Får inte kalla mig mamma?!

Och det är exakt det vi gjort till barnen och de ser mig fortfarande som deras andra mamma. Om du hade läst mitt inlägg och inte blivit så provocerad direkt. Jag tar absolut inte bort titeln mamma från deras mamma. Hur kan du gå taket för att mina bonusbarn jämställer mig med deras mamma?

Och dumförklara inte barn. Dom om några är smarta individer och i deras värld är många saker väldigt enkla till skillnad från oss vuxna.

I mammans ögon är hon den enda mamman. Du är en bonusmamma eller viktig vuxen. Genom att du tillåter barnets feluppfattning om konceptet "mamma" dvs att den skiljer sig från verkligheten så gör skapar du en osämja mellan dig och barnets mamma på barnets bekostnad. Du kanske vinner barnets favör men samhället ser dig som orsaken till varför barnet förlorar kontakt med sin mamma och det är så det skulle kunna tolkas vid en utredning. Ja det är mammans fel i grund och botten att hon stör sig på det men det är inom rimlighetens gränser. Det finns alltså fog för att hon ska störa sig på det.

Det gör dig indirekt ansvarig för eventuell tvist eller ökad klyfta mellan barnet och mamman. Du vill ha makten men tar inte ansvaret. Tyvärr är det något du kommer att behöva acceptera om du faktiskt vill att barnet har en bra kontakt med sin mamma. Det är inte mamman som ska tvingas till att rätta sig efter dina värderingar utan tvärt om, för det handlar om hennes barn. Mamman har högre rang än dig när det gäller allt som rör barnet. Hon skulle till och med kunna yrka att för barnets säkerhet så är det bäst att ni två inte har kontakten för du skapar en klyfta mellan ett barn och dess mamma. Hon skulle kunna ta det till en rättegång och hör och häpna, Inte helt orimligt att hon skulle kunna vinna med en god jurist på sin sida. Allt för att du resonerar som du gör. Är du verkligen barnets mamma så stå för det. Kämpa för det. Är du inte barnets mamma, men som en mamma. Förklara för barnet att du inte är mamma, och borde inte kalla dig för det. Lika lite som ett barn inte ska kalla en snäll granne, moster, lärare för mamma. Ni är viktiga vuxna. Inte mammor eller pappor. Viktiga vuxna som är SOM en mamma eller pappa. Det är en skillnad på de sakerna och uppenbarligen stör det exet. Du tar inte till dig titeln för barnets skull utav du uppsakligen gör det utav illvilja att förminska mammans värdering kring det.

Du går inte in och tycker det är okej att som dagisfröken bli kallad för mamma. Som gör precis alla dessa saker som du anser gör dig till en mamma. Att bara älska och finnas där för ett barn i ditt hem gör dig inte till en mamma eller pappa.

I mammans ögon är hon den enda mamman. Du är en bonusmamma eller viktig vuxen. Genom att du tillåter barnets feluppfattning om konceptet "mamma" dvs att den skiljer sig från verkligheten så gör skapar du en osämja mellan dig och barnets mamma på barnets bekostnad. Du kanske vinner barnets favör men samhället ser dig som orsaken till varför barnet förlorar kontakt med sin mamma och det är så det skulle kunna tolkas vid en utredning. Ja det är mammans fel i grund och botten att hon stör sig på det men det är inom rimlighetens gränser. Det finns alltså fog för att hon ska störa sig på det.

Det gör dig indirekt ansvarig för eventuell tvist eller ökad klyfta mellan barnet och mamman. Du vill ha makten men tar inte ansvaret. Tyvärr är det något du kommer att behöva acceptera om du faktiskt vill att barnet har en bra kontakt med sin mamma. Det är inte mamman som ska tvingas till att rätta sig efter dina värderingar utan tvärt om, för det handlar om hennes barn. Mamman har högre rang än dig när det gäller allt som rör barnet. Hon skulle till och med kunna yrka att för barnets säkerhet så är det bäst att ni två inte har kontakten för du skapar en klyfta mellan ett barn och dess mamma. Hon skulle kunna ta det till en rättegång och hör och häpna, Inte helt orimligt att hon skulle kunna vinna med en god jurist på sin sida. Allt för att du resonerar som du gör. Är du verkligen barnets mamma så stå för det. Kämpa för det. Är du inte barnets mamma, men som en mamma. Förklara för barnet att du inte är mamma, och borde inte kalla dig för det. Lika lite som ett barn inte ska kalla en snäll granne, moster, lärare för mamma. Ni är viktiga vuxna. Inte mammor eller pappor. Viktiga vuxna som är SOM en mamma eller pappa. Det är en skillnad på de sakerna och uppenbarligen stör det exet. Du tar inte till dig titeln för barnets skull utav du uppsakligen gör det utav illvilja att förminska mammans värdering kring det.

