• Saturo­s
    Äldre 31 Dec 12:47
    197779 visningar
    391 svar
    -1 +4
    391
    197779

    Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.

    Hej allihoppa! Jag är själv adopterad från Asien och är nu vuxen och jag vill gärna berätta för er som är intresserade av att adoptera eller som redan har adopterat om mina egna livserfarenheter.

    Adoptioner kan tyckas vara något trevligt och bra för barnen men man ignorerar då en rad problem som adoptioner medför och de psykologiska problem de adopterade oundvikligen kommer gå igenom under deras liv.

    När jag var yngre tänkte jag på det varje dag, VARFÖR lever jag? Varför existerar jag? Jag hade ju övergivits av min egna familj, blivit bortkastad av min egna mamma och pappa, man känner att det var ett form av misstag att man ens föddes.

    Det blir ännu jobbigare om man adopterar barn från länder där folk ser helt annorlunda ut, för då får man problem med ännu fler mentala saker som att man ser helt annorlunda ut från de övriga barnen även fast man är likadan i sättet som dem.

    Man går runt med sina adoptivföräldrar, innerst inne vet man att de inte är ens riktiga föräldrar, jag kommer än idag fortfarande ihåg när jag var liten och undrade över varför jag såg annorlunda ut från mina föräldrar när alla andra barn såg ut som deras föräldrar. Jag frågade då min adoptiv pappa: Varför ser jag inte ut som dig? Varför ser jag inte ut som de andra barnen? Det var då de försökte berätta allting, att jag egentligen inte var deras egna barn utan att jag föddes i ett land långt borta och att mina föräldrar inte kunde behålla mig så de gav bort mig till dem men att de älskade mig som att jag var deras egna barn. Jag uppskattar mina adoptiv föräldrars ärlighet men den dagen kommer jag alltid ihåg för då öppnades det för första gången för mig att jag alltid kommer vara främmande och annorlunda från de andra ''normala'' barnen.

    Jag tycker därför verkligen föräldrar borde tänka noga för sig innan de adopterar, de måste känna av att de kan få de adopterade att känna att de verkligen är deras son/dotter och att de är önskade och älskade. De måste även känna av om staden eller byn de bor i är tillräckligt öppen och tolerant för att inte ge deras adoptiv-barn år av rasistisk mobbning och utfrysning.

    Det är tveksamt om internationella adoptioner borde existera på en högre nivå, utan det borde ses som en sista utväg för även de adopterade som till ytan kan anses vara lyckliga har djupa problem inom sig, och dessa problem kommer förr eller senare att visa sig för dem själva.

    Som adopterad lever man i en enda stor identitskris ända sedan dagen man föds. Man frågar sig ständigt; Var håller jag hemma? Varför existerar jag? Var är mina riktiga föräldrar? Varför övergav de mig?

    Det kan vara svårt för de som inte har detta bagage med sig att förstå hur man känner sig som adopterad men det är verkligen ingen fin känsla...det största problemet är ändå att man alltid djupt inom sig vet att det var ett misstag att man ens föddes, man kastades bort som skräp av sina riktiga föräldrar. Och vet man detta kan man aldrig bli lycklig på riktigt tror jag. Det kommer alltid finnas kvar inom en, även om jag flyttar tillbaka till Korea så kommer jag aldrig bli riktigt lycklig eftersom jag vet att hela min existens bara var ett misstag och aldrig borde hänt.

    Det har ju visat sig i undersökningar att adopterade rätt ofta och är olyckliga och det bygger mycket på dessa existensiella frågor som kommer komma upp för alla adopterade.

    Det är flera olika problem som når den adopterade under sin uppväxt, man har bagaget att man var oönskad och bortslängd av sina riktiga föräldrar i sig tillsammans med att man vet att man inte passar in någonstans. Man passar inte in där man bor då man aldrig kan bli en riktig svensk på grund av utseendet och man kommer inte passa in i sitt hemland på grund av att man inte är uppvuxen där med de normer som finns där och språket och så vidare.

