• Anonym (Offer?)

    Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?

    Min historia:
    Jag föddes för drygt 30 år sedan i en liten stad. Jag var ett mycket blygt barn men hade ganska många vänner. Det var dock en som inte alls gillade mig som var ganska så elak. Tex ljög om mig, spred rykten osv. Detta eskalerade i mellanstadiet. Jag var mycket rädd för denna tjej, vi kan kalla henne Malin. Jag hade en bästis som vi kan kalla Anna. På sommarlovet innan 6-an blev Malin och Anna vänner och Anna ville inte träffa mig alls utan hade alltid bortförklaringar när jag ringde. När skolan började hade Anna och Malin blivit bästisar och pratade inte med mig. De hade dessutom spridit rykten om mig och jag som var så blyg och rädd började mest gömma mig. Det blev snabbt värre och snart var jag regelrätt mobbad. Jag hade ingen vän och gömde på på toaletten på rasterna. Lärarna såg ingen men mina föräldrar blev oroliga.

    Mina föräldrar pratade med min lärare och det blev möten på skolan. Mötena gjorde det bara värre och slutade med att jag fick ännu mer skit i skolan dagen efter. Jag började vara sjuk väldigt mycket och de gjorde massor med undersökningar på mig men hittade inget fel. Sjuan började och då var mobbningen fruktansvärd. Jag var rädd i skolan och fick hela tiden höra vilken looser jag var, hur ful jag var och hur illa jag luktade. Mina skolböcker blev ofta förstörda och det stod ofta fula saker skrivna på min skåp. Lärarna kunde inte längre blunda men det blev inte bättre. Jag blev erbjuden att byta skola men i den lilla stan jag bodde i fans bara två högstadium och mina mobbare hade lika mycket vänner där så jag trodde inte på en sån flytt. Eller rättare sagt jag vågade inte då jag blivit hotad att jag skulle få så mycket stryk om fula jag vågade visa mig i den skolan.

    På skolavslutningen i 7-an försökte jag ta mitt liv. Jag var naiv och okunnig och svalde en ask Alvedon. Jag fördes till akuten och magpumpades. jag fick prata med en psykolog och hon förklarade hur farligt det var att svälja tabletter och att jag inte skulle göra så flera gånger. Jag fick komma hem dagen efter och var nu förändrad. Jag blev sluten , klippte och färgade mitt hår svart och började lyssna på dödsmetall.  Jag klädde mig bara i svart och var kraftigt sminkad. Jag blev nu kallad för psyko av alla och jag började aldrig i 8-an. dagen innan skolstarten försökte jag ta mitt liv igen, denna gång med mycket mer tabletter. Jag magpumpades och skickades sedan till ett behandlingshem för struliga tonåringar i en helt annan del av Sverige. Här träffade jag 8 missanpassade ungdomar där de flesta hade drogproblem. Här blev jag varmt mottagen och ingen mobbade mig, tvärtom hyste flera respekt för mig och jag blev tillsammans med en kille på hemmet. Han tog de flesta droger han kom över och introducerade mig ivrigt till dessa. Jag kände det som en väg ut, jag var 14 år men övertygad om att mitt liv var slut. Min självkänsla var så låg att vem som helst kunde ta vad de ville av mig.

    När det kom fram att jag provat droger på hemmet så flyttades jag till en fosterfamilj. De var varma men stränga, Jag fick börja nian i en ny skola. Många var nyfikna på mig men jag låste in mig på toaletten varje rast. jag gick inte många dar i veckan i skolan utan var mest sjuk. Jag fick några vänner på skolan men jag vågade ofta ändå inte gå dit. jag fick sedan börja på en specialskola för barn med problem.
    Där fick jag slutligen avgångsbetyg och kunde börja gymnasiet. Jag började i en gymnasieskola med internat och där festade vi hela tiden. Alkoholen hade blivit min bästa vän. Med den var jag inte blyg och osäker och jag strulade men vem som helst.

    Jag åkte hem till min familj ibland men satt då hela tiden hemma i huset, vågade aldrig gå utanför.
    Min familj önskade så att jag skulle vilja flytta hem igen men jag vågade inte ens vara i trädgården.

    Efter gymnasiet var en tid av supande, ströjobb och olika pojkvänner som jag flyttade in och ut hos. Jag bodde kvar i den stad där jag gått gymnasiet, långt från min hemstad. När  jag var 22 år blev jag deprimerad och orkade ingenting. Det slutade i självmordsförsök och inläggning på en psykiatrisk avdelning. Jag fick berätta min historia och många förfasades över det jag gått igenom. jag fick terapi och medicin och fick diagnosen GAD (generaliserat ångestsyndrom).

