnen kommer med på köpet och är en ganska direkt produkt av föräldrars beteende och speglar det. Jag har svårt att förstå att man fortsätter känna för den mannen på något sätt. Det skulle vara väldigt avtändande för mig. Alla är vi olika.

Det skulle vara avtändande för mig också, därför väljer jag bort män med minderåriga barn.

Din partner curlar sönder sitt barn så pass att du inte kan hantera det på ett vuxet sätt? Och DÅ går du och ser till att han får fler barn? Så jävla obegripligt och nästan komiskt hur dumma i huvudet en del kvinnor är. Ni är fan patetiska.

Flytta för fan ut och låt dom få leva utan dig. För allas skull.

Jag kan till viss del förstå dig, då jag själv har ett bonusbarn på 10 år som gör mig galen just nu. Här är det taskig attityd, smäll i dörrar, skyller på andra, säger att andra har fel när det är han som har fel eller det finns flera sätt som är rätt, säger att småsyskonen är jobbiga så de hör och säger att vi vuxna är elaka, onda och snåla.

Allt är tråkigt när vi ska hitta på nåt men när vi väl tagit oss dit är det jättekul, men vi blir inte jättepepp på att hitta på nåt med nån som bara klagar i en timme innan vi kommer iväg.

Det värsta är att jag blir arg och avreagerar mig på vårt gemensamma barn, det är som att jag inte kan bli riktigt arg på det barn som inte är mitt så tyvärr får mitt barn lida för storasyskonets beteende.

Så till viss del känner jag igen mig i att vara nära gränsen med bonusbarnet och känna att man inte tål det. Men jag förstår inte riktigt vad det är hos ditt bonusbarn som du stör dig på, det låter som du säger att det ligger hos dig.

Så barnet får inte sina behov uppfyllda av närhet och uppmärksamhet. Det måste ni ju hitta en lösning på. Därmed inte sagt att sambon måste sitta i soffan med hen hela tiden men utflykter, involvera i matlagning osv osv...

Tipset du fick om att separera veckorna delvis är ju superbra om ni har fler barn än orken räcker till för.

Jag förstår dig. Till hundra procent.

Visst är det naturliga och självklara att barn är barn och vi vuxna är just vuxna med allt vad det innebär av acceptans, förståelse, anknytning osv. Dock kan alla dessa basala element sättas ur spel och det kan vara väldigt starka krafter.

Jag känner mig ledsen och upprörd över hur man som deltagare i en tråd angriper någon som ber om hjälp och råd. Som uppenbart står för sina fel och brister och vill hitta svar på hur man ska bara sig åt.

Vidare fungerar väl ändå inte världen och människan så som vissa vill göra gällande?

Som framsidan av Vaktornet när allt är höljt i rosa skimmer och man vandrar hand i hand? Låt oss vara människor med känslor som tar fel beslut och mår dåligt. Även som vuxna! Jag tror exempelvis sällan att en vuxen person flyttar ihop med en partner och inblandade barn utan intentionen att det ska bli bra för alla. Det är svårt om inte omöjligt att veta hur en sammanslagning i ett gemensamt hus blir, förns det blivit verklighet.

Sedan står man där och inget blev som man tänkt.

Jag själv bor nu sedan ett par månader med egna barn och bonusbarn. Bonusbarnen går mig ideligen på nerverna och de behandlas som små bebisar av pappan, fast de är i skolåldern. De har rätt att vägra äta, får en macka istället, behöver inte klä på sig själva, lägger sig ner och skriker när de inte får som de vill. Varpå pappan gullar, skojar och lyfter upp dem.

Jag blir så ursinnig att jag ibland smäller igen en dörr.

Jag har rätt till mina känslor oavsett om det är mitt fel att denna situation råder och barnen har ju påtvingats detta helt och hållet. Jag försöker komma in och ta en myndig roll, men den kör pappan bara över och vill skydda dem. Har tagit upp detta en många gånger som slutar med storbråk och att han skjuter mig längre bort. Veckorna hans barn är här är fullt fokus på dem i alla situationer och något vuxet liv finns inte.

De har helt tagit över. I min värld lär man barnen att respektera varandra och ställer krav på dem. Att respektera och behandla ett barn väl är inte att sätta på de skygglappar och ge efter i allt, svara varje mening med ?ja lilla gubben? eller att konstant berömma och uppmärksamma. Man måste lära sig att man är bra ändå.

