Downs syndrom och abort

[quote=79832697][quote-nick]Anonym (Japp) skrev 2019-08-15 07:48:26 följande:[/quote-nick]För att jag jobbar med dom när dom går i skolan. För tro det eller ej men även ungdomar och barn med downs går i skolan dagligen. Grundskola samt gymnasium. Och ja man går alltid i särskola även med lindrig utvecklingsstörning. Oavsett down eller inte. Men vissa särklassen läser ämnen som alla andra elever i "vanlig" skola och får betyg. Men du kanske trodde dom satt hemma och dreglade med 24/7 personal. Och nej alla jag jobbar med kommer inte vara helt självständiga men i vår klass har vi 2 pers som kommer kunna ha vanliga fast lite enklare jobb. En av dom har down syndrom. Den andra en annan form av utvecklingsförsening. Tycker du ska läsa på

lite innan du uttalar dig för du framstår inte själv som speciellt smart.[/quote

Fantastiskt attt du efter att skoltiden är slut för dina elever har fortsatt kontakt och insyn över hur resten av deras liv ser ut. Vilket engagemang.

Att desss elever sedan har kapacitet att läsa platsannonser, göra jobbansökningar och gå på intervjuer i konkurrens med andra arbetslösa och ha ett helt vanligt jobb utan vare sig lönebidrag eller anpassningar.

Det visste jag faktiskt inte...

Alltså ursäkta men vilket bs.

Vem fan tycker att det är "spännande" att ens barn kommer få extra svårigheter i livet? Oavsett om detta gäller låg intelligens, bli mobbad för sitt utseende, lättare att gå upp i vikt, betydligt mindre möjligheter att skaffa en partner eller att hen aldrig kommer skaffa egna barn. Och detta är vid den milda graden av Downs, där de dessutom har svårigheten att vara smarta nog att förstå att de är annorlunda och önska att de var som alla andra men inte kunna göra någonting åt det.

Sedan lider många barn och vuxna med Downs dessutom av hjärtsjukdomar, synfel, hörselnedsättningar och andra fel på de inre organen.

Att välja att behålla ett barn med Downs är absolut inget fel och helt upptill föräldrarna, men att försköna utvecklingsstörning som du gör är otroligt ignorant och förolämpande mot föräldrarna som kämpar med sina älskade barn.

Folk med Downs är öppnar just för att de aldrig blir äldre än barn i sinnet, även när deras kropp säger annat. Det innebär även att många av dem aldrig lär sig att kontrollera sina impulser som vi vuxna gör vilket kan sätta dem i olämpliga och farliga situationer. Som att dra ner byxorna på en lekplats eller hoppa ner i det kalla havet på vintern.

Dessutom, om du faktiskt läser tråden ser du att många av oss som faktiskt har erfarenhet av utvecklingsstörningen är tveksamma till att behålla ett barn med Downs. Just för att barn blir till vuxna och även om samhället numera verkar väldigt förtjusta i barn med Downs så är de konstigt nog inte alls lika entusiastiska när det gäller en 36 åring som sitter på hem och inte ens klarar av att sköta sin egna hygien. Långt i från alla är som i Köping.

En tes kan få stöd på olika sätt. Tesen att personer med nära kontakt med downs syndrom är mer positiva till att själva få ett barn med downs syndrom får förstås stöd av om man kan visa upp en del fall där så är fallet.

Samtidigt försvagas tesen om man kan visa t.ex. det du är inne på , d.v.s. att många av de som förespråkar abort de facto har nära kontakt med personer med DS.

Men frånvaron av kunskap varken stödjer eller försvagar, så där har du fel.

Stöd behöver bara innebära en indikering - för att kunna fastslå mer säkert ställs givetvis betydligt högre krav - där behövs en vetenskaplig studie eller kanske flera.

En sådan tes är givetvis inte heller generell, det räcker med att man når lite över 50% för att tesen ska kunna betraktas som belagd sann. Det är därför möjligt att det finns väldigt många exempel på motsatsen eller som stödjer den, utan att det bevisar något alls. 

Sedan påstår jag ingenstans att min tes är sann, bara att den stöds utifrån det kunskapsläge jag kan dra utifrån denna tråd, vilket i sig givetvis är ett dåligt statistiskt underlag. Jag tycker inte alls att det är fel att lansera teser utan att ha statistiskt på fötterna. Detta är ett debattforum och där är det givetvis okej, men även i kvalitativ forskning kan man göra det. Om man aldrig sätter upp hypoteser om verkligheten kommer man aldrig kunna få svar på om de stämmer eller inte, och då stagnerar kunskapsläget. Samtidigt hade jag gjort fel om jag presenterat min tes som sanning, utan belägg.

Jodå, det finns även några (undantagsfall, såklart) som inte bara kunde flytta hemifrån utan även blivit forskare och klarat sig mycket bättre än många andra "normalbegåvade".
Som svaret på frågan i tråden - definitivt skulle göra en abort. Både för min del men även för min redan födda dotter - vill inte lämna henne i sticket att ta hand om sitt sjuka syskon när vi är döda.

Att be om ursäkt innan man förolämpar folks tankar gör det inte mer rätt.

Jag noterar att du ingenstans motsäger mitt påstående om att personer med downs syndrom tillför världen kärlek i större omfattning än andra.

