14-åring som mår dåligt och vägrar gå i skolan

Det är bra att ni som föräldrar verkligen försöker hjälpa er dotter men jag reagerar på att ni kanske tar i för mycket.

Hon är i en mycket känslig ålder och du berättade att allt började när hon bytte skola. Om jag förstått dig rätt var det många av hennes kamrater som också bytte men att själva lärsituationen och miljön förändrades. Det kan ha varit en utlösande faktor, pressen ökade, nu kanske det inte bara handlar om att vara en bra/rolig kompis utan också om prestation och ännu värre annan status.

Du verkar mycket orolig över att hon kommer efter i skolan. Det är inte hela världen. Det bästa för henne är kanske ett halvår på en bondgård el dyl och sedan börja om.

Att komma efter i skolan i de högre årskurserna är svårare att ta igen än du låter påskina.

Om nu denna ungdom har en djup depression, anser du då att det är läge att luta sig tillbaka och ta det lugnt...?

Tror att det är viktigt att ha lite tankar på worst case scenario här.

Har inte funderat på om hon råkar ut för mobbning? Tycker det låter som det iaf!

Jag hade iaf bytt skola och se om det ändrar något.

Till plupp och TS: självklart är det inte bra att missa en halv termin el dyl. Det är därför jag vill öppna upp för föräldrarna att det går att gå om ett skolår.

Om tjejen kan få hjälp nu och ingen press av något slag så kan hon komma igen om ett år.

Utsatt för mobbing? - Nej. Hon har alltid varit en bra vän och haft många fina vänner och hon förnekar bestämt att hon någonsin utsatts för mobbing. Däremot så är ju självförtroendet/självkänslan inget vidare. Hon upplever nog att hon är lite sämre på mycket än andra, fast hon inte är det. Bra betyg i sexan. Har alltid idrottat, men kom kanske lite efter i fotboll och det fäste hon nog en del vikt vid och slutade tyvärr nyligen med fotboll. Synd, för det var fantastisk stämning och sammanhållning i fotbollslaget. 

Byta skola? - Det vill hon inte. Hon har alla vänner på sin nuvarande skola. Det skulle bli tufft att byta skola.

Gå om ett år? - Ja, tyvärr är ju risken stor eftersom hon missat så mycket nu. Det skulle inte vara bra då hennes vänner är viktiga och nästan alla vänner går i samma årskurs på samma skola.

Socialt kan det vara en katastrof att gå om ett år. Det finns elever som havererar i skolarbetet, och där gruppen är det som håller dem uppe.

Dessa 'enkla' lösningar är inte optimala alls utifrån vad TS faktiskt skriver om sin dotter. Han har varit tydlig med att det gäller skolarbetet, att hon inte fixar kraven men att hon inte är mobbad och att det sociala runt skolan och kompisarna är jätteviktigt för henne.

Läs vad som skrivs!

Hur ser dagarna hemma ut? Kan ni skapa en strukturerad dag för henne med frukost, lunch och arbetspass däremellan där ni hemundervisar henne? På din beskrivning låter det som att det skulle bli oerhört jobbigt för henne socialt om hon skulle behöva gå om ett år och då tappa sitt sociala sammanhang. Om ni kan hålla hennes kunskapsnivå uppe så är det kanske mycket värt framåt?

Sen undrar jag om du kollat upp om ni har ett ambulerande team kopplat till det sjukhus ni hör till? Det är viktigt att hon får vård, ni behöver se till att vårdapparaten snurrar igång för henne. Ambulerande team åker alltså hem till den sjuke, de kan ordna remisser mm mm. Framförallt är de experter på att prata med människor med problem, och då även med människor som vägrar vård.

Igår blev det en riktigt bra dag. Vi lyckades få iväg henne på ett läkarbesök med provtagning och det blev en remiss till BUP. Vår dotter har ju tidigare vägrat kontakt med BUP, men nu verkar hon ha öppnat sig lite för det. Man hoppas ju nästan på att provtagningen visar något så att man kan sätta in åtgärder på den fronten. Det känns ju på något sätt enklare än de mentala problemen som hon har.

Efter läkarbesöket kom hon faktiskt iväg till skolan och har även idag på morgonen kommit iväg till skolan. Just nu känns det bra, men nervöst för bakslag.

Även om hon nu förhoppningsvis kommer att lyckas komma iväg till skolan de flesta dagar så ligger hon långt efter i skolarbetet och det kommer att oroa oss och henne mycket, men jag tänker att om hon bara klarar av att komma iväg till skolan i ett par veckor nu så väntar tre veckors jullov sedan. Ett jullov där vi får försöka förbereda och peppa oss inför vårterminen. Vi slappnade nog av för mycket när vi nådde fram till höstlovet.

Usch vad jobbigt med bakslag!

Det kändes riktigt bra när dottern kom iväg till skolan onsdag-fredag, men så igår söndag så låg bara kvar i sängen hela dagen. Först sov alldeles för länge och sedan låg kvar och tittade på telefonen och åt nästan ingenting. Vi var givetvis på henne och tjatade att hon skulle gå upp och att skulle äta. Hon var inte så pratsam, men sa att det var "inget speciellt" när vi frågade hur det var med henne.

Som väntat så kom hon inte iväg till skolan idag. Hon "ska gå imorgon", men tyvärr så vet man ju att det mycket väl kanske inte blir så.

Det är så jobbigt att hon gör precis det så är dåligt för hennes mående, som rubbar dygnsrytmen, inte äter och inte gör något annat än ligger i sängen och tittar på mobiltelefonen.

Men hon låter ju utbränd. Har ni försökt behandla henne som om hon vore utbränd? Dvs rutiner i vardagen. Det känns som att ni fokuserar väldigt mycket på att hon bara ska tillbaka till skolan och "allt ska bli som vanligt så fort so m möjligt" igen?