Tack för alla gratulationer. Tänkte berätta lite vad som hände under förlossningen...
Blev igångsatt kl 16 med gelé första gången. Värkarna kom igång men var väldigt enkla. Sen fick jag lite mer gel efter 10 på kvällen nån gång. Men tappen utplånades knappt. Vid 20 över sju på morgonen gick vattnet och sen fick vi åka ner till förlossningen. Där kontrollerades det och jag var väl bara öppen nån cm och tappen fortfarande hyfsat intakt. Så värkstimulerande dropp och jag andades väl igenom det mesta till en början. Men sen fick de sätta EDA eftersom de behövde stimulera med mer dropp och jag knappt fick en chans för återhämtning mellan värkarna. Så jag var hyfsat hög på lustgas och EDA efter ett tag, speciellt när de höjde värkstimulerande igen och då fick jag verkligen inga pauser utan det var konstanta värkar ungefär. Ledde till att jag öppnade mig till 4 cm efter lång tid. Sen drog de ner på droppet men då fortsatte jag väl inte öppna mig i den takt de ville så då ökades droppet igen. Sen började jag spy av smärtan och då hade jag ändå knappt fått i mig nånting alls sen frukosten (som bestod av tre-fyra tuggor smörgås) bara lite dricka. Så höll det på ett tag med mer värkstimulerande tills jag inte fick några pauser och då sänkte man tillfälligt. Kan säga att till slut hade jag lust att knocka barnmorskorna. Vid skiftbytet på kvällen har jag så gräsligt ont så jag vet bokstavligen inte vart jag ska ta vägen. Upptäcker då att EDA är helt slut...och har ju förmodligen varit det en stund, jag har alltså bara lustgas att förlita mig på ihop med andning. Då har jag även värkstimulerande som ligger på rätt hög dos. Kallar in bm och till slut svär jag väl åt henne att jag hör vad du säger men jag skiter i det, jag klarar inte mer av den här smärtan! När hon ändå vägrar sätta dit nytt dropp så inser jag, när droppapparaten börjar pipa att jag kan stoppa flödet lite genom att lägga mig på slangen. Vilket jag gör eftersom jag redan brutit tillförseln lite. Hjälper ju föga, men sen kommer nästa team in med ny EDA men då är det nästan för sent, jag bara gråter och skriker. Lättare blir det ju inte när de säger att huvudet fortfarande inte flyttat ner sig och att jag inte öppnat mig mer heller sen 17, då jag var öppen 6-7 cm. Då känns det som att jag ger upp. Sen kommer de in och säger att det blir akutsnitt och då är jag i himlen! ;) Tydligen mådde väl Leah inte helt bra heller för hon hade ju bajsat lite i fostervattnet och hjärtljuden var väl rätt höga tror jag med. De fick sätta en sån grej på huvudet på henne för att mäta dem.
Var hos BB mottagningen idag på återbesök och Leah hade gått ner i vikt ännu mer, men den BM som jag träffade trodde helt klart att det berodde på att hon bara fått mat på kopp, så nu får vi använda flaska! Så skönt att träffa en bm som inte förbjuder det! Plus att hon hjälpte mig med amningen så det fungerade faktiskt en stund, kändes helt otroligt! Men shit vad trött man blir av att inte kunna sova sammanhängande. Igår och i natt så har vi haft en viljekamp av titan klass, nu verkar hon lite lugnare, kan ju säkert bero på att hon fått i sig lite mer mat idag. Men hon håller blodsockret utan problem, det känns riktigt skönt!
Hoppas det går bra för er andra, kikar in när tid och ork finns.
Kramar
Här samlas vi som har diabetes typ 1 och är gravida, för att diskutera dagliga blodsockerkontroller, hba1c, tillväxtultraljud, mat och annat som har med hanteringen av vår diabetes under graviditeten att göra. 
.
så slipper du stå i kö så länge, menar jag...
. Varför inte sätta upp en egen lapp på MVC eller så så kan ni ju fixa utan bm:s hjälp 
.
angående bristningar! Kanske gör jag dej ledsen, men jag tror inte det är så mycket att göra åt. Jag fick ganska mycket bristningar på magen när jag väntade ettan. Jag hade nästan lite ångest för dem efteråt när jag såg dem igen(de satt liksom på undersidan av magen och den såg jag inte på slutet), men sen verkade de verkligen försvinna bort så jag hade nästan glömt av dem....ända tills....magen började växa igen och de fick fritt fram att "bre ut sig" igen. Men precis som alla andra sa till mig då som jag inte kunde lyssna på eller förstå så är det ett liiitet pris att betala för sin totala lycka till bebis och barn 