Om vi t.ex. tittar på några av de saker du nämner: "Låg intelligens", "Bli mobbad för sitt utseende" och "mindre möjligheter att skaffa ett partner" så är detta nackdelar som följer utifrån hur andra människor ser på downs syndrom. Det blir ungefär som att man ska välja bort homosexuella barn för att de riskerar att möta omgivningens förakt. I min värld ska man inte välja bort ett barn för att det är annorlunda och bryter mot normen av skäl att andra är fördomsfulla. De problemen ska man istället jobba med genom information, mänskliga möten och debatter för att få ett mänskligare och varmare samhälle. Jag tycker t.ex. inte att homosexuella ska utrotas utan att de som är homofoba ska ändra inställning.

Det finns alltid barn som kommer mobba andra. Det problemet försvinner inte, eller minskar i omfattning, för att man väljer bort barn med vissa karaktäristiska drag eller utvecklingsstörning.

Att prata om den kärlek och glädje personer med downs syndrom kan ge är uppenbarligen fel enligt dig, eftersom det är förskönande. Istället är du pigg på att prata om alla de ev. problem som uppkommer med sådana barn. Det skulle jag i så fall kalla ett demoniserande. Det är minst lika illa.

Med tanke på hur många i tråden som talar illa om de här barnen, tycker jag faktiskt att några mothugg väl kan vara på sin plats. Att tala om de negativa aspekterna enbart ger en väldigt falsk bild, och det vill inte jag vara med att bidra till.

Personer med DS sätter vår empati och fördomsfullhet på prov med sin sårbarhet. De är nästan jämnt glada och har hjärtat med sig i allt de gör. De är inte fördomsfulla mot andra, de visar stor värme och tillit till andra människor och gör inte en fluga förnär. Jag säger att du har MYCKET att lära från dem. 

Det finns komplexa komplikationer med att få välja.

När det gäller främlingsfientlighet exempelvis. Plötsligt börjar man ställa frågan: "Vill vi ha invandring."

De som känner invandrare och har nära kontakt med dem, d.v.s. har kunskap svarar då: "Javisst, självklart!"

Men andra som inte har någon nära relation till invandrare svarar istället: "Vänta nu, vad tycker jag om det här, nej, det är väl inte så bra.."

Själva frågan i sig skapar tvivlet. När man frågar folk om de önskar få nedsläpp av diväteoxid i vår natur svarar många nej. Men diväteoxid är vatten. Bara att man frågar gör att det alltid finns personer som tackar nej. Det finns en problematik i att en fråga ofta gör att människor tar ställning utan tillräcklig information.

Min ena dotter har dysmeli. En medfödd förlust av kroppsdel, i hennes fall hennes ena hand. Nu när jag känner henne skulle jag förstås inte byta bort henne för allt smör i Småland. Men innan jag kände henne skulle jag förstås kunna ha valt bort henne. Det syntes på ultraljudet, så möjligheten fanns. Rationellt fanns det mycket som talade för att välja bort min dotter. Hon kommer inte kunna göra alla saker som andra. Hon riskerar att bli utfryst och mobbad. Hon kanske hade andra skador som inte syntes på ultraljudet, etc. etc. Men hade jag valt bort henne, hade jag också mist henne och den kärlek jag har till henne.

Med facit i hand vet jag att jag gjorde rätt. Efter en viss bearbetning tänker jag mycket sällan på att hon inte har någon hand. Det är inte något som ställer till några problem för mig eller någon annan. Hennes personlighet och vår kärlek till henne är vad som dominerar vår vardag.

Det jag vill säga är att det är problematiskt att välja egenskaper på ett barn, av den anledningen att man inte på förhand vet hur det kommer bli. Ett handikappat barn är ett barn med en personlighet och egenskaper man kan älska. De som väljer bort det vet inte vad de går miste om. Vad gäller DS är jag säker på att de spelar en viktig roll i ett samhälle som håller på att bli alltmer hårt och omänskligt.

Det jag reagerar på i sin beskrivning av folk med downs är att du helt tar ifrån dem det faktum att de är individer precis som alla andra. Och istället reducerar dom till några slags glada hjärtliga clowner som går omkring och delar ut grattiskramar.

De är människor som alla andra. En del är glada en del buttra, några utåtriktade andra inte. En del börjar supa andra inte. En del begår sexuella övergrepp andra inte. En del hittar livskamrat andra är väldigt ensamma. Etc etc etc.

Men samtliga har större utmaningar i livet än människor utan downs.

Funktionshinder, funktionsvariation. Vi vill inte ha ett barn med de svårigheterna.

Jag vet inte till 100% att barnet inte är funktionshindrat såklart. Vi gjorde KUB för några månader sen och hade redan då bestämt oss för att om det är något fel så gör vi abort. Nu fick vi de bästa resultaten som går att få så det känns tryggt.

Om barnet föds med ett funktionshinder kommer du då fortfarande att känns att du inte vill ha barnet?

Jag har inte sett någon i tråden tala illa om barnen med DS.

Sedan har jag svårt att få ihop det statistiskt påvisbara fakta att en individ med DS har lägre intelligens än individer utan DS, till att bli en fördom. Inte heller de statistiskt påvisbara faktum som rör följdsjukdomar är enligt dig en fördom. Och om vi tittat på gruppen individer med DS och jämför med gruppen individer utan DS så kommer gruppen med DS i mycket, mycket, mycket högre grad behöva anpassning i livet för att kunna leva ett värdigt liv.

Att du sedan jämför din dotter med dysmeli med en individ med DS är rakt av skrattretande. Att sakna en hand med i resten vara fult fungerande går inte ens att jämföra med att ha funktionshinder som påverkar både utanpå och inuti den fysiska kroppen, och sinnet. Faktum är att du skymfar oss som behöver hantera funktionshinder som DS med din jämförelse.