Downs syndrom - Vi gjorde abort

Hej Millan

Förstår du är orolig men tänk så liten risken är. Bra att du ska ta det lugnt i helgen. Tror inte det är något annat direkt att tänka på.
Under min grav. hade jag nästan inga symptom alls så det kan variera massor.
Det jag minns från MKP är att man skulle vara kvar på akkis i 20-30 minuter efteråt och vila.
Skriv och berätta hur det gick.
Stor kram

Vi gjorde abort i vecka 17, berättelsen finns i en egen tråd. Jag vet hur det känns. Nu är det en månad sedan, min mens har kommit tillbaka och jag lossar hår. Men vart vi är på väg efter det här vet jag inte. Ibland skiner solen och det känns helt ok, sedan plötsligt rasar världen samman och jag bara gråter. Ibland är jag bara molande nedstämd och inget känns roligt i livet.

Så inte är du ensam. Kram. 

Lycka till igen på hösten!

Yenealems mamma: Jag läste precis din tråd! Vad jobbigt du har haft det! Det är ju fortfarande så nyligen så jag förstår om du är helt knäckt. Fick du nånsin reda på vad som var fel? 

När man är uppe i det så tror man nästan inte man ska överleva, men sen plötsligt en dag börjar allt se ljusare ut och man kommer tillbaka till livet igen. För mig är det nu nästan 10 månader sen aborten. 

Millan 

Millan: Inga tunga lyft (kanske självklart) men jag tog inga lyft alls resten av veckan när jag var iväg o så mycket vila.
Vi håller tummar o kramar om.

O alla vi andra, vi finns i våra tankar.

Millan, ja vi vet nog vad som var fel. Jag skriver inte gärna så detaljerat på webben, men kan skriva i PM till de som vill veta närmare. Lite klarare blir det kanske ännu efter obduktionssvaret, men redan nu kunde de nog ganska exakt säga. Obduktionen kan kanske visa på ytterligare fel som inte syntes i ultrat, men det som syntes var nog inte roligt.

Ja, jag väntar på att allt ska se ljusare ut, för den dagen måste ju komma.
 

Jag läste så mycket jag just nu orkade av era tunga berättelser. Det är skönt att känna igen sig, men tungt att tänka att så många är ensamma och sorgsna, har skuldkänslor och mår dåligt. 

Jag vill berätta att jag var såå rädd på förhand för att se den lilla, att det skulle vara hemskt. Men för den som hittar hit i tråden någon dag vill jag säga att välj absolut att se barnet. Minnet av henne är de enda vackra minnena från sjukhuset. Sorgliga ja, men jag har fått se henne och hålla i henne. Vår lilla flicka var så vacker, liknade massor min man. Och jag kan se hennes ansikte framför mig då jag är ledsen, det är konkret. Så talade jag med henne, sjöng för henne och sa farväl, förklarade att jag så gärna ville att hon skulle stanna och att jag skulle ha älskat henne. Jag satt två timmar med henne i famnen, tvättade själv av henne och tog sedan foton för min man och för mig själv att se på, andra också, men det är nog inte så många som sagt att de vill se hennes foton. Det är liksom inte rumsrent att visa foton på ett dött foster, varför är det så? Varför ska man mitt i sin egen stora sorg behöva tänka på om någon annan blir lite illa till mods?

Hon var ca 20 cm och rymdes i min hand. Såg ut som en sovande liten, helt perfekt utanpå. Problemen var inuti.

Jag har valt att säga till de flesta som visste att jag var gravid att det var ett missfall. Jag har nog själv dåligt samvete över aborten fast jag vet att det var det enda möjliga beslutet. Så jag skulle inte orka med att någon annan skulle säga något otrevligt om beslutet. Några få vet hela sanningen. Och de som inte visste att jag var gravid får inte veta något alls.

Kramar till er alla. Det är trevligt att ni finns har för forumet fast jag förstås skulle önska att ingen skulle behöva gå igenom något sånt här.