Mitt barnbarn liknar bara sin mamma

En eloge för ditt tålamod och för dina välformulerade och tydliga inlägg. ...men här på FL är saklighet lite av en bristvara. En del projicerar mer än gärna från sina egna referensramar, istället för att ta in det som verkligen står.

Angående ditt dilemma, vet jag inte hur jag ska råda. Kanske måste du ta konflikten/samtalet ändå, med allt vad konsekvenserna kan innebära. Det finns finns väl bara två alternativ egentligen. Vara ärlig eller komma med undanflykter/ursäkter. Svårt läge.

Kanske är det så att svärdottern vill involvera farmor mer för att hon gjort sig omöjlig med så många andra att hon och ts son inte har så många andra att fråga om barnvaktshjälp tex?

Har ett liknande exempel i min släkt, en person som jag och mina syskon kallar Teflonpannan (för inget fastnar på henne). Hon är en "sanningssägare" som inte drar sig för att oombedd ge sina åsikter om folks liv och leverne. Min bror och hans man får ofta höra hur illa det är att de är homosexuella, det är tydligen extra hemskt eftersom de är snygga och framgångsrika. Vid släktsammankomster kan hon vara direkt oförskämd men kan inte förstååå när vi säger emot henne, för då är vi ju så eeeelaka.

Samme bror med samme make har ett sommarställe på en mycket attraktiv adress och "teflonpannan" brukar varva oförskämdheter med illa dolda hintar om att hon gärna skulle besöka dem en vecka eller två på semestern...

Om ts svärdotter är lik vår teflonpanna har jag inga svårigheter att få ihop att hon av ts fått mothugg på sitt sätt att vara och hennes önskan om att involvera ts mer i deras barns liv.

Jag håller med! Det är ganska intressant att en såpass tydlig frågeställning bemöts med en massa analyserande av frågeställarens person. Råd efterfrågas och det är väl ingen tvekan om vad det hela handlar om?

Till saken. Det är ingen lätt situation och jag förstår mycket väl att du vill ha en fortsatt god kontakt med framförallt din son. För att få en förändring till stånd så tror jag att det krävs ett visst mått av risktagande. Det går inte att komma ifrån. Jag skulle ta ett snack med sonen, på ett mycket diplomatisk vis förstås, där jag förklarade att svärdotterns värderingar tyvärr går stick i stäv med mina egna. Vissa exempel skulle jag ta upp t ex hur barnet behandlar kompisar på lekplatsen och svägerskans syn på starka och svaga individer (jämförelsen med fåglar) och att jag faktiskt är uppriktigt orolig över att barnbarnet riskerar att bli bortstött pga sitt oempatiska sätt. Helt enkelt förklara att jag inte tror på fenomenet att leverera sk sanningar som någon social framgångsfaktor.

Om det finns något positivt med svärdottern - en aldrig så liten god egenskap - så skulle jag nämna den som någon slags motvikt. Ja - något ditåt. Alternativet - att tiga och lida och befinna sig på smärtgränsens rand - skulle inte vara något hållbart val. Troligen brister det ändå. Det är en tidsfråga och då skulle jag finna det för gott att förekomma detta. 

Jag hoppas du kommer tillrätta med detta och att kontakten med sonen förblr intakt.       

Förtydligande: Jag har förstått att du inte tiger och lider, men jag menar att du behöver vara tydlig med att du inte önskar ta hand om barnbarnet i någon större omfattning än vad som sker idag.

Jag får uppfattningen att du är en klok person, absolut inte oempatisk eller hemsk som en del skriver. Tror också att många som skriver efter att ha läst trådstarten, skulle ändra sig om de läste alla dina inlägg.
Lever din sons pappa? Är sonen enda barnet? Några råd har jag tyvärr inte att komma med, men skickar dig en kram.

