Anonym (Rak rygg) skrev 2019-05-01 23:21:44 följande:
Det är väldigt fina och kloka svar ni skriver. Tack!
Jag antar att det sitter i eftersom det är så långt ifrån mina värderingar. Där valde jag och mitt ex varandra och var på det klara med hur vi såg på saker och ting. Och så händer allt detta. Det är så förbaskat svårt att ta in såhär ett år senare. Att våra år tillsammans så var hon inte den personen hon var så noga med att vara. Det var ju en lögn såhär i efterhand och jag står kvar så förnedrad och undrar vad som hänt, varför det hänt och vem det var som jag levde med. Var vi ens ett par?
Jag vill inte leva i skuggan men jag ältar något oerhört. Antar att det blir så när något sker från ingenstans och man blir utan erkännande och svar. Det är märkligt när jag trodde det skulle vara vi idag med alla planer som vi pratat om och så rycks allt ifrån mig bara sådär. Jag var inte ens värd lite eftertanke utan det var värt att bete sig som en idiot och hoppas på kollegan. Kollegan var för övrigt nyskild när de började jobba ihop så det var inte många månader innan mitt ex passade på, eller om han plötsligt skulle åt henne. Det är tyvärr också något jag grubblar över men vänder på det och säger grattis, hon var intressant när han var ensam.
Intressen jag tidigare har lagt av med för att satsa på oss är jag nu tillbaka med. Känns krystat och samtidigt som om jag aldrig varit borta. Jag lever om allt känns det som och den känslan gillar jag inte.
Någon som varit med om liknande och vill dela med sig av hur tiden efter var och hur det är idag?
Jodå, klar man känner igen sig. Men så är det ju för alla som blivit bedragna i ett "seriöst" förhållande. Klar man känner sig blåst så in i helvete när man själv satsat 110% och gjort allt för fru och barn och så får man en fet smäll tillbaka. Det är ju precis det som gör just svek så plågsamt, just för att det kommer från någon du litade på. Och visst fan är det orättvist, men så är livet ibland, orättvist.
Det är naturligt att försöka förstå, våra hjärnor funkar ju så, vill alltid skapa ordning ur kaos, hitta mönster, kategorisera. Men just i det här faller så är det destruktivt, för sanningen är att du kommer aldrig förstå av den enkla anledningen att hennes värderingar och moral skiljer sig så otroligt mycket från dina att du kommer liksom aldrig kunna sätta dig in i hur hon tänkte. Så du tänker och tänker, tankarna snurrar i 180 och tar oerhört mycket energi och tid utan något som helst resultat för du kommer aldrig förstå.
Trixet för att komma vidare är att bara släppa hela skiten, sluta använda så mycket tid och energi åt det som varit, inse att du aldrig kommer förstå, men att det du vet (att hon inte är någon du vill leva med) räcker gott och väl, acceptera att du blev rejält blåst men att livet går vidare och hon bara är ett mörkt kapitel i en lång bok som fortfarande rymmer många nya avsnitt i framtiden. Men det tar en stund att komma dit. Men med rätt hjälp av goda vänner och terapi (bra att du har det) så går det.
Och som sagt, tacka gudarna för att ni inte hann skaffa barn, för då kan du bara stryka henne ut ditt liv helt och hållet. Hade ni haft barn så hade du aldrig sluppit fanskapet. Det krävs en helvetes massa tålamod och återhållsamhet för att vara trevlig och korrekt mot någon som gett dig en pungspark och skitit dig i ansiktet och sen gått vidare som ingenting för att du vet att ni måste kunna samarbeta för barnens skull.