    Efter det blev det bättre. Jag skaffade mig en utbildning och träffade min sambo och vi fick barn. Mitt liv är ganska bra men demonerna finns kvar. Så fort jag är på nya ställen vill jag helst låsa in mig på toaletten för säkerhets skull. Jag litar inte på någon egentligen och jag är livrädd för att mina barn ska gå igenom samma sak. Värst är det att hälsa på mina föräldrar. Jag kan fortfarande inte gå runt i min hemstad utan att må dåligt trots att så många år har gott. Jag mår dåligt bara staden nämns på nyheterna. Jag undrar om jag någonin kommer att kunna gå runt i min hemstad och må bra. Det tog länge innan jag ens berättade sanningen om någon frågade var jag kom ifrån, förut ljög jag om vilken stad det var.

    Ni andra som blivit mobbade. Hur mår ni idag? Hur ser ert förhållande ut till orten där ni bodde?

    Tack för att du läste!

  • Svar på tråden Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?
  • Anonym (Tess)

    Jag var från början en utåtriktad glad och sprallig tjej
    älskade livet och att vara social med alla

    från första klass i grundskola så blev jag mobbad ev en handfull personer i olika klasser
    pga. mina öron... hade ganska stora utåtstående öron
    försökte koncentera mig på annat och strunta i det, men varje gång så gjorde det otroligt ont att höra orden..

    i mellanstadiet blev det både lite värre (då min 1år yngre syster började mobba mig och dessutom berättade för klassen om saker som hände hemma, bland annat att jag hade fått mens..) men samtidigt så hade jag en bästa vän och många vänner och vi hade en superbra lärare som försökte hjälpa lite grann iaf..

    i 7an så blev det värre, tjejer på en grannskola började ropa elaka saker till mig när jag var i centrum (hade aldrig träffat någon av dom innan) ofta saker så som : Fetto, elefant, troll, "titta på öronen!" ful m.m
    i 8an så eskalerade det mer och mer, jag började bli osocial, umgicks bara med min bästa vän (ibland så hittade jag på ursäkter för att få vara hemma istället för att vara med henne, för jag orkade inte) 
    fick en rejäl depression och var borta från skolan i 2 månader vårterminen, men ingen brydde sig, inte mamma, inte skolan och inte min bästa vän.. när jag kom tillbaka var det som att jag aldrig hade vart borta, allt fortsatte..
    (i 8an så opererade jag även öronen, och mobbingen pga det slutade men dom hittade snabbt annat..)  

    i 9an så råkade jag bli förälskad i en ny kille i klassen.. ett stort misstag! han uppmuntrade mig, och sa att han gillade mig med.. men så blev han populär och ratade mig helt plötsligt en dag, och spred rykten om att jag trakasserade honom och vägrade låta honom vara ifred, många tjejer i klassen "försvarade" honom mot äckliga jag.. jag fick en massa mail på lunarstorm om hur äcklig, värdelös, tjock och ful jag var..
    min bästa vän försvarade mig inte.. min mamma förstod ingenting och skolan gjorde inte heller något..

    en dag på tekniken så stod jag och min bästa vän i ett sidorum och hamrade på något
    plötsligt så hör vi någon prata högt och säga mitt namn i klassrummet, jag går mot dörren och tittar dit
    där sitter den värsta mobbaren på en bänk  med dom andra i en halvring runt sig, hon pratar om hur värdelös, äcklig, psyko och ful jag är..!? och alla nickar och håller med..
    jag går förbi mot dörren och hon pekar på mig och alla andra fnissar och hånler.. jag kom inte tillbaka till skolan förren 1 vecka innan skolavslutningen.     

    första året på gymnasiumet blev jag utfryst totalt.. hoppade av efter bara 3 månader..

    sen dess har jag alltid haft en känsla av att alla hatar mig, pratar bakom ryggen på mig.. 

    efter mobbingen, problem i familjen och övergrepp.. så mår jag helt okej

    har sambo, hund och önskan om barn nu, men är fortfarande osäker och har både depressioner, panikångest och socialångest..     