Sonen lever eftersom hon skriver att hon inte vill förlora honom. Men frågan är var är sonen i barnbarnets uppfostran. Det är ju inte bara en som fostrar utan man är två om man lever tillsammans. Att enbart skylla på svärdottern är fult. Kanske TS måste prata med sin son ang uppfostran och hur man uppfostrar barnet till en person som kan visa ödmjukhet och empati.

...fast anoya frågade efter ts sons pappa, inte barnbarnets pappa.

Nu har jag läst alla dina inlägg TS och tänkte börja med att säga hur trevligt det är att läsa dina välskrivna formuleringar. Tyvärr har jag inga direkta råd att ge utan vill bara ge min sympati och förhoppning om att du/ni hittar en lösning som fungerar för alla så småningom. Jag får uppfattningen av att din svärdotter aldrig skulle gå med på att gå i familjeterapi (för dig, din svärdotter och din son) annars kanske det hade varit bra för er tre att få en tredje neutral part att prata med?

Jag är själv en stark förespråkare av att hantera konflikter/dialoger genom "jag-budskap" för att öka tydligheten och minska sannolikheten av att folk känner sig överkörda , dvs. att dialoger hålls på formen "När du säger ... Känner jag att ... Följden blir att ... Jag skulle önska att du ..." så det är skulle nog vara mitt generella råd för vilka framtida samtala du än för med din/ditt son/svärdotter/barnbarn.

För att återgå till din ursprungliga fråga om hur du ska hantera deras önskemål om att du ska ta en större plats i ditt barnbarns liv är jag rädd för att du måste vara lite hård. Säga att "nej jag har tyvärr ingen ork att ta ett större ansvar" eller "ja visst kan jag göra det men i så fall måste det vara på mina villkor". Att hitta på undanflykter och hela tiden vara "upptagen" med annat tror jag inte är rätt väg att gå.

Slutligen vill jag bara säga "håll ut!" Försök våga tro att ditt barnbarn kan ändras och faktiskt växa upp till en sympatisk människa. Det är ju ofta svårt att gissa hur en sjuåring ska bli som människa när den växer upp...

Man kan inte tycka om alla och det är naivt att tro att alla tycker om alla barn, inte ens sina egna barnbarn. Ditt barnbarn är, enligt dig, en klon av sin mor som du inte tycker om. Du har beskrivit det så sakligt och balanserat som man kan och som få kan. Du verkar trots dina känslor behandla alla med respekt och mer kan man aldrig begära.

Hittills verkar du har kunnat hantera det här mycket snyggt och det ska du ha en eloge för. Jag får intrycket av att din sonhustru är en kvinna som egentligen har väldigt dålig självkänsla och försöker kompensera den med dominans och en slags otillgänglighet, men det spelar egentligen ingen roll, för du kan inte ändra på henne och det är inte du som lever med henne och de förutsättningar hon skapar. Det är din vuxna son och det är ju hans ansvar.

Du kan bara fortsätta att förhålla dig till som det är och försöka hantera det vidare. Att ärligt säga att du inte gillar barnbarnet och varför, om så bara till din son, tror jag inte på. Det skulle nog bara såra honom och skapa problem mellan er. Att ställa upp är inte heller ett alternativ. Du vill ju inte och det är inte din skyldighet.

Tror att enda utvägen är att du säger till din son att du inte är intresserad av att vara barnvakt, att du givetvis ställer upp om det är absolut nödvändigt som om de måste till sjukhus eller annat, men i övrigt har du gjort ditt med små barn och vill leva ditt liv som du vill. Du kan inte hålla på och komma med olika ursäkter om att du är upptagen särskilt många gånger utan måste nog försöka få stopp på det hela istället.

Det bara måste han respektera och det behöver inte bli så dramatiskt. Du verkar klok, balanserad och välformulerad nog för att klara det.

Håller med vad flera andra skriver: Du uttrycker dig kristallklart. Tråkigt att många inte bemödar sig med att läsa vad som verkligen står. Sitter själv i en mycket liknande situation, dock finns inga barn inblandade än. Förstår dig fullt ut. Du skall veta att du är inte ensam.