Manchester skrev 2011-03-07 20:19:14 följande:
Vilka är "de" som genererade resurserna? Inte är väl alla delaktiga bara för att de råkar vara födda inom några slumpvis uppritade gränser? Den som inte kan (eller vill) jobba skapar inga resurser, oavsett var han eller hon är född, i alla inte resurser i form av skatteintäkter och det måste väl vara det den här diskussionen handlar om. Jag betalar gärna skatt för att den som inte kan försörja sig på annat sätt ska kunna få exempelvis socialbidrag, men jag har svårt att se hur den svensk som lever på socialbidrag skapar några resurser. Då skapas nog mer av den papperslösa flykting som tjänar 15 kr i timmen svart på att diska i ett restaurangkök.
Den här fixeringen vid gränser och vem som råkar komma från vilket land känns faktiskt bara löjlig. Varför skulle jag automatiskt vara mindre intresserad av att hjälpa en människa bara för att hon råkar vara född i ett annat land, kanske en annan världsdel, än jag själv? För mig känns det mer självklart att förse en papperslös barnfamilj med sjukvård än att betala socialbidragen till en helyllesvensk latmask som inte vill ta vilket jobb som helst eller som vägrar flytta ifrån en ort med hög arbetslöshet (Jo, jag vet att det finns arbetslösa som gör ALLT för att få jobb och ändå inte lyckas. Deras bidrag har jag inget emot att stå för.). Jag anser mig ha mer gemensamt med en småbarnsmamma från Somalia än med en halvalkoholiserad 55-årig före detta skogsarbetare från Härjedalen. Det känns mer självklart att låta mina skattepengar gå till skolgång för ett kurdiskt flyktingbarn som gömmer sig undan utvisning, än till kristallskådande "jobb-coacher" åt en arbetslös infödd stockholmare, även om jag rentav råkar ha bott granne med den senare.
det där är ganska svåra frågor. om man i förlängningen tänker på etiskt ansvar, som naturligt hos människan finns enligt en närhetsprincip. minns inte vilken filosof...peter singer möjligtvis?, som skissar upp ganska många etiska problemställningar, alla hypotetiska, som jag kan se har att göra med vad du skriver.
i korthet: vem räddar du först - ett av dina egna barn, dvs ett liv, eller 500 (500 liv) okända barn i Kina? Om du måste välja.
enligt närhetsprincipen finns det nog ingen som skulle spara 500 liv mot detta enda, om det handlar om ens eget barn. Som tur är slipper vi oftast stå inför ett sådant val.
men glöm den nu. bara tänkte - där har du den mest extrema förlängningen av "problemet" dragen åt ena hållet.
man måste ha förståelse för att folk premierar grannens väl och ve enligt närhetsprincipen - dvs, hur "irrationellt" det kan te sig att bli mer bestört över att grannen dött i en bilolycka gentemot vetskapen att 76 irakier dött i ett attentat i Baghdad samtidigt, vilket visar att vi anknyter till spillda liv på olika sätt, och har antagligen sedan urminnes tider alltid premierat först familj, därefter vänner, sedan bekanta, bekantas bekanta, etc.
Detta oavsett nationalitet.
varför dra upp det här?
Jo, för, jag försöker förhålla mig till frågan på ett etiskt sätt. Om jag möter en man som saknar papper som är i behov av vård som jag skulle kunna ge honom - säger jag nej på grund av att jag hypotetiskt borde då hjälpa hela världen?
Nej, jag ger honom vård pg av närhetsprincipen - han är verklig, här och nu, han finns, och jag kan göra skillnad.
Det kanske är orättvist, men samtidigt har min gärning inte gjort att världen är värre, snarare har jag genererat mer lycka. Så. för mig är argument med "då måste vi hjälpa ALLA" ogiltligt.
enligt samma princip försvarar jag och hjälper dem jag möter, då jag kan, efter hur mycket jag kan, medan jag inte är särskilt eftersträvansvärd gällande att skänka pengar till organisationer som ringer och ber om bidrag, även om jag vet att det behövs.
Mitt etiska tänkande är såklart diskutabelt. det betyder att jag om jag levt som tysk under andra världskriget gömt judar i källaren, men inte ALLA. jag hade gjort vad jag kunnat, och gått mycket långt för att skydda dem.
men antagligen hade jag valt mina egna barn framför den judiske grannens.
Säkert är i alla fall, att jag försvarat mitt val att om så bara hjälpa
en enda jude från nazi-deportering i detta som ni märker helt hypotetiska exempel, även om någon påpekat att min hjälp var onödig medan 6 miljoner inte gick att hjälpa.