    Jag erkänner själv; Jag är inte lycklig och har egentligen aldrig varit det och jag har haft kontakt med massvis med andra adopterade från Afrika och Asien som delar dessa känslor med mig och som haft samma psykologiska problem.

    Allt detta har fått mig att tänka att internationella adoptioner är av ondo och borde ses som en sista utväg för alla inblandade parter. Även om adoptivföräldrarna är goda människor som behandlar en som om man var ens riktiga barn kommer man aldrig egentligen ifrån att det enbart är en illussion, man är ju INTE deras barn. Man är egentligen ingenting annat än en oönskad produkt som egentligen aldrig skulle fötts som slängdes bort som skräp av ens riktiga föräldrar. Hur kan man någonsin innerst inne vara lycklig när man vet att hela ens existens var ett misstag av naturen?

    Jag har själv forskat i mitt ursprung en del och har fått sanningen berättat för mig; man fann mig i en papperskorg som en liten bebis, sedan lämnades jag in i ett barnhem och lades upp för adoption. Det är alltså vad jag är, enligt mina egna föräldrar: Skräp, jag betydde lika mycket för min mamma som en påse skräp betyder för henne...

    Jag vill inte vara elak mot er som är intresserad av detta, det är enbart mina och en del andras erfarenheter men jag vill bara att ni inte gör samma misstag som jag själv levt med så att era barn växer upp med samma problem som jag själv gjorde, det är allt.

  • Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.
  • Äldre 31 Dec 16:00
    #31

    Jag både förstår och inte förstår dina tankar..
    Jag är själv adopterad fast från Colombia (de flesta gissar dock Indien, Afrika elelr Thailand när de ser mig av någon orsak...)
    Jag hade aldrig velat inte bli adopterad trots min uppväxt här, för jag ser det ändå som att jag fått så många fler chanser i detta land än jag haft om jag blivit kvar i Colombia och troligen hamnat på gatan...
    Rasism och förutfattade meningar stöter jag på dagligen, men för mig är det inget större bekymmer förutom när det fått mer aggressiva yttringar, de allra flesta som har förutfattade meningar brukar tala av okunskap och jag ser det mer som en uppgift då att försöka lära dem lite mer om både mitt "hemland" och om adoption! (Ja, jag har tagit reda på mycket fakta om mitt födsloland eftersom det trots allt är därifrån jag kommer och frågor blir det alltid.)

  • Äldre 31 Dec 16:10
    #32

    TS - bra och modigt att du skriver här. Det är viktigt, för alla i adoptionsvärlden (och även utanför), att formulera och ta ställning till det du skriver.

    Men - det uppstår två problem;
    * andra adopterade som känner sig oroliga för att du vill föra även deras talan och
    * (blivande?) adoptivföräldrar som inte vill tro att oändligt med kärlek räcker för att man skall bli "riktig förälder" och skydda sitt barn för alla de känslor och erfarenheter du ger uttryck för! 

    Min erfarenhet är att adoptivföräldrar är livrädda för att inte bli bekräftade som "riktiga" föräldrar och förstås då särskilt av sitt adopterade barn - och precis det ifrågasätter du ..... känsligt, kanske tom överkänsligt, blir det ...  

  • Hannah­74
    Äldre 31 Dec 16:16
    #33
  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 16:20
    #34
    en glad skrev 2010-12-31 16:10:15 följande:
    TS - bra och modigt att du skriver här. Det är viktigt, för alla i adoptionsvärlden (och även utanför), att formulera och ta ställning till det du skriver.

    Men - det uppstår två problem;
    * andra adopterade som känner sig oroliga för att du vill föra även deras talan och
    * (blivande?) adoptivföräldrar som inte vill tro att oändligt med kärlek räcker för att man skall bli "riktig förälder" och skydda sitt barn för alla de känslor och erfarenheter du ger uttryck för! 

