Har inte läst alla inlägg, utan enbart trådstarten. Jag väntar mitt andra barn i slutet på augusti, så det blir väl mer mot hösten till, än sommaren, men jag tänkte iallafall dela med mig av mina erfarenheter i samband med första förlossningen och mina tankar kring min andra, kommande, förlossning.
Min inställning när jag väntade första barnet var att jag tar all smärtlindring som jag känner att jag vill ha och kan få. Gick inga direkt förberedande kurser, det enda jag faktiskt gick på var gravidyoga. Var MYCKET skeptisk till att andningen skulle funka som smärtstillande. Gick på yogan för att mjuka kroppen och röra på mig liiite iallafall.
Värkarna startade kl 2 på natten och jag vandrade runt här hemma hela natten och andades mig igenom dem. Funkade riktigt bra. På morgonen vid halv 8 åkte vi till förlossningen. Kom in och det visade sig att jag var öppen 6-7cm så vi fick stanna kvar. Så långt hade det funkat jättebra att bara andas när värkarna kom. Men min BM försökte få mig att testa lustgas. Jag testade.....och höll på att tuppa av. Det enda som hände var att jag (ståendes) kände hur jag förflyttades långt bort och slutade andas, dock fortfarande med samma känsla av värken. Föll bakåt, så sambon fick fånga mig. INGEN bra idé med lustgas. Jag fortsatte andas mig igenom värkarna. Fortfarande funkade det kanonbra (var vid det laget rätt förvånad över effekten av att andas! 
).
Sen kom min BM och sade att om jag ville ha epidural så fick ajg ta det nu innan narkosläkaren gick från förlossningen.....så, jag sade att ok då. Fick epidural och fick också en timme helt utan värkar. Sen kom krystvärkarna och tjopp så var lilltjejen ute, kl 11 på fm.
Kände i efterhand att BM mer eller mindre försökte få mig att ta smärtlindring hela tiden och min känsla är att jag nog hade kunnat fixa det minst lika bra helt utan smärtlindring (dock med andningen!).
Så min tanke nu är att försöka fixa förlossning nummer 2 utan medicinsk smärtlindring. Ska försöka att fokusera på andningen och jobba mig igenom det hela på det viset. Jag hoppas och tror att det ska funka bra.
Det jag ville få fram av det hela var egentligen att jag är sååå imponerad över vad kroppen faktiskt kan fixa utan hjälp. Jag tackar min lyckliga stjärna att jag masade mig iväg på lördagmorgnarna till gravidyogan och satt och andades tillsammans med andra blivande mammor. Utan yogan hade nog inte andningen kommit lika naturligt. Och den gör UNDERVERK!!
Så, våga tro att ni fixar det. Fokus inåt på andningen och följ bara med, låt kroppen bestämma. Men tillåt er också att ta hjälp om ni känner att det inte fungerar. Jag hade en rel lätt förlossning, och det är inte alla som har den turen.
Stort lycka till allihopa!
Vill att detta ska vara en tråd där vi kan stötta varandra på ett positivt sätt och inte känna oss dumma med våra olika funderingar 
).