V.V.S-tråden. Våga vägra skov! Tråd nummer 10

Fru U: jo jag förstår att det kan bli så där.. Daniel är väldigt aktiv och rastlös också... och jag har inte så mycket energi.. Känner mig så tråkig.

Men han lär sig nog att förstå när han upptäcker att det inte bara är tillfälligt.. antar jag.

Ja, det är skönt med Stefan som vän, han känner ju mig utan och innan..

Jag känner mig också jättetråkigt emellanåt. Min man har glömt de åren då han inte var särdeles aktiv (när han hade jätteont, var jättetrött och hade b-vitaminbrist) + att han aldrig haft ont på det sättet som jag har ont

Jag har ju så att säga, systemont, dvs ont precis överallt och det har han aldrig haft utan det har varit höften eller axeln, eller magen och höften, men aldrig ont överallt (vilket jag är tacksam för, nån i förhållandet måste ju orka med vardagen *s*)

Lss: Jag tror att Daniel inte förstår allt ännu med smärtor och orklös het.
Min Joakim förstog inte fören jag skulle opereras hur illa det värkligen va, fasten jag hade sagt till honom massor av gånger hur jag mådde och hur allt låg till. Och han har varit med från början av min sjukdom. Killar kan vara ett fenomen för sig men sätt dig ner och prata med Daniel hur värligen saker ligger till.

Kramar Joanna

Lss,härligt att er separation gått så bra och att du redan hittat någon annan. Det kanske är så att du och Stefan funkar bättre som vänner än par om det är så att ni utcecklats åt olika håll. Jag tror nog att Daniel får full förståelse för allt detta kring din sjukdom bara han får lite tid på sig. Jag och min man har ju levt ihop sedan 1996 så han fanns redan i mitt liv när jag blev sjuk. Han vet hur pass sjuk jag varit så nu efter op och allt så är han bara glad över att ha fått tillbaka den personen som han gifte sig med.
Du ska se att det kommer att bli bättre ju mer ni lär känna varandra!

Dalkulla,hur mår du? Hade Ni en bra Jul och nyårshelg?
Hur är det med magen? Har du slutat med kortionet nu?

Grådis,tack för länken till den här tråden! Jag var ju och vimsade på den gamla tråden....

Madde,jag ska kika in på dina bilder och se om dina ärr är lika tjusiga som mina(Hmm..)
Jag kanske borde fixa lite bolder på min snygga mage?

Hoppas att ni alla mår någorlunda iallafall.
Min dumma ändtarm bråkar med mig en hel del! Läkaren ska ringa mig imorgon då får vi se vad han säger..
Attans också! Kan det inte vara nog nu när jag tagit bort tarmeländet?? Jag ställer mig samma fråga som Lällas,
Vad är det för skitkropp man föddes i?
Annars är det rätt ok,magen växer och bebisen lever rövare därinne.

Kram på er alla! Nu måste jag vara lite social mot min son

/ nalla

Bilder ska det ju vara,inte bolder....
Madde,om du känner för det så kan du inboxa bilder till mig men du ska absolut inte känna dig tvingad!

/ nalla

Hej tjejer!!

Det här medvåra män ÄR svårt.
Jag har lärt mig tänka att det är en omöjlighet för enannan person att förstå hur man har det. Framförallt att det FORTSÄTTER att vara så.
För dem blir våra problem och smärtor vardag på något sätt. =inte så viktigt fördet är ju så jämt.
Min man tar mycket väl hand om mig när mina riktigasmärtattacker kommer. Springer som min passopp, hjälper mig med klyxen osv.
Men därimellan är det "som vanligt".

Känner ocksådet här att när det vart dags för operation förstodhan på allvar. Men det blir ju vardag. Nu när jag tvekan inför nya op. Kan haninte förstå varför? Han ser vad positivt det faktiskt kan bli. Jag ser riskerna hur det kan bli åt det hållet.

Men tänker man att INGEN ANNAN kan sätta sig in ivåra kroppar, så tycker jagdet är lättare att se att det inte handlar om brist på medkänsla - utan om total okunskap.

Ja. De här kropparna vi blivit tilldelade måste vara begagnade...

Jag har tänkt tanken att man kanske har varit Hitler eller nån annan tyrann i sitt tidigare liv och nu får man lida..

Sen tycker jagdet går lättare om man tänker att det är meningen att man ska lära sig något. 'Vad är just min mening med livet'?
Jagtror man lever om igen i olika liv. Man lär sig någoti varje liv. När man är fullärd är manredo för ???
Med det tänket tycker jag att det är lättareatt härda ut.
Hurdet är påriktigt kan ingen av oss veta, men med drömmar, fantasier osv kommer man ändå långt för att härdaut nutiden.

Kanske vart det svamligt

kram på er iallafall!!

God fortsättning
Ni är så gulliga, omtänksamma, roliga och goa härinne, helt enkelt bäst
Tycker det är så bra att detta forum och speciellt denna tråd finns, det underlättar för så många av oss.

