Är adoption moraliskt rätt eller fel?

Annars måste jag säga att jag inte riktigt gillar att den här tråden flyttades till forumet "föräldrar". Det här är mer en etisk diskussion. Jag tycker inte att en sån här tråd här hemma under adoption här.

Lillith: "Fast just de två är ju två helt olika frågor som inte hör ihop. Korruptionsfrågan är en fråga som vi diskuterade - hur kan man vara säker på att barnet inte är stulet?"

I Sverige har vi en myndighet som sysslar enbart med internationell adoption, MIA (www.nia.se). Deras uppgift är bl a att ha kontroll över de adoptioner som sker till Sverige. Adoption (till Sverige, som är det land vi diskuterar här) är inget som sker lite på en höft.

Lillith: "Den andra frågan är den om adoptionscenters syn på välgörenhet som motiv för att adoptera."

Adoptionscenter (AC) är en av alla de auktoriserade organisationer i Sverige som sysslar med det _praktiska_ runt adoptioner. De har inget inflytande över adoptioners var eller icke vara, och ACs eventuella "syn" på adoption är helt oväsentlig.

"Taget fr MIAs hemsida (om ngn orkar läsa...):
Verksamheten regleras av svensk lagstiftning och internationella konventioner. Sverige, liksom flertalet av världens stater, har anslutit sig till FN:s konvention om barnets rättigheter. Sverige har vidare, tillsammans med 67 stater, anslutit sig till 1993 års Haagkonvention om skydd av barn och samarbete vid internationella adoptioner. Enligt de båda konventionerna ska internationell adoption ske med beaktande av barnets bästa.
Haagkonventionen bygger på ett system av samarbete mellan barnets ursprungsländer och mottagarländerna. Innan det blir fråga om en internationell adoption ska myndigheterna i barnets ursprungsländer utreda om barnet kan få en ny familj i sitt hemland. Om detta inte går ska de utreda om det är till barnets bästa att adopteras i ett annat land. Myndigheterna i mottagarländerna är ansvariga för att de blivande adoptivföräldrarna är väl förberedda och lämpliga att ta emot och adoptera ett barn från ett annat land. I Sverige sker detta genom en obligatorisk föräldrautbildning, hemutredning och socialnämndens beslut om medgivande. När adoptionen är genomförd har myndigheterna i mottagarländerna ett ansvar för att tillgodose det särskilda behov av stöd och hjälp som barnet och dess nya föräldrar kan ha.
Adoption av barn till Sverige får förmedlas endast av auktoriserade sammanslutningar. Fem sammanslutningar har auktorisation av Myndigheten för internationella adoptionsfrågor (MIA), som också har tillsyn över verksamheten. En förutsättning för att en sammanslutning ska få auktorisation är bl.a. att den kommer att förmedla adoptioner på ett sakkunnigt och omdömesgillt sätt, utan vinstintresse och med barnets bästa som främsta riktmärke. När det gäller förhållandena i de länder Sverige adopterar barn ifrån är det viktigt att dessa länder har en reglering av internationell adoption, som beaktar de grundläggande principerna i FN:s barnkonvention och 1993 års Haagkonvention."

Smurfan: det var inte två frågor som jag ställde, utan ett försök till svar på Utopias resonemang. De två frågorna är sådant vi pratat om i tråden. Med adoptionscenter menar jag inte just organisationen Adoptionscenter utan alla organisationer som sysslar med adoption. Vem är det som utför intervjuerna och hemundersökningen då, om inte de? Det är väl hemundersökningen och samtalen med föräldrarna som avgör om föräldrarna ska få adoptera.

Utopia: Menar du så här - att om man vill idka välgörenhet genom att adoptera så vill man ÄNDÅ ha barnet? Alltså om man inte vill ha barn, men känner ett behov av att idka välgörenhet så skulle man inte välja just adoption, utan att skänka pengar, ta sig an ett fadderbarn etc.? Så att även om man anger en vilj att hjälpa ett fattigt barn som skäl för sin adoption så