    Min erfarenhet är att adoptivföräldrar är livrädda för att inte bli bekräftade som "riktiga" föräldrar och förstås då särskilt av sitt adopterade barn - och precis det ifrågasätter du ..... känsligt, kanske tom överkänsligt, blir det ...  
    Tro mig, finns inget jag hellre vill än att ha mina adoptivföräldrar som de riktiga föräldrarna. Men när jag växte upp så gjorde alla de andra barnen narr av oss och sade att de inte var mina föräldrar och då fastnar det i huvudet tillslut, jag tvingades erkänna och acceptera att de inte var mina riktiga föräldrar på grund av att andra barn påpekade det för mig ständigt.

    Barn kan verkligen vara riktigt elaka mot andra....så många mentala problem jag har är omöjliga att räkna med, att sedan inse att mina riktiga föräldrar kastade mig i en papperskorg blev kulmen på det hela och nu är jag inget annat än en identitetslös person  som inte har någon plats någonstans här i världen.
  • Äldre 31 Dec 17:10
    #35
    Saturos skrev 2010-12-31 15:46:16 följande:
    För mig räcker det inte med att vara ''accepterad'', hur orkar ni med tanken att leva i Sverige där ni kommer ses som utlänningar i hela livet? Har du aldrig kallats sneöga, risätare eller guling? Har ingen sagt till dig att du borde resa hem till ditt eget land? Har du inte tröttnat på att folk pratar engelska med dig för att de tror att du är någon turist?

    Jag är inte ett dugg glad över att bo i ett land som någon jävla exotisk främling man kan garva och förlöjliga, ''haha, kolla på den sneögda kinesjäveln, åk tillbaka till Kina med dig''...

    Utseendet är det viktiga, ni måste vara starka som inte bryr er om att vi konstant får skit för allt möjligt.
    Helt allvarligt talat nej, det är ingen som sagt åt mig att resa hem till mitt eget land och ALDRIG någon som försökt prata engelska med mig. När jag var i Thailand var det exempelvis aldrig någon som försökte prata koreanska med mig eftersom jag var där med min familj och då var det uppenbart för alla att jag inte kunde koreanska. Även om så skulle vara fallet så skulle jag aldrig ta illa upp! Det är väl inget konstigt om någon skulle anta att man kommer från Asien när man är i ett annat land när man ser så ut, jag menar jag har ju ett asiatiskt utseende. Det är väl helt naturligt?
  • Fru U
    Äldre 31 Dec 17:21
    #36

    Jag frågar igen: hur gammal var du när du kom hit ts? Och hur gammal är du nu?

    Jag förringar inte dina upplevelser, de är dina och de har du all rätt till! Och du har rätt att känna precis som du gör.


    har ont i handen o skriver därför som en kråka - mobilsurf på fl suger
  • annbom
    Äldre 31 Dec 17:25
    #37
    Saturos skrev 2010-12-31 15:46:16 följande:
    För mig räcker det inte med att vara ''accepterad'', hur orkar ni med tanken att leva i Sverige där ni kommer ses som utlänningar i hela livet? Har du aldrig kallats sneöga, risätare eller guling? Har ingen sagt till dig att du borde resa hem till ditt eget land? Har du inte tröttnat på att folk pratar engelska med dig för att de tror att du är någon turist?

    Jag är inte ett dugg glad över att bo i ett land som någon jävla exotisk främling man kan garva och förlöjliga, ''haha, kolla på den sneögda kinesjäveln, åk tillbaka till Kina med dig''...