Mest om mig själv blev det, men jag förstår din frustration och jag antar att man borde ta hjälp av terapi, själv och tillsammans. Eller bryta upp. Jag ska ge det här Max ett år nu och under den tiden göra mitt bästa, ha huvudet på skaft och sedan utvärdera om jag borde stanna eller lämna för ett bättre liv.

Svenska dysfunktionella nya systemet.

Ja du har ett val och det är att separera och köra vv med din yngsta också. Perfekt liv lol.

Men varför inbillar du dig att du som en främling ska komma in i barnens liv och ta en myndig roll?

Varför går det dig på nerverna att pappa skojar och busar bort barnens utbrott? Det är väl en toppenmetod?

Att barnen får beröm och bemöts med ett kärleksfullt ?lilla gubben? är du begripligt att du gör till ett problem. Svarsjuk?

Tror inte du behöver vare sig bryta upp eller gå terapi. Du behöver bara chilla lite. Du verkar helt överspänd.

Ja jag känner mig på helspänn.

För att jag avskyr bortklemande och skulle aldrig få för mig att behandla mina barn så. Att en 6 åring ska bäras in från bilen, sedan vägra klä av sig och lägga sig och sparka på golvet i hallen, gallskrika.

Tills pappa kommer och gör som han vill och skojar. Sedan sitta i pappas knä resten av dagen och inte behöva äta, få en macka istället och sedan hjälp på mes blöja och gos i sängen. Trots gnäll och fuck you innan . Så ja det har jag Absolut problem med

Obegripligt. Slappna av människa.

:) :)

Ja! Låt barnen styra! Det brukar bli som bäst. Låt dem se att vuxna är robotar utan känslor, satta på den här jorden för att serva barnen.

Att berömma barn, skoja med dom när de får ett utbrott för att avleda, ge en macka om de inte gillar maten är små petitesser i tillvaron som förenklar livet för alla. Under förutsättning att det inte finns nån skitnödig vuxen i närheten som komplicerar allt med massa onödiga principer. Det kommer garanterat att bli vettigt folk av även dessa barn. Det är inte sådana saker som avgör hur barnen blir och hur familjen mår.

En ständigt sur, missnöjd och missunnsam förälder i familjen som ständigt driver fram onödiga konflikter om struntsaker däremot kan orsaka stor skada både för barnen och familjen som helhet.

Småbarntiden är kort. Chilla.

Förstår att det är svårt, bra att du ser din del i det hela!

Tror lätt det blir en ond cirkel i sådana här fall. Om barnet känner av att du har svårt för det, ökar behovet av bekräftelse.

Här är några tankar om vad som kan vara bra att göra:
- prata med (pappans uppgift) med BVC / skola om hur barnet är där? Ser de något problem? Behöver barnet få professionell hjälp om det är extremt oroligt?
- sök samtalskontakt för dig själv, med eller utan pappan

- försök göra positiva saker med barnet (om du inte redan gör det)
- försök undvika att gripa in i onödan. Om barnet leker med ert gemensamma - är du rädd att det gemensamma ska skadas? Om inte, försök se det som något positivt att barnet verkar gilla det gemensamma barnet (hade kunnat vara så att hen ville skada det...)

-Jag tror att barn behöver mycket närhet. VI har en 6-åring som fortfarande samsover, vill sitta i knä när vi kollar på TV o s v, o s v. Storasyster var lika dan, men det har gått över av sig själv, utan att vi har behövt ta till några ¨"åtgärder". Vad folk menar med "curla" är väldigt olika. Att låta barn slåss och förstöra ska man förstås inte göra, men att ge barn mycket uppmärksamhet, hjälpa dem att hantera sina känslor o s v är bra för barn - finns studier som visar att curlade barn klarar sig bättre på många sätt, än barn som det ställts mycket krav på.