  • Anonym (kram)
    Anonym (Tess) skrev 2012-06-04 12:53:36 följande:
    Jag var från början en utåtriktad glad och sprallig tjej
    älskade livet och att vara social med alla

    från första klass i grundskola så blev jag mobbad ev en handfull personer i olika klasser
    pga. mina öron... hade ganska stora utåtstående öron
    försökte koncentera mig på annat och strunta i det, men varje gång så gjorde det otroligt ont att höra orden..

    i mellanstadiet blev det både lite värre (då min 1år yngre syster började mobba mig och dessutom berättade för klassen om saker som hände hemma, bland annat att jag hade fått mens..) men samtidigt så hade jag en bästa vän och många vänner och vi hade en superbra lärare som försökte hjälpa lite grann iaf..

    i 7an så blev det värre, tjejer på en grannskola började ropa elaka saker till mig när jag var i centrum (hade aldrig träffat någon av dom innan) ofta saker så som : Fetto, elefant, troll, "titta på öronen!" ful m.m
    i 8an så eskalerade det mer och mer, jag började bli osocial, umgicks bara med min bästa vän (ibland så hittade jag på ursäkter för att få vara hemma istället för att vara med henne, för jag orkade inte) 
    fick en rejäl depression och var borta från skolan i 2 månader vårterminen, men ingen brydde sig, inte mamma, inte skolan och inte min bästa vän.. när jag kom tillbaka var det som att jag aldrig hade vart borta, allt fortsatte..
    (i 8an så opererade jag även öronen, och mobbingen pga det slutade men dom hittade snabbt annat..)  

    i 9an så råkade jag bli förälskad i en ny kille i klassen.. ett stort misstag! han uppmuntrade mig, och sa att han gillade mig med.. men så blev han populär och ratade mig helt plötsligt en dag, och spred rykten om att jag trakasserade honom och vägrade låta honom vara ifred, många tjejer i klassen "försvarade" honom mot äckliga jag.. jag fick en massa mail på lunarstorm om hur äcklig, värdelös, tjock och ful jag var..
    min bästa vän försvarade mig inte.. min mamma förstod ingenting och skolan gjorde inte heller något..

    en dag på tekniken så stod jag och min bästa vän i ett sidorum och hamrade på något
    plötsligt så hör vi någon prata högt och säga mitt namn i klassrummet, jag går mot dörren och tittar dit
    där sitter den värsta mobbaren på en bänk  med dom andra i en halvring runt sig, hon pratar om hur värdelös, äcklig, psyko och ful jag är..!? och alla nickar och håller med..
    jag går förbi mot dörren och hon pekar på mig och alla andra fnissar och hånler.. jag kom inte tillbaka till skolan förren 1 vecka innan skolavslutningen.     

    första året på gymnasiumet blev jag utfryst totalt.. hoppade av efter bara 3 månader..

    sen dess har jag alltid haft en känsla av att alla hatar mig, pratar bakom ryggen på mig.. 

    efter mobbingen, problem i familjen och övergrepp.. så mår jag helt okej

    har sambo, hund och önskan om barn nu, men är fortfarande osäker och har både depressioner, panikångest och socialångest..     
  • Anonym (Offer?)
    Anonym (Tess) skrev 2012-06-04 12:53:36 följande:
    Jag var från början en utåtriktad glad och sprallig tjej
    älskade livet och att vara social med alla

    från första klass i grundskola så blev jag mobbad ev en handfull personer i olika klasser
    pga. mina öron... hade ganska stora utåtstående öron
    försökte koncentera mig på annat och strunta i det, men varje gång så gjorde det otroligt ont att höra orden..

    i mellanstadiet blev det både lite värre (då min 1år yngre syster började mobba mig och dessutom berättade för klassen om saker som hände hemma, bland annat att jag hade fått mens..) men samtidigt så hade jag en bästa vän och många vänner och vi hade en superbra lärare som försökte hjälpa lite grann iaf..

    i 7an så blev det värre, tjejer på en grannskola började ropa elaka saker till mig när jag var i centrum (hade aldrig träffat någon av dom innan) ofta saker så som : Fetto, elefant, troll, "titta på öronen!" ful m.m
    i 8an så eskalerade det mer och mer, jag började bli osocial, umgicks bara med min bästa vän (ibland så hittade jag på ursäkter för att få vara hemma istället för att vara med henne, för jag orkade inte) 
    fick en rejäl depression och var borta från skolan i 2 månader vårterminen, men ingen brydde sig, inte mamma, inte skolan och inte min bästa vän.. när jag kom tillbaka var det som att jag aldrig hade vart borta, allt fortsatte..
    (i 8an så opererade jag även öronen, och mobbingen pga det slutade men dom hittade snabbt annat..)  

