Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

Min farmor var (och är fortfarande) en av dom viktigaste människorna i mitt liv. Jag växte upp i en kärnfamilj. Hade en farmor och farfar som jag fick vara mycket hos, som lärde mig "grejer" som inte mamma och pappa hade tid med/kunde. Baka, sy, virka, sticka, fiska, spela kort. En "fristad" för mig som barn där jag fick vara precis den jag var.

Tycker du måste försöka jobba med känslorna TS och du behöver inte ta dig an din sons hustru. Men jag tycker att du ska ge barnet en chans (man behöver inte känna för alla). Men jag är övertygad om att det kommer växa fram tids nog.

Tycker du ska fundera över några frågeställningar

-Vad händer om din separerar i framtiden, och din son behöver dig som mamma och barnet behöver stöd?

-Vad vill du att ditt barnbarn ska ha för bild av dig i framtiden? 

Det kanske inte alltid blir som man har tänkt sig TS. Du har en viktig roll i ditt barnbarns liv, större än vad du någonsin kan föreställa sig, du kan påverka henne och hennes uppväxt och hjälpa till att prägla henne till en bra människa.....Lyckat till TS.                           

Om det var mitt barn det gällde hade jag uppskattat att du berättat för mig om dina obefintliga känslornför barnet.

Det känns ju fel att de ska arbeta för en fin kontakt mellan dig och barnet ovetandes om att du inte alls vill ha en sådan kontakt.

Så tala om för din son att du inte gillar hans barn pch inte vill ha nära kontakt med det men kan tänka dig att träffa barnet ibland.

Risken finns förstås att din son säger upp kontakten med dig pga av dina känslor men om du verkligen inte har några ömma känslor för barnet tycker jag ändå det är det rätta.

Annars får du väl vara mer luddig och säga att du inte orkar ha en tätare kontakt för att du har ett så aktivt liv eller så.

Men var tydlig för sonens skull så han slipper kämpa för nåt han inte kan få.

Men hur svårt kan det vara, det är väl bara att säga att du har annat iditt liv som du vill göra, att du gärna träffar barnet ibland men inte oftare än nu. Har du nedsatt kommunikationsförmåga, kan man undra.

De kanske ber dig engagera dig mer i barnbarnet för de märker att du drar dig undan. Även om du tror att du kan dölja det, men knappats har klarat av det. Synd för barnet skull att du inte kan se några goda sidor alls. Hur man inte kan hitta en endaste neutral känsla eller gemensamt intresse inför ett barnbarn, sitt eget kött och blod trycker jag är lite... Jag vill inte döma någon men lite "lamt" är väl det närmaste ordet jag kan hitta. Berätta hur barnets far var som lite eller vad han brukade leka med, titta i fotoalbum eller nåt. Läs en bok eller gå på någon utställning. Eller varför inte vidga dina egna vyer och intressera dig för hennes intressen, det kan bli helt nya livserfarenheter för dig. 

ibland ändras barn rätt mycket under uppväxten och kanske slutar det med att barnet är mycket mer lik sin pappa så småningom. Hur ska du göra då, TS? Tror du att du, när barnet kanske hunnit bli vuxet ska kunna få en bättre relation utan att ha underhållit den speciellt mycket nu? 

Jaha,mitt barn liknar bara sin pappa.

Paranoid much ?