Ett utbrott?! Ungen är ju totalt oförmögen till allting! Ständigt sur, ständigt gnäll, kan inte förlora, kan inte säga förlåt, äter aldrig middag, behöver inte stå upp för något alls, allt är alla andras fel och de andra barnen i familjen får ständiga kängor, vågar inte prata för sig, tar inte del i en enda lek, hälsar inte, svarar inte på tilltal, vill inget. Utom att bli buren och servad, sitta hos pappa. Är det ett barn som mår bra??! Är såååååå trött på argument som att ?det blir bra människor av de också! Ja kanske det! Men vägen dit då? Ska alla andra barn i familjen behöva ha detta?

Jag förstår TS situation. 
Har också bonusbarn och en situation som driver mig till vansinne. Barnen är stora (tonåring och snart tonåring) men det daltas med framförallt yngsta som om hen vore bebis. Äldsta styr min sambo totalt och utnyttjar det till max, hen säger aldrig ifrån till barnet utan följer blint allt barnet säger som en lydig hund. Annars kan ju barnet bli lite sur och bara vilja vara hos andra föräldern. Så hen är knappt här alls men lyckas ändå ha full kontroll på sin förälder här. Ofta via yngre syskonet. Hen har varit anti mot mig från start och det har inte blivit bättre, trots att jag har försökt med ALLT för att bygga en relation. 

Blivande tonåringen säger knappt ett ljud här, följer efter min ena så man får säga ifrån att hen får lägga av. Till och med mellan köksbänkarna svansar hen efter. Så sjukt beteende. Hen har NOLL intiativförmåga och följer antingen efter och gör allt det andra barnet gör, eller sitter bara själv och glor i telefon eller bara rätt ut i luften. Har kommit på barnet flera gånger med att bara sitta själv och stirra ut i luften i mörkret medan de andra barnen gör saker ihop. Frågar man varför eller försöker prata med hen så får man inget svar. Bara en sur min. (Speciellt om jag gör det) När hen inte får stalka (så pass nära att mitt barn krockar med hen bara mitt barn vänder sig om) så sitter hen bara själv. Har absolut ingen förmåga alls att göra något själv eller ta några egna intiativ. Hen blev helt förvirrad när hen trodde att mitt barn skulle gå upp och barnet sedan inte gjorde det, då blev hen sittande i trappen i en mörk hall istället för att gå upp själv. Sambon daltar med hen något så enormt, hen kan säga och göra vad som helst och får möjligtvis ett lugnt "nej men *namn* så gör man väl inte" följt av att det skrattas bort och genast ursäktas med att "hen har ju svårigheter, hen är bara sådan" Gör mina samma sak ska det direkt sägas ifrån och helst bli spelförbud en vecka eller något. Jag säger såklart ifrån och tycker att sambons barn ska fasen inte komma undan med allt och mina få skäll för saker. Men då gör jag skillnad på barnen, jag bråkar och han kan ju inte göra något när hen bara har barnen vh. Inte ens när ungen flera gånger stått och stirrat på oss när vi sover har det hänt något. Tycker ju inte det är varken normalt eller speciellt trevligt. Ok om barnet varit litet, men hen är alltså snart tonåring. Men nej, det ska bortförklaras med att sambon sov ju så hen såg inget. Så det har inte hänt. Alltid ursäkter. 

Det har ju tyvärr lett till att jag irriterar mig på allt ungen säger eller gör, bara hen kommer hit blir jag på dåligt humör. Sedan får jag alltid höra att det är jag som inte försöker tillräckligt, jag "skrämmer bort hans barn" och jag får se till att skaffa lite bättre självförtroende och sluta vara så överkänslig. Det underlättar inte situationen direkt. 

Så att inte tycka om sin partners barn eller inte komma överrens med dem är inte alltid bara bonusförälderns fel. Bioföräldern har ett stort ansvar i att hjälpa till för att relationerna med barnen ska funka. Det funkar inte att göra sina barn till ansvarsbefriade bebisar och skylla allt på bonusföräldern. 

Ingen lätt sits. Man styr inte över sina känslor men det låter som att du tar ut detta på fel person. Att se en annan förälder dalta med sitt barn är frustrerande men är det inte exakt det du gör med minstingen? Ni kanske hade kunnat få en superfin relation om du hade ansträngt sig lite. 

Om du inte klarar av att få ordning på denna frustration så behöver ni separera snarast. Det är inte hälsosamt för hans barn att ha en vuxen som går och stör sig på honom hela tiden. Utan att låta alltför dramatiskt kan han få men av det i längden.