    i 9an så råkade jag bli förälskad i en ny kille i klassen.. ett stort misstag! han uppmuntrade mig, och sa att han gillade mig med.. men så blev han populär och ratade mig helt plötsligt en dag, och spred rykten om att jag trakasserade honom och vägrade låta honom vara ifred, många tjejer i klassen "försvarade" honom mot äckliga jag.. jag fick en massa mail på lunarstorm om hur äcklig, värdelös, tjock och ful jag var..
    min bästa vän försvarade mig inte.. min mamma förstod ingenting och skolan gjorde inte heller något..

    en dag på tekniken så stod jag och min bästa vän i ett sidorum och hamrade på något
    plötsligt så hör vi någon prata högt och säga mitt namn i klassrummet, jag går mot dörren och tittar dit
    där sitter den värsta mobbaren på en bänk  med dom andra i en halvring runt sig, hon pratar om hur värdelös, äcklig, psyko och ful jag är..!? och alla nickar och håller med..
    jag går förbi mot dörren och hon pekar på mig och alla andra fnissar och hånler.. jag kom inte tillbaka till skolan förren 1 vecka innan skolavslutningen.     

    första året på gymnasiumet blev jag utfryst totalt.. hoppade av efter bara 3 månader..

    sen dess har jag alltid haft en känsla av att alla hatar mig, pratar bakom ryggen på mig.. 

    efter mobbingen, problem i familjen och övergrepp.. så mår jag helt okej

    har sambo, hund och önskan om barn nu, men är fortfarande osäker och har både depressioner, panikångest och socialångest..     
    Vad stark du är som klarat dig igenom allt detta! Tack för att du delade med dig.
  • Anonym (Offer?)

    Jag fick under tiden jag var mobbad höra så ofta att jag var ful att jag själv började se mig som riktigt ful. Jag minns en när en av tjejerna som var överviktig kom fram och sa att hon tyckte så synd om mig som var så ful eftersom hon som var överviktig kunde banta men jag som var ful kunde inte göra någonting åt det. En kille hakade på och sa att inte ens den bäste plastikkirurgen kunde göra nåt åt ett så fult ansikte.

    När jag långt senare tittade på foton från den tiden blev jag själv förvånad över hur söt jag faktiskt var och hur mycket mina mobbare påverkade min självbild.

  • Anonym (Kille, 40 år)

    Jag hade det nog bättre än andra mobboffer på det att jag aldrig trodde att det var mitt fel, eller att jag var värdelös. Det är ett självförtroende som jag alltid har haft. Jag tog också och klarade mig ur min situation genom att själv vara våldsam. Jag skickade två av mina plågoandar till sjukhus och mobbningen upphörde. Trots detta har trakasserier under åtta år satt sina spår. 

    Jag hade definitivt perioder efter skolan då jag skulle kunna ha slagit ihjäl mina gamla plågoandar om jag hade kunnat komma undan med det. Jag försökte aldrig ta livet av mig, men hade det kanske mer accepterade "manliga" självdestruktiva beteendet, som att köra fort utan bälte, stå nära när tunnelbanan kommer in, dricka som en sjöman, etc. Jag provade dock aldrig tyngre droger.

    Efter ett par år så träffade jag min nuvarande fru, jag stadgade mig  och nu är jag välanpassad och harmonisk. Det tog ett tag att bli av med bagaget, dock.

    Jag tror även att mina erfarenheter har gjort mig till den jag är i lite andra hänseenden. Jag vet att mobbning är ett stort problem och att det måste bekämpas, vilket kan vara bra, då jag utbildar mig till lärare. Många vuxna anser inte att trakasserier är något problem, och det beror på att 90+ procent inte själva har upplevt det. Jag har även en hög grad av skepsis och tar vad folk säger med många nypor salt, speciellt om det är handlar om tillit "du kan lämna jackan här när du går ut och röker" och tenderar att utgå ifrån att de flesta är inkompetenta eller att de aktivt vill motarbeta mig eller mina intressen.
     

  • Anonym (Tess)
    Anonym (Offer?) skrev 2012-06-04 14:18:43 följande:
    Jag fick under tiden jag var mobbad höra så ofta att jag var ful att jag själv började se mig som riktigt ful. Jag minns en när en av tjejerna som var överviktig kom fram och sa att hon tyckte så synd om mig som var så ful eftersom hon som var överviktig kunde banta men jag som var ful kunde inte göra någonting åt det. En kille hakade på och sa att inte ens den bäste plastikkirurgen kunde göra nåt åt ett så fult ansikte.