Du går inte in och tycker det är okej att som dagisfröken bli kallad för mamma. Som gör precis alla dessa saker som du anser gör dig till en mamma. Att bara älska och finnas där för ett barn i ditt hem gör dig inte till en mamma eller pappa.

Är det någon här som anser att det är HELT upp till barnet? De flesta har väl skrivit att man samtalar med barnet?

Men, utöver det - jag anser inte att det är helt fritt nej, utan orden hör i viss mån ihop med den roll personen har för barnet. En mamma, pappa, bonusförälder har - kan ha - en föräldraroll. Därav benämningen "mamma/pappa". En farmor/morfar osv har inte samma roll, inte heller en syster så nej, det hade inte varit samma sak.

Men mina barn har tex valt att kalla min mammas nan för morfar/namnet (lite olika) för han har samma ROLL som deras biologiska morfar. Tycker morfar det är jobbigt? Vet faktiskt inte, kanske - men det är upp till barnen där.

Ungefär som när ngn i tråden drog till med att det isåfall vore ok att mannens kollega kallade sig "hans fru" - det är som att jämflra äpölen och päron.. Hade kollegan flyttat ihop med mannen, de började dela ekonomi, ansvar för hemmet och ha sex - DÅ hade hon haft en sådan roll ;)

Ja, jag tycker släktskap och titel är orelevanta men det som definieras är rollen - och rollen byts inte ut till en farmor eller syster när det är barnets förälders partner det handlar om. Sen att min son ibland kallar mormor för mamma är för att han behöver någon i den ROLLEN när jag är där, inte för att han ser mormor som sin mamma ;)

Kortfattat försöker jag uttrycka att det inte är konstigt att mamman HAR en åsikt kring detta. Att man kanske tycker hon kanske har FEL åsikt gör inte att det är orimligt för henne att HA en åsikt. Sen faller det snarare bland alla fallgroparna med bonusfamiljer att man inte har någon(eller väldigt liten) bestämmanderätt över sina barn när de är hos den andra vårdnadshavaren men det är en annan fråga. För om barnets pappa hade uttryckt och sagt till barnet att han inte ville att det skulle säga mamma till bonusmamman borde bonusmamman inte respektera det iså fall?

Sen blir väl detta extra känsligt eftersom det är en titel man adopterar från just biomamman. Hade ni bett barnet att kalla bonusmamman för pappa istället så tror jag spontant inte biomamman hade haft några problem med det

Det är många som skriver i tråden att man ska låta barnet själv definiera sina relationer och inte lägga in några värderingar.

Jag personligen håller inte alls med, jag tycker att barnet får lov att ha åsikter och synpunkter men att det är upp till de vuxna att vägleda och besluta baserat på vad som är lämpligt.

Jag kan hålla med dig om att titlarna hör ihop med olika roller men från barnets perspektiv så tror jag att en bonusförälder kan hamna i olika kategorier. Att det naturligtvis ska vara en mamma/pappa roll omfattar ju långt ifrån alla relationstyper. En pappas yngre flickvän som barnet ser som en rolig lekkamrat utan föräldrabördan med regler och ansvar kan säkerligen kännas mer som en härlig äldre syster. Och det känns som ett typiskt exempel där de vuxna troligtvis sätter en gräns och säger nej och vägleder till någonting annat just för att vi ser att det inte är lämpligt, vi ser de bristerna i helheten som barnet inte är medvetet om.

Eller att mamma skaffar en mycket äldre pojkvän, särbo, som är snäll och trevlig och barnet besöker då och då, vi vuxna ser att det inte är lämpligt att barnet benämner honom morfar/farfar även om barnet kanske skulle tycka det spontant passade.

På samma sätt gör vi vuxna en lämplighetsbedömning, även om den är omedveten, när barnet delar ut en ny titel. Om du inte korrigerar så har du med din tystnad godkänt och dömt att det känns lämpligt(nu talar jag om de fallen där man inte har ett öppet samtal med barnet och verkligen diskuterar det hela), och frågan i tråden blir med den logiken VEM behöver ge sitt godkännande till en ny titel? VEM får bedöma lämpligheten? VEM/VILKA har vetorätt?

Jag försöker bara sätta det i ett större perspektiv

Det är inte så svartvitt att barnet får definiera helt själv och det är inte heller nödvändigtvis bara bonusmamman som har något att säga till om. I slutändan är hon inte vårdnadshavare som ska ta beslut för barnets räkning, även om man får Hoppas att vårdnadshavaren tar beslut som de anser är i barnets bästa intresse

Om barnet som bara bor varannan helg börjar kalla pappans nya flickvän sen ett par månader för mamma så är det upp till de vuxna att bedömma rimligheten och korrigera om det ser att det är nödvändigt