Massa kramar till er allihop.

Ska försöka läsa ikapp och svara lite personligt ikväll, men nu kom sambon o en kompis hem så vi ska käka middag. See you later alligator

BCsvensk och Jennyf,
ang sambons ex osv..näe familjerätt tycker jag väl är lite väl magstarkt.
Det har ju fungerat hyfsat förut (till o från) och sanning o säga har väl sambon varit snar på att byta o ändra när han ska iväg på jobb eller nån mc-träff osv, och nu är barnen så stora samt att vi bor så nära så de kommer ju och går lite hit o dit ändå.
Men det är mer det hänsynslösa och obetänksamma förfarandet att bestämma över min vardag över huvudet på mig som gör mig så förbaskat trött, ledsen och arg.
Men vi fortsätter våra samtal och nu har vi haft några dar på tumanhand...förutom just nu för nu åkte han ut till garaget igen och meka...och det känns bra att prata och att ha tid för varandra... Fast det känns konstigt också...eftersom man är så ovan att ha full tillgång till varandra...
Men jag är rätt lätt att dra med , men har desto svårare att övertyga mig själv innerst inne.
Vet inte hur jag ska förklara. Vill gärna tro att det är bra och ska gå att ordna och sitter gärna och planerar. Men innerst inne finns så mycket tvivel...stämmer det denna gång? Eller blir man bara utnyttjad? Är det av kärlek? Vågar man lita på att det ska gå? Osv osv

Men det kanske är bra att ta det pö om pö, för varje gång vi pratar så reder man ut nån grej och luftar några tankar o känslor.
Fast jag är inte van vid det, mina gamla relationer har tagit slut med buller o bång och man har flyttat innan man sagt hej. Så det här långsamma går mig på nerverna ibland...känns som kvicksand, man kommer ingenstans...fast det kanske man gör?
Tack för er omtanke iaf Gulligt av er.

BCsvensk.se, vad skönt med din start på nya året Lät dig väl förunnat att få mjukstarta så. Hoppas 2008 ska bli ett enormt mycket bättre år hälsomässigt för dig och din familj. Du är en kämpe.

JennyF.nu, dina tankar om att man ska lära sig nåt och att våra kroppar måste vara av sekunda vara, hehe, jag har tänkt dessa tankar tusen ggr Skönt att höra att mna inte är ensam.
Och visst är det svårt för andra människor att sätta sig in i en annan människas vardag, med smärtor och sjukdomar och grubblerier.
Man får förklara och informera så gott man kan. Men jag upplever också att min sambo är något oförstående många gånger.
Tänker jag tillbaks så var min första sambo det också, och då upplevde jag mig som mycket sämre....gick alltid ner massor i vikt, hade ont och alltid massa febertoppar och sket tarmarna ur mig...man tyckte ju att han borde fatta att jag var SJUK, men när jag tänker på det så informerade jag honom dåligt och sen skulle man ju minnsan klara sig själv och bita ihop och härda ut och körde på i 190 så han fick kanske inte chansen heller?
Nuvarande sambon har ju aldrig sett mig dålig i den bemärkelsen med tusen diarrer, febertoppar man svimmar av och kraftig viktminskning...jag har ju fått andra symptom nu, krampanfall och stopp i tarmen och att det tagit mer på psyket, och när jag åkt in akut för stopp i tarmen så har han inte varit hemma...
så, näe, han har svårt att se att jag är sjuk och tröttheten har han liten förståelse för.
Och jag sitter inte och ber om hjälp i första taget heller...så man ska kanske bli bättre på att säga ifrån? Lära sig inse att man behöver ta det lugnt. Kan inte begära att han ska fatta det om jag själv inte hajjat det?
Mmm den som lever får se....i nästa liv har jag kanske fattat det? sköt om dig
såg förresten att en ny kommit i tråden med samma symptom som dig eller? Vem var det nu då? Får läsa bakåt, eller var det i den gamla?

hej

stor kram på er alla .. även om jag inte skriver lika flitigt så ska ni veta att jag läser och tänker mycket på er. Åkte på ett skov nu innan julhelgen.. ingen hit direkt att sitta på toa halva natten och sen jobba och ha panik att inte i hinna till toa.. hur som helst så ordinerade min doktor att jag skulle prova med pred klysman och det hävde skovet.. otroligt.. tack imurel:) Min doktor ringde i dag och ville höra hur det gick... snällt tycker jag. han försökte ringa innan jul men fick inte tag på mig utan skickade ett brev. Han tog upp lite med imurelt at det inte var aktuellt med någon dosökning för att på så vis hålla mig skov fri.. tydligen låg mina vita blodkroppar lite lågt. men jga är glada tt det gick att häva skovet så redan efter typ 3 veckor mår jag hyfsat i gen ..

åter stor kram på er.. ni är bäst