Han vågar inte

Skuldkänslorna handlar väl mer om hur illa du behandlar dig själv? Att du väljer att vara någons plan B istället för A? 

Skuldkänslorna mot mig själv är att jag framställer mig som ett jävla våp som inte kan säga nej, särar på benen för vad som helst och är helt blåst i huvudet. 
Men de riktiga skuldkänslorna är för att jag har så otroligt svårt att säga nej, jag vill alltid vara till lags. Och i det här fallet skulle jag behöva prioritera mig själv i framtiden men det betyder att jag måste säga nej(till något jag också egentligen vill. Jag hatar att göra någon besviken. Det är inte ens säkert han blir det, och han skulle aldrig visa det för mig då men jag skulle känna mig som en svikare. 

Jag har alltid lagt mig platt, inte mot honom (jo nu) utan generellt. I alla bråk alla diskussioner har jag fått ge mig just för att jag hatar konflikter. Har levt i ett hus med bråk, bråk, bråk sen jag var ett litet barn och jag mår så otroligt dåligt av det. 
Och sen skaffade jag en sambo som var precis lika dan, brölade fram som en oxe och jag fick stå tillbaka, både med åsikter, tid som spenderas, resor osv.
För några år sedan fick jag nog och stack. Bröt upp med sambon och tog ett jobb långt hemifrån. Funderade på att bryta kontakten helt med min familj. 
Och nu får jag ständigt gå med det dåliga samvetet att JAG har förstört för dem, deras liv kan inte fungera som vanligt för att jag gjort som jag gjort. Det är inte i mitt huvud, det här är också saker som sägs. Och det bara kryper i kroppen på mig för jag vet inte hur jag ska få det att sluta. 

Och för en gångs skull kände jag något för någon och vågade vara glad och tro på något för min skull. Och nu försöker jag hålla fast vid det för allt jag kan trots att jag vet att det bara blev skit av det här med.

Tack. Jag tycker  inte att du har varit hård, ganska nyanserad faktiskt. Och det du säger är ju sant, jag har förstått dig hela tiden. 

Jag trodde på det för att jag ville, jag ville tro att det skulle bli bra även för mig. Att någon faktiskt tyckte om mig. Jag tror inte ens, kan i alla fall inte minnas, att jag någonsin har hört ens från min familj att de älskar mig. Det är klart att de gör men det är så otroligt mycket skuldbeläggande och vi säger det inte till varandra. Vi visar inte ömhet.
Nu var det någon som sa det och lät som att han menade det. Och det var så jävla skönt att känna. 

Av allt det berättar låter det ju som att du VISST kan stå upp för dig själv och lämna när det behövs. Och att då falla tillbaks i samma mönster blir helvridet. Det ett ganska känt, psykologiskt fenomen (har glömt vad det kallas) hos individer med låg självkänsla och otrygg anknytning att välja parters de inte kan få, tex gifta, då det ger personen en anledning att skylle på när det inte funkar. Du behöver hjälp med att inse ditt eget värde och att gå framåt i stället för bakåt som du gör nu. Livet är så kort och det är så himla synd att självsabotera på det sätt som du gör.

Fast det har jag inte. Jag har bara flytt. 
Och allt tyder på att jag snart kommer behöva ge upp, för jag orkar inte lyssna på skuldbeläggandet något mer. 
Och när han valde mig så fick jag något tryggt att luta mig mot. Och så visar det sig att han bara sökte stöd från något som också var trasigt. 

Men TS, du hade inte behövt svara någonting speciellt  alls tänkte jag, eftersom det inte ens var en fråga. Då har du inte sagt nej, som du tycker är så jobbigt 

Men hur kan du skuldbelägga dig för att du svarar nej till en man som är upptagen? Det borde vara motsatsen egentligen. 
Om det är någon som ska skuldbeläggas så är det den som leker med två kvinnor. Ingen person som förtjänar sympati direkt.

Jag tror att du behöver söka hjälp för låg självkänsla, så du lär dig inse värdet av dig själv. Det finns nog ingen annan som kan hjälpa dig, och allra minst du själv. Så länge du faller för en man för att han får dig känna dig älskad men samtidigt ger dig tomma ord och löften, så kommer ditt självskadebeteende fortsätta.

Det viktigaste av allt är något ingen här kan hjälpa dig med,
att lära dig älska dig själv! 

Först när du anser dig värd något har du styrkan att säga ifrån och ställa krav. 
Det är inte en mans uppgift att få dig känna dig älskad. Det är din uppgift att lära dig älska dig själv, om så du än blir singel hela livet.

Just nu är du ett lätt byte för alla med dåliga avsikter, och du tillåter sådana att komma in i ditt liv. Om du ska bli stark och komma ifrån denna onda cirkel behöver du söka hjälp för det. 

Han kommer aldrig respektera dig, när han vet att du inte säger ifrån eller står upp för dig själv. Chansen är större att han kommer ledsna med tiden än bli din.
Om du vill ha en ärlig chans, jobba på dig själv och bli stark nog att kräva att han lämnar sin fru innan han blandar in dig i ett triangeldrama. 

