Brumma skrev 2019-04-02 12:36:56 följande:
Är det någon här som anser att det är HELT upp till barnet? De flesta har väl skrivit att man samtalar med barnet?
Men, utöver det - jag anser inte att det är helt fritt nej, utan orden hör i viss mån ihop med den roll personen har för barnet. En mamma, pappa, bonusförälder har - kan ha - en föräldraroll. Därav benämningen "mamma/pappa". En farmor/morfar osv har inte samma roll, inte heller en syster så nej, det hade inte varit samma sak.
Men mina barn har tex valt att kalla min mammas nan för morfar/namnet (lite olika) för han har samma ROLL som deras biologiska morfar. Tycker morfar det är jobbigt? Vet faktiskt inte, kanske - men det är upp till barnen där.
Ungefär som när ngn i tråden drog till med att det isåfall vore ok att mannens kollega kallade sig "hans fru" - det är som att jämflra äpölen och päron.. Hade kollegan flyttat ihop med mannen, de började dela ekonomi, ansvar för hemmet och ha sex - DÅ hade hon haft en sådan roll ;)
Ja, jag tycker släktskap och titel är orelevanta men det som definieras är rollen - och rollen byts inte ut till en farmor eller syster när det är barnets förälders partner det handlar om. Sen att min son ibland kallar mormor för mamma är för att han behöver någon i den ROLLEN när jag är där, inte för att han ser mormor som sin mamma ;)
Det är många som skriver i tråden att man ska låta barnet själv definiera sina relationer och inte lägga in några värderingar.
Jag personligen håller inte alls med, jag tycker att barnet får lov att ha åsikter och synpunkter men att det är upp till de vuxna att vägleda och besluta baserat på vad som är lämpligt.
Jag kan hålla med dig om att titlarna hör ihop med olika roller men från barnets perspektiv så tror jag att en bonusförälder kan hamna i olika kategorier. Att det naturligtvis ska vara en mamma/pappa roll omfattar ju långt ifrån alla relationstyper. En pappas yngre flickvän som barnet ser som en rolig lekkamrat utan föräldrabördan med regler och ansvar kan säkerligen kännas mer som en härlig äldre syster. Och det känns som ett typiskt exempel där de vuxna troligtvis sätter en gräns och säger nej och vägleder till någonting annat just för att vi ser att det inte är lämpligt, vi ser de bristerna i helheten som barnet inte är medvetet om.
Eller att mamma skaffar en mycket äldre pojkvän, särbo, som är snäll och trevlig och barnet besöker då och då, vi vuxna ser att det inte är lämpligt att barnet benämner honom morfar/farfar även om barnet kanske skulle tycka det spontant passade.
På samma sätt gör vi vuxna en lämplighetsbedömning, även om den är omedveten, när barnet delar ut en ny titel. Om du inte korrigerar så har du med din tystnad godkänt och dömt att det känns lämpligt(nu talar jag om de fallen där man inte har ett öppet samtal med barnet och verkligen diskuterar det hela), och frågan i tråden blir med den logiken VEM behöver ge sitt godkännande till en ny titel? VEM får bedöma lämpligheten? VEM/VILKA har vetorätt?
Jag försöker bara sätta det i ett större perspektiv
Det är inte så svartvitt att barnet får definiera helt själv och det är inte heller nödvändigtvis bara bonusmamman som har något att säga till om. I slutändan är hon inte vårdnadshavare som ska ta beslut för barnets räkning, även om man får Hoppas att vårdnadshavaren tar beslut som de anser är i barnets bästa intresse
Om barnet som bara bor varannan helg börjar kalla pappans nya flickvän sen ett par månader för mamma så är det upp till de vuxna att bedömma rimligheten och korrigera om det ser att det är nödvändigt