Pappor för jämställdhet?

DOFILUS:
Man behöver inte nödvändigtvis lagstifta. Viktigast är att män i maktposition blir medvetna om att de KVOTERAR in män väldigt ofta.

Don: Ja de kvoterar in män ofta. Är det rätt? Nej. Är det då rätt att kvotera in kvinnor? Nä, kvotering är helt enkelt fel. Så hur löser vi det? Med mer kvotering?

Jag har ställt den här frågan förr i någon tråd - kommer inte ihåg vilken - men har fortfarande inte fått något svar;
Varför tycker alla att det är OK med en pappa med barnvagn, men att det är konstigt med en kille med dockvagn?
Kastar bara ur mig den mitti kvoteringsdiskussionen...

Problemet med kvotering är att man faktiskt förstärker bilden att ett kön är mindre lämpat för vissa uppgifter. Om man har kvotering för, låt säga, målare och det kommer en kvinnlig målare, då blir min fundering - "Är hon målare för att hon är duktig som målare eller för att hon är kvinna?"
I samband med det blir kvinnor mer ifrågasatta och misstrodda som målare, vilket i slutänden gör att man inte vill ha målare som är kvinnor eftersom man tror att kvinnor gör ett sämre jobb som målare. Något fel måste det vara på kvinnor eftersom de behöver stöd och förtur för att kunna bli målare.

Kvotering är förstås problematiskt på många sätt.

Men. Man kvoterade in svarta i amerikanska militären. Vem tänker på det idag? Det är helt sant att de första kvoterade kan få misstänksamma blickar. Men man har brutit isen. Och kommande generationer kommer att tacka dem.

Mikkel: Det korta svaret på din fråga blir den att man bara är ovan vid att se pojkar med dockvagnar. Det långa svaret handlar om att man förfäras över att pojken med dockvagn (eller hans föräldrar) bryter mot könsmaktsordningen genom att kliva utanför en könsroll han blivit tilldelad.

Blev du klokare efter mitt svar?

Självklart är det så Live It... Det var mer en retorisk fråga... Det är väl samma sak med kvotering - det finns egentligen inga generella svar. Frågan om kvotering uppmärksammar ett fel i vårt samhälle som det råder delade meningar om hur det skall lösas.

Puffar upp den här tråden igen!

Så, hur gör ni därhemma för att inte fastna i könsroller?

Liveit1971: Använder sunt förnuft kort och gott, utan att för den delen sluta vara man och kvinna och i stället bli två stycken "det" som verkar vara vissa feministers mål.

Vi samtalar mycket om vad som skall göras och bestämmer från gång till gång vem som gör det. Försöker att tänka på hur vi talar till våra barn om vem som gör vad. "tant polisen" och "tant doktorn" är etablerade begrepp hos oss.
Försöker fördela tiden, både fritid och "hemmajobbstid" så jämnt som möjligt.
Försöker göra det vi är bra på, men att vara uppmärksamma på att inte någon av oss jämnt gör en viss sak...

Men jag tror som sagt var att det viktigaste är att prata i förväg, som jag skrev.
Som när vi bestämde oss att skaffa barn samtalade vi i förväg om hur vi skulle dela upp föräldraledigheten och innan vi köpte bil vem som skulle göra vad osv inte så att man står där och båda förväntar sig något outtalat av den andra.

Hålla konversationen igång, vara lyhörd.
Ibland har vi gjort en veckouppdelning som vi alternerar på, tex den med matvecka ser till att fylla kylskåpet med vissa basvaror, den som inte lagar middag diskar, samt städning uppdelad eller bestämd städdag varje söndag då vi gemensamt städar hela lägenheten.

Jag tror att man måste diskutera en hel del, tror man bara att "det ordnar sig" faller man snabbt och lätt in i gamla inlärda mönster.

Carin Holmberg har ju skrivit en väldigt intressant bok på temat "det kallas kärlek" där hon intervjuar många unga par och konstaterar att det är vid första barnet som jämställdheten bryts av ofta.

Alltså boken heter "Det kallas kärlek"

...sen har hon ju tidigare skrivit "Det kallas manshat", som borde vara obligatorisk läsning för män.