Ångesten över att rycka upp sitt barn
Kanske någon av er varit i min sits..
Jag tror att jag vill lämna min man som jag varit ihop med i 9 år.. Vi har en liten son på 3 år. Jag är 32 år gammal.
Vi bor idag i ett stort fint och nytt hus 5 minuter från havet och ca 20 min från stan. Ett jättefint område och vi hade sån tur att vi lyckades komma över denna tomten (vi är inte höginkomsttagare på det sättet). Alla våra vänner och familj säger att vi har det så underbart fint. Nära till dagis och skola. Trevliga grannar.
Allt detta ger mig sådan enorm ångest. Om vi särar på oss kommer vi behöva flytta till varsin mindre lägenhet i annat område (finns inga lägenheter här, endast hus). Vår son kommer behöva byta dagis. Byta miljö och vänner och grannar.
När jag tittar på de lägenheter jag har råd med börjar jag gråta. Vet inte hur jag ska tänka. Jag vet att barn inte värderar materiella ting men det är så mycket runtikring. Att förlora det umgänge man har med grannar. Kommer sitta ensam i min lägenhet.. Har inte så många vänner och alla har ju familj och man/fru att umgås med. Min familj bor låååångt bort. Hur gör man?
Jag och mannen har det helt ok i vår relation men min kärlek till honom har förändrats till mer vänskap.. Men det kanske det gör för alla så det kanske inte är skäl att bryta upp? Jag längtar samtidigt till lust, attraktion till någon och är rädd att aldrig få uppleva det igen om jag stannar där jag är...
Men är det värt det när man fuckar upp allt för alla o framför allt min lilla son? Tänk om man ångrar sig?