    Utseendet är det viktiga, ni måste vara starka som inte bryr er om att vi konstant får skit för allt möjligt.
    Jsg tycker att du borde söka hjälp av en psykolog. Du är så fokuserad på dig, eller det som kan vara negativt för dig, att du ser inte vad som finns runt dig. Visst du kanske inte var önskad av dina biologiska föräldrar, men däremot av dina adoptivföräldrar. Sedan kan barn retas för vad som helst och det spelar ingen roll vart man kommer ifrån. Lappjävel säger man till någon från norrland som flyttat söderut och dum 08 till alla sörlängingar som flyttar norrut. Det finns ALLTID något att retas för om man vill. Sedan har jag svårt att förstå att du skulle vara så exotisk hä i Sverige. Det finns massor med barn som är adopterade från Asien och de flesta ser de som är adopterade som vilken svensk som helst. Dessutom har en som är adopterad blivit "försvenskad" i sitt utseende också i och med att mimik, kroppsspråk och klädstil så man ser oftast vilka som är svenskar trots asiatiskt utseende.

    En liten fråga bara. Tror du på fullast alvar att du skulle vara lyckligare om du inte var adopterad av dina föräldrar?
    Tygblöjeblogg annbom.blogspot.com/
  • Äldre 31 Dec 17:25
    #38

    Blir jätteledsen när jag läser ditt inlägg. Det låter som att du lider av djup depression och identitetskris. Jag hoppas att du får hjälp att komma vidare i livet och berabeta allt det som är jobbigt. Har du någon du kan tala med, någon terapeut eller liknande? Skickar en stor tröstkram till dig

  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 17:47
    #39
    Fru U skrev 2010-12-31 17:21:34 följande:
    Jag frågar igen: hur gammal var du när du kom hit ts? Och hur gammal är du nu?

    Jag förringar inte dina upplevelser, de är dina och de har du all rätt till! Och du har rätt att känna precis som du gör.
    Jag är 20 år och kom till Sverige när jag var några månader gammal.
  • Saturo­s
    Äldre 31 Dec 17:54
    #40
    annbom skrev 2010-12-31 17:25:05 följande:
    Jsg tycker att du borde söka hjälp av en psykolog. Du är så fokuserad på dig, eller det som kan vara negativt för dig, att du ser inte vad som finns runt dig. Visst du kanske inte var önskad av dina biologiska föräldrar, men däremot av dina adoptivföräldrar. Sedan kan barn retas för vad som helst och det spelar ingen roll vart man kommer ifrån. Lappjävel säger man till någon från norrland som flyttat söderut och dum 08 till alla sörlängingar som flyttar norrut. Det finns ALLTID något att retas för om man vill. Sedan har jag svårt att förstå att du skulle vara så exotisk hä i Sverige. Det finns massor med barn som är adopterade från Asien och de flesta ser de som är adopterade som vilken svensk som helst. Dessutom har en som är adopterad blivit "försvenskad" i sitt utseende också i och med att mimik, kroppsspråk och klädstil så man ser oftast vilka som är svenskar trots asiatiskt utseende.

    En liten fråga bara. Tror du på fullast alvar att du skulle vara lyckligare om du inte var adopterad av dina föräldrar?
    Det kanske stämmer in på vissa ställen i Sverige men där jag bor och växt upp är jag den enda icke vita i stort sett så här ser ingen mig som svensk alls utan jag kallas för ching chong.

    Men om man är ärlig så kan ingen asiat någonsin bli sedd som svensk på allvar, för vi ser inte ut som svenskar gör, det är helt enkelt så människor fungerar, de som är annorlunda har inget värde.

    Jag tror att jag varit lyckligare utan att bli adopterad, detta är inget mot mina adoptivföräldrar för de har behandlat mig bra men alla andra har behandlat mig som skit hela livet, bättre då att jag ruttnade i Korea för då hade jag inte tappat min riktiga identitet för att bli någon låtsas svensk som ändå aldrig kan bli en riktig svensk. Det är en illussion helt enkelt.

    Varför ska man bo i Sverige och leva ett liv som en utlänning när man kan komma till sitt hemland och äntligen bli en del av landet? Kultur och beteende spelar ingen roll det enda viktiga för folk är hur man ser ut, dessvärre.
Svar på tråden Jag är adopterad och vill berätta för er om de problem jag själv haft.