JoP: Jag är säker på att din son är lika underbar som alla andra barn! Och kan inte tänka mig att han löper större risk att bli mobbare än någon annan. Jag håller med om att man blir rädd av vissa inlägg, men att de kanske är skrivna i oförstånd och desperation över sitt barns eventuella lidande?! Jag är glad att jag inte är en så blödig moder som inte kan se utanför den egna familjen. (Sen kan jag i och för sig komma ihåg hur groteskt jag tyckte det var med 20 månaders som inte förstod bättre, när min egen förstfödde bara var 15 månader...). Jag förutsätter att personalen på ditt barns förskola är professionell och att åtminstone de VET! Att de ser lika positivt på ditt barn som på alla andras. Och att de inte talar om vilket barn som rivs, eftersom det uppenbarligen finns föräldrar som inte förstår.
Visst, det kan inte vara kul att se sitt barn med bit- och rivmärken jämt, men man kan inte skuldbelägga de "skyldiga" barnen, eller deras föräldrar, för det.
När min äldste son blev biten var jag mest oroad av att det bara var han som var utsatt. Personalen talade om att det var det inte. Flera barn blev bitna, och då var jag "nöjd" (=inte längre orolig).
Mitt mellanbarn kom ofta hem med ordentliga bitmärken från småbarnsavdelningen. Hon var stor nog att tala om vilket barn som bitit: det var hennes bästa kompis (om man nu kan tala om sådana i den åldern). OCh hon konstaterade att "Man får inte bitas". Ingen stor grej för henne alltså. Och tjejerna fortsatte vara bästa kompisar, och bitandet växte bort så småningom.
Min yngste son bits och slåss hemma. Jag har talat om det för dagis, men har än så länge inte hört att det har hänt där. Han har däremot kommit hem med bitmärken några gånger. Vid ett tillfälle hade både han och bitaren suttit i samma frökens knä, hon märkte inget, min son sa inget (=hade inte ont av det?), och bitaren släppte så småningom sitt grep. Först då reagerade fröken och såg att det var ett ordentligt märke.
Så mycket bitandes på barnens daghem, men det är världens bästa förskola!