Om man tillåter sig bli behandlad som en dörrmatta som kommer folk utnyttja det och trampa ner en. Inte bara din älskare utan många andra människor gör tyvärr så. Problemet är att du kanske njuter för stunden, men ditt självförakt kommer för alltid plåga dig tills du börjar säga ifrån. Det kommer bara leda till ännu sämre självkänsla och sämre självförtroende att fortsätta på samma spår.

Rädda dig själv, först och främst!

Fast att fly är också ett försvarsbeteende där du avlägsnade dig själv från det som skadade dig. Och grejen är ju att du INTE fick något tryggt att luta dig moy - det var bara vad du trodde, en fantasi. Som någon annan skrev behöver du hjälp med självhatet för det finns så mycket kul och härligt i det här livet som inte hänger på någon annan än dig själv.

Frågan kom rakt ut till slut. 

Nu kommer jag skriva något ganska personligt, något som jag aldrig någonsin har sagt eller yttrat.

Jag hatar inte mig själv, egentligen inte. Jag är ganska smart, tänker utanför boxen, ser rätt bra ut, duktig på det jag gör. Jag tycker att jag är ganska bra, snäll. Lite för snäll. Men jag tänker också att om man ger av sig själv, ställer upp för andra, försöker vara sitt bästa jag. Någon gång borde man väl få något tillbaka, nån gång borde det väl bära frukt? Jag kan inte se mig som någon som tar för sig, det går liksom inte. 

Och så kommer det här mörka - om jag tar för mig, sätter mig själv först. Ställer krav att han ska lämna sin fru. Då betyder det att jag tycker att jag är värd det. Att jag är bättre än någon annan. Att det jag skulle kunna erbjuda är så mycket mer än vad någon annan kan. Det betyder att jag tycker att jag är bra. För ingen annan verkar ju tycka det, och tycker jag det själv så gör jag mig till åtlöje.
Det här är första gången jag har upplevt att någon faktiskt tyckte om mig. För den jag är. Och så var det inte sant, jag blev bara lurad. Hur kunde jag tro det? Att jag var värd det, det är så jävla skrattretande och jag känner mig så otroligt förlöjligad så ni anar inte. 

Det var så otroligt skönt att känna att någon uppskattade mig och det enda jag vill är att känna det igen.

Ja jag flydde. Och nu är jag så jävla ensam. Och har man aldrig varit ensam när man är ledsen kan man inte föreställa sig hur förbannat jävla ont det gör. 

Det berättade du inte om, föreslog ju att du skulle ta det i tråden först vad han skriver och ta det lugnt innan du svarar nåt, men ok, du kanske inte tycker att du har så mycket hjälp av våra svar ändå eftersom du gör tvärtom

Fast han är ju en GIFT MAN. Då spelar det ingen roll hur snygg, sexig, charmig, snäll, duktig, whatever du än skulle vara. Han kan ju ändå inte lämna sin fru och sin familj för dig. Och du har ingen rätt att begära att han ska göra det. Detta borde du ha fattat från början. 

Dessutom fattade jag det (om jag minns den här tråden rätt nu) som att du träffade honom i samband med någon gruppsex-akt?  Om det var så, så måste du väl I ÄNNU HÖGRE grad ha förstått, att detta inte kunde sluta väl..? En gift man som smyger ut i hemlighet och deltar gruppsex-akter..?  

Detta var ju något mycket värre än om ni t.ex. skulle ha arbetat tillsammans under lång tid, trivts tillsammans, blivit alltmer personliga i era konversationer, och plötsligt en dag sett varandra i ögonen och insett att ni var kära i varandra. Och inte ens i DET fallet, skulle du ha haft rätt att begära att han skulle lämna sin fru och familj för dig.

Jag har inte begärt nånting, jag är helt och hållet medveten om att beslutet måste komma från honom och jag skulle aldrig övertala honom till det. Däremot skulle jag önska att jag kunde ställa kravet. Han får välja. Om han ska ha kvar mig i sitt liv kan han inte fortsätta med sitt dubbelspel. 
Den här tråden handlar om hur jag känner och att jag är besviken för att jag trodde och hoppades det skulle bli något.
Jag är egentligen inte besviken på honom, för jag förstår om han väljer sin familj framför mig.
Jag är besviken på mig, att jag vågade öppna upp och så blev det så jävla fel. 

Klart att du är besviken på dig själv, vem hade inte varit det? Samtidigt är det just bristen på självkänsla som gör att du skapar en slags omöjlig fantasi runt en snubbe söm lurat dig. Du vill så gärna tro på vad han säger att du gör det till en verklighet. Det är precis den här problematiken du behöver komma runt och jag tror helt ärligt att du behöver hjälp, tex med KBT terapi. 

Du beskriver dig själv som smart men lite för snäll. De egenskaperna har inget att göra med din egentliga självbild, för den har uppenbarligen blivit snedvriden genom din uppväxt och tidigare relationer. Är man tillräckligt svulten kan man till och med äta mat som är möglig eller skämd.

Denna får mig att tänka på dig ts.