Han är som ett missbruk för mig
För att göra lång historia kort.
För 2 år sedan så träffade jag en kille. Varningsklockorna började ringa vara jag såg honom på bild innan det men när han då stod där kände jag att jag ju inte kunde bedöma någon utefter en bild utan faktiskt lära känna honom och se.
Han blev väldigt intresserad av mig, och det var han som drog igång allt genom att skriva på Messenger hela tiden, ville köra mig hit och dit och ha en 24/7 kontakt. I början tyckte jag mest han var lite rar men störde mig lite på hans arroganta sätt och hans utåt sett grymt stora självförtroende och höga tankar om sig själv. Jag försökte backa lite men han försökte ändå höra av sig via Messenger hela tiden.
Till sist drogs jag motvilligt in i en kontakt via Messenger 24/7 där vi pratade om allt. Sågs ibland också osv. Vi pratade om allting i smått och stort och jag kände att jag började få känslor för honom. Och att något snart skulle hända mellan oss. Men jag var inte redo för det alls... utan valde att backa lite. Sa att vi inte skulle höras på ett litet tag. Jag behövde tänka.
Hans svar på det hela var först att vara ledsen, sedan dryg förmodligen för att han kände sig avisad.
Sedan drog väl det jobbiga igång, jag ville prata med honom. Försökte förklara att jag vara velat ha lite tid att tänka osv. Han besvarade det med att först nästan håna mig för att vara kär i honom och menade på att han aldrig haft känslor för mig. Jag undrade hur han tänkte eftersom det ju varit han som drog igång allt, genom att inte ge sig utan skriva hela tiden. Det där gulliga fina med honom var nu borta. Allt han sa gick nästan ut på att antingen ignorera mig när vi sågs eller svara drygt på Messenger.
Efter det försökte vi ett kort tag vara vänner men det blev för krångligt när han hela tiden skulle trycka på med att han aldrig känt något osv. För jag är 100 procent säker på att han faktiskt var väldigt ledsen där när jag valde att backa.
Där någonstans började mitt ?missbruk?, han fick mig att må så himla bra när vi pratade. Han såg mig och upphöjde mig på alla sätt och vis... jag saknade den kicken och jag saknade honom.
Idag pratar vi sällan men jag märker hur hjärtat slår i 190 när vi gör det. Hur jag tänker på honom konstant, vad han gör hur han mår och hur vi skulle kunna prata igen. Hur jag hela tiden backar i mina egna principer och gör avkall på mig själv för att få något positivt från honom. Det är som att jag hela tiden söker den där kicken att må så bra såsom jag gjorde när vi pratade mycket.
Men det har gått nästan ett år sedan, och samma känslor finns kvar. Vissa perioder kan jag släppa honom ganska mycket men faller alltid tillbaka. Jag känner ett behov av att vara sådär viktig för honom igen, vara den han hörde av sig till hela tiden, bli så bekräftad igen.
Känner att jag nästan tappat mig själv, kolar hur ofta han är på Messenger, funderar på var han är och immuna träffat nån ny osv osv.
Så fort han skriver något är det som att kroppen blir helt galen efter denna kick... och jag inser ju att det är ganska sjukt. Att han blivit som ett missbruk, att min kropp hela tiden söker/vill ha den där fixen bara han kan ge. Och på något sätt lyckas jag inte bryta det. Jag har förlorat vänner pga jag ältat för mycket kring honom på den tiden strax efter ?brytningen?. Jag hatar mig själv för vad jag gör, hur jag tänker och hur jag känner. Men ändå söker jag den där kicken bara han kan ge mig och det känns helt sjukt.
Har någon varit i en liknande situation eller bara har nåt tips att ge?
Jag inser ju att detta kan liknas vid ett missbruk, att jag behöver kicken från honom, den där känslan han kan ge som är som ett rusmedel för mig... och jag kan inte leva så.