LESS på ofrivillig barnlöshet? Skriv av dig!

känner sådan ilska, hat, aggression och sorg när jag tänker på barn och hur lång väg det verkar vara.. innerst inne har jag nog redan gett upp..

Hej tjejer! Ja det där med att ge upp har varit nära många gånger! Men på något konstigt vis är det något som driver mig/oss. Vi har nu försökt i 6 år & det har bara varit motgångar, ibland undrar jag vad det är som gör att man orkar. Vi ska snart till med vårat andra försök med ED, har gjort 9 IVF här i Sverige innan vi gick över till ED. Nu väntar jag på min mens & naturligtvis är den sen bara för att jag vill sätta igång med behandlingen. Hatar denna väntan... suck! Förhoppningsvis kan vi åka i mitten på maj om allt går enligt planerna, vilket det aldrig gör för oss, tyvärr!

Önskar er alla lycka till & att vi alla får våran lilla bebis till slut

Just idag känner jag lite hopp. Har hela vintern legat nergrävd i "synd om mig som inte har en fungerande kropp", men av någon anledning börjar det vända nu. Kanske är det våren eller något annat, men det känns iaf lite lättare nu.

Tiana; skönt att det känns lite bättre . Jag tror att mår man bra i sig själv så är det lättare att lyckas.

Veronica: då kanske vi åker ungefär samtidigt!   Jag har redan börjat 3.e omgången och FET är planerat till 14 maj. Nu baske mig ska det bara gå!

Ger upp gör man inte och man orkar mycket mer än man tror. Man måste ju orka det man utsätts för,så är det med allt här i livet. Lätt är det inte,men man har inget val.

Jag är bara jag; va härligt att du är på gång igen . Jag har inte fått min mens än, fattar inte varför den dröjer, blir tokig! Allt hänger på drn nu när vi ska ta oss iväg. Vore jätte kul om det blir ungefär samtidigt för oss

Oj, jag har varit borta ett tag från FL och då händer det tydligen mycket och ingenting samtidigt.

Jag är bara jag, jädra skit!!! Det var ju er tur!! Ni tar det nästa gång, då SKA det bara gå!!

Veronica1, äntligen snart dags igen! Nu ska bebbe bli till, växa och blir stark hela livet ut!!

Förstår att många här har det tufft, det är samma för mig. Hade så gärna önskat en solskenshistoria här inne snart för att ljusa upp allt lite, eller hur?

Vi har bestämt oss för att inte försöka mer. Kanske kommer det i framtiden, men för nu säger vi stopp. 4 IVF räcker, det sista försöket vi har kvar får va helt enkelt. Och adoptionen känns väldigt, väldigt långt borta.
Hade en diskussion här hemma om hur vi prioriterat livet, att allt (ALLT) vi gjort fram tills idag under vuxen ålder (vi träffades väldigt unga)  har handlat om att bilda familj, allt har varit strategiskt uttänkt liksom. Och nu, i yngre trettioårsåldern, känns det som att vi missat så mycket av livet på något vis. Därför har vi bestämt oss för att stoppa bebisfabriken, åtminstone ett par år, och bara leva livet istället. Det känns sorgligt, men också befriande på något vis.
Kommer finnas kvar här och peppa er alla och säkerligen gnälla om alla dumma kommentarer och situationer man hamnar i med folk (fick t.ex. ett sms från en vän som uppmuntrade mig att söka hjälp på naturmedicinsk väg då hon känt sig bättre efter det, hon hade alltså inte försökt bli gravid, men ändå var hon övertygad om att det var där skon klämde för oss...).

Anyway, heja er! Beundrar er kämparglöd! 

Satans förbannande jävla skitliv!!!!!!!!!!! Min åsikt idag.  Hatar folk som har NOLL förståelse för att man kan må dåligt. Man får inte må dåligt som barnlös,det är alldeles uppenbart. Det bor en elak liten jävul i de flesta folk,speciellt här på F.l... Ibland önskar jag samma öde åt folk så de fick känna på lite.

Jag är bara jag: Önskar att jag kunde ge dig en kram! Jag brukar försöka tänka att det inte är ett skitliv utan bara en skitdag... även om det resonemanget tenderar att ge vika när skitdagarna förvandlas till skitmånader och skitår. Det finns nog ingen som inte varit barnlös som kan förstå hur det känns. Att se alla runt omkring en få det man vill ha. Klart som f-n att man har rätt att må dåligt!! 

Vi har just fått besked som inte är så roliga och kommer börja med IVF efter sommaren. Samtidigt så kommer vi att ställa oss i adoptionskö. Jag kan inte förlika mig med tanken på att det inte kommer att bli några barn. Det ENDA som jag någonsin vetat om att jag vill med mitt liv är att bli mamma, gärna med en stor familj. Alla andra beslut har varit svåra för mig, vad jag ska jobba med och var jag ska bo. Men en stor familj med många barn, det var ett enkelt beslut. Trodde jag.

Jag är bara jag; stor kram till dig <3.

Själv vet jag inte hur jag ska göra, läkaren som skulle göra hysteroskopin på mig nästa vecka, är bortrest!!! Nu ringer jag runt överallt för att försöka få någon annan som kan hjälpa mig, men det verkar inte så lovande . Tänk att det alltid ska vara motgångar, blir så less på det här. Att det ska va så jäkla svårt att få lite hjälp i det här landet!