Jag är bitter, förnedrad och bortvald.
Visst är det hemskt med bitterhet. Hjälp mig att inte känna ilska mot världen och livet!!
Kort. Jag har levt med största kärleken i mitt liv i fyra år. Kärlek som på film. Oerhört romantiskt och intensivt.
Jag har senaste året gett med mig mer och mer för min kärlek. För att få behålla den. Min kvinna vill ha en man (jag är kvinna). Hon vill även ha mig för jag är hela hennes liv och allt det där.
Jag ger med mig. Hon får träffa man efter man. Hon lovar mig att älska mig så mycket mer när hon väl har en man bakom sig, att få ligga med ibland. Att få leva med. Men jag är viktigast och mest unik bla bla. Jag försöker överleva. Jag överlever och äntligen har hon träffat en snäll man som jag kan komma överens med.
Då.
Säger hon att hon vill dela sig från mig. När hon väl hittat någon. Efter att ha utnyttjat mig som arbetskraft här hemma på sitt företag under ett helt år när hon var sjuk och inte klarade sig själv (jag har alltså dubbeljobbat).
Alltså. Under hela vårt förhållande har jag gjort allt för henne. Då menar jag allt.
Nu flyttade denna mannen in till oss några dagar efter att hon gjort slut med mig.
Jag har barn. Jag kan inte bara ta mina saker och sticka på en gång.
Jag hittar ett boende relativt fort. Jag skulle få det om två veckor. Nu är det nära.
Men under tiden så ligger jag på ovanvåningen och lyssnar på deras högljudda sex som de bara måste ha precis när jag är hemma. Är annars borta väldigt mycket.
Varje morgon skiner min dåvarande flickvän för mig och pratar om hur fantastiskt allt är, att hon vill gifta sig, skaffa barn och allt med honom. Att hon och jag ska vara sååååå bästa vänner och verkligen fortsätta umgås och vara familj. Vill jag komma på hennes bröllop?
De har känt varandra några veckor. . . .
Alltså. Hjälp mig att inte dö av sorg och ilska. Jag vill inte höra!
Och när jag säger att jag inte bryr mig om deras förhållande och att jag inte vill höra om det så tar hon hemskt illa upp och blir riktigt arg på mig eller börjar gråta. Hon tror att jag verkligen vill vara hennes bästis bara sådär.. Hon vet ju dessutom att jag är hjärtekrossad och fortfarande så kär i henne.. Men jag vill inte höra om deras lycka.
Alltså vad har jag hamnat i för galen värld :( Lite emapi eller förståelse från henne kanske inte hade suttit fel..
Kunde jag inte fått flytta först bara! :(
Hur slutar jag vara arg, ledsen och bitter!? Jag kommer aldrig våga lita på någon igen.