    När jag långt senare tittade på foton från den tiden blev jag själv förvånad över hur söt jag faktiskt var och hur mycket mina mobbare påverkade min självbild.
    Känner igen mig!

    trodde länge att jag var jätte tjock (alltså tänk dig en tjej som väger typ 150kg och fettet bara väller ut överallt!)
    och hatade mig själv för det, hade perioder då jag svalt, sen tröst/hetsåt jag och under någon månad testade jag på bulimi..

    nu när jag kollar tillbaka på bilder så ser jag hur jävla söt jag faktiskt var! och perfekt kurvig för fan!
    varför såg jag inte det då.. nu däremot är jag tjock och inte alls lika söt.. men jag försöker gå ner i vikt nu.

    jag önskar att jag var lika smal som när jag trodde att jag var tjock!

    helt sjukt och så fel hur folks ord kan påverka en.. 

    länge så "använde" jag killar för att få uppmärksamhet, jag brydde mig egentligen inte om jag utsatte mig för farliga situationer eller om jag ens egentligen ville, så länge dom gav mig uppmärksamhet och tyckte om mig!
    jag förstod aldrig dom när dom sa att jag var fin, snygg och söt..  dom ljög för att få det dom ville trodde jag, men jag var okej med det..
  • Anonym

    Jag blev grymt mobbad på min arbetsplats förra året och tyvärr har jag psykopatchefen hängande efter mig som tillskriver mig egenskaper och div diagnoser som passar henne för dagen och gör allt för att göra livet surt för mig (är mammaledig och kämpar för att slippa komma tillbaka)

    Jag mår lite lite bättre nu, hoppar bla in på ett annat ställe för att kunna vara hemma längre och pluggar lite vid sidan om.

    *Har svårt att lita på människor

    *Får panik när det blir konflikter

    *Dålig självkänsla, kan tex stå vid spegeln i timmar före jobbet för att se om jag ser dum ut.

    *Minsta kommentar som kan tolkas som kritik går in som en tagg i hjärtat efter att mina kollergor kallat mig ung, liten snärta, klagat på att jag har mer utbildning än de, mitt hår osv osv

    *Blir osäker när jag säger något och får till skräckscenarier om hur det kan mottagas.

    *Tror hela tiden jag ser konstig ut

    *mindre social och tillbakadragem

    *Vill inte vistas ute bland folk, får panik           

                

  • Anonym (T)

    Jag blev också mobbad i skolan. Slagen och hånad. Jag hade inga vänner och tillbringade hela min uppväxt i ett hörn på biblioteket. I böckerna kunde jag försvinna och komma till en annan värld.

    Jag var dock väldigt "uppbyggd" hemifrån så jag kämpade emot, slog tillbaka och trodde aldrig att det var mitt fel. Mina föräldrar sa alltid "det är för att du är smart och de ser dig som ett hot" och jag var aldrig konflikträdd, snarare tvärt om. Precis som du så valde jag själv att vara "utanför". Blev punkare i gymnasiet och umgicks med andra freaks. Då behövde man inte jobba så hårt på att passa in.

    Jag flyttade ifrån den lilla hålan vi bodde i två veckor efter studenten och jag har inte kommit tillbaka. Mina föräldrar flyttade året efter mig så det finns ingen anledning att åka tillbaka dit. Jag har konsekvent sagt nej till alla återträffar trots att jag idag är mycket framgångsrik inom mitt yrke, tjänar bra och har en fantastisk man och ett underbart barn. Jag lever ett liv som de där tragiska människorna som mobbade mig bara kan drömma om.

    Men mobbingen har satt sina spår. I många många år hade jag svårt att lita på andra. Jag vågade inte ta kontakt med främlingar för att bli vän, var ofta tyst i större sammanhang osv. Men med terapi och hårt arbete så har jag jobbat bort den biten. Jag är idag utåtriktad (fortfarande blyg men det märks inte), ofta den som tar initiativ till träffar i nya grupper etc och väl omtyckt överallt.

    Dock så säger min man att han kan se mobbingens spår i mig då han säger att jag drivs av revansch-lusta. Han tycker att jag gör många saker, som jag egentligen skulle låta bli, för att motbevisa några 13-åringar som sa att jag aldrig skulle bli något. Och jag tror det ligger mycket i det.

  • Anonym (Kille, 40 år)

    Imponerande hur många gemensamma nämnare det är.

  • Anonym (Lisa)

    Favoritar, kanske berättar min historia senare.

    Skönt att veta att man inte är ensam av att plågas av det idag, blir ibland så arg på mig själv för att jag inte kan släppa det och "gå vidare". Klart jag gått vidare, men det som har hänt har hänt och har förändrat mig på ett inte så bra sätt.

    Tack för era berättelser iaf.

Svar på tråden Ni som blivit väldigt mobbade? Hur mår ni idag?