Han vågar inte

Jag har kanske  märkliga sexuella preferenser men de är också olika beroende på vem jag träffar. Som den här mannen har vi haft helt normalt sex, mycket smek och gos, men hans vän kunde mycket väl få banka skiten ur mig om han ville det. Så det är också en av anledningarna till att jag inte brydde mig om vem han tog med, för där var det total underkastelse. Men skulle någon annan få för sig att använda så hårda tag eller tala om för mig vem jag ska ha sex med skulle jag säga nej för det är inte vad jag vill med den personen. 

Det gick dessutom fort för oss att bonda med varandra, visst träffades vi för sex men satt också uppe hela nätterna och pratade med varandra. Jag tyckte om att vara med honom så attraktionen uppstod för hans person och det var en ny upplevelse för mig att bli uppvaktad på det sättet. Därför fortsatte vi ses, men jag var helt inne på att bara hålla det casual till han började yra om att lägga om sin semester, vi skulle vara "exklusiva" osv. 

Tack för förklaringen. Då förstår jag lite bättre. Jag har aldrig sagt att du har märkliga preferenser. Men det låter på det du beskrivit tidigare som om många män har behandlat dig illa i relationer. Jag tror att du aktivt behöver söka dig till andra sammanhang och hitta andra sätt att träffa män än vad du är van vid. 
Uppvaktad på vilket sätt? 

Jag tycker att det låter märkligt att nån som är så framgångsrik "inte finns" på nätet... 

Han finns men jag kan ju av uppenbara skäl inte följa honom på sociala medier. Skulle inte säga att han är framgångsrik, men betydelsefull i alla fall i företaget där han jobbar. 

Jag har haft en längre relation innan det här, förutom tonårspojkvänner. Jag är rätt blyg och  inte säker på att jag duger. Och i mitt tidigare förhållande blev jag behandlad dåligt för att han var osäker, och han visste inte hur man ger och tar i ett förhållande. Det är ingen dålig människa,  men han var inte bra för mig och han hade ett enormt kontrollbehov. Jag var aldrig kär i honom, men efter ett tag är det bekvämt att veta vad man har. Jag försökte göra slut många gånger men eftersom han bara struntade i mig och jag inte fick något stöd från min familj orkade jag aldrig driva igenom det. Men  jag tänkte varje dag att ska jag verkligen ha det så här resten av mitt liv. 
Sen tog jag tag i massor med saker, sa upp mig från jobbet, dumpade min kille. Levde loppan och hittade mig själv. Blev tonåring några år för sent :) 
Visst har jag träffat en del tomtar när jag dejtat men man ska nog egentligen inte säga att jag dras till badboys. 

Uppvaktad på det sättet att någon såg mig och talade om för mig hur fin jag var och hur glad han var att träffa mig. Jag är inte van vid det, det är aldrig någon som säger att jag är bra och det är inte heller något jag känner igen från mina föräldrar eller mor- och farföräldrar. Har bara läst om det och sett det på film 😇 det kändes fantastiskt bra och det öppnades en helt ny värld av känslor för mig.

Men du har vänner som säger bra saker om dig. 

Ja, jo så klart. Men det är ju inte riktigt samma sak. De brukar inte smsa att de saknar mig och säga hur glada de är att träffa mig, hur bra jag får dem att må. 
Men jo, jag har jättefina vänner. 

Du skrev tidigare att du är mycket snyggare än han och att du sänkte din standard för hans skull. Du verkar ändå ha ett visst självförtroende och tycka att du duger. 

Jo, det är jag - rent objektivt. Självförtroende har jag, det är självkänslan som suger. Det skulle bara vara så skönt att nån gång få tillbaka när man ger. Men eftersom man inte får det betyder det att man inte har något värde? Det är så jag tänker.  Jag har inget värde för någon annan, jag får ju till och med höra från min familj att jag är avskyvärd så hur skulle jag då kunna vara värd att bli älskad av någon? 

Och det här att sänka sin standard- jag var så otroligt lycklig,  STOLT, att han ville ha mig. Jag kände mig inte värdelös och jag ville berätta för hela världen vad lycklig jag var. 

Det är nog just den här biten du behöver jobba med i terapi.

Ja, jag vet. Som jag tidigare nämnt är inte han grundproblemet utan det blev bara toppen på isberget. 

Du upprepar gammal skit så länge du imte tagit itu med grundproblemet.Försök tänka objektivt. Det är nämligen helt uppenbart din familj som är ett problem. Jag skulle ALDRIG kalla mitt barn avskyvärd. Det är helt otänkbart.

Helt klart. Personen gör det ju i affekt för att hen själv mår dåligt men det skadar ju inte mindre för det. Och gör att jag är rädd för hen dessutom. Alltid tassa på tå för att råka säga fel sak eller tycka fel i någon åsikt. 

Du bör nog bryta helt med den här familjemedlemmen. Eller hur?

Nu har det gått ett tag. Du har inte skrivit på länge.

Jag hoppas att det är ett positivt tecken, men jag tänker på den här tråden ibland och att det  vore trevligt att veta hur det går? 

Hej! Av någon märklig anledning blev jag glad att någon tänker på min situation ibland. 
Tyvärr kan jag inte riktigt ge er de svar ni vill ha. Jag har ju flyttat nu, det hände en massa saker i livet som gjorde att jag tappade glädjen igen, helt orelaterat till honom. Och det nya livet känns bra! Men ja, vi har fortfarande en del kontakt - på hans initiativ så klart, men det känns rätt lugnt. Han har varit lugn, jag har hållit känslorna dämpade. 
Det känns helt okej så här, jag vet ju att för att helt ta mig vidare måste jag bryta helt och få chansen att att träffa någon annan. Men trots allt är han ju en person jag fortfarande tycker om och att vi skriver till varandra ibland känns bra för mig. 
Så tyvärr är läget till viss del oförändrat. Jag hade gärna haft bättre nyheter och även om jag dejtat litegrann så är det ju så klart svårt för mig att känna något ärligt för någon annan eftersom jag fortfarande har den här kontakten med honom. 

Det är inte så konstigt om man följt tråden från start att vilja veta vad som händer. Tack för uppdateringen 🙂
Låter som att du inte investerar fullt ut i honom åtminstone. Att dina förhoppningar att det ska bli ni, är mer realistiska? 

Det är ett svårt dilemma att behålla kontakten och ha svårt att investera och känna känslor för andra. Kan det vara så att det fortfarande ändå finns hopp kvar från din sida?
Är det han eller du som er till att kontakten upprätthålls? Beter han sig lika dåligt fortfarande eller har något ändrats?

Positivt ändå att du börjat må bättre, för det är en förutsättning för att orka göra något överhuvudtaget. Bra att du börjar se livet mer positivt.
Har du fortfarande kontakt med psykolog? Det är svårt att bli stark på egen hand.

Önskar dig lycka till ❤️

Nej, jag investerar absolut inte fullt i det och all kontakt sker genom honom. Jag har fortfarande inte tagit initiativ till det och han hörde faktiskt av sig för ett par månader sedan och undrade varför jag aldrig skrev och att jag gärna fick göra det. Jag svarade att han mycket väl visste varför, att vad händer om han inte svarar mig eller igen säger att vi inte ska ha kontakt eller att fel person ser det? Jag tänker inte utsätta mig för det. Så nu hör han av sig med ett par veckors mellanrum och frågar hur det är osv. Och var faktiskt väldigt fin när det hände en sak som påverkade mig väldigt mycket och stöttade mig genom det.

Det känns helt okej med den här kontakten mellan oss, även om jag fortfarande är rädd att han igen ska säga upp den (jag vet att det är dumt). Men, trots allt, så tycker jag ju om honom som person fortfarande. 

Jag vet ju att det inte kommer bli vi, det är orealistiskt och hade varit katastrofalt för mig. Så jag har slutat hoppas på det för länge sen. 

Låter bra. 

Men synd att han sätter upp ett hinder för din möjlighet att träffa någon annan. Att han fortfarande upptar din tid så du kanske missar möjligheterna till riktig kärlek. Jag hoppas att du tänker på det och försöker ge andra en chans. Livet går så fort, och det är inte kul att ångra massa förlorade år efteråt.  Men skönt att han är ett stöd och en vän till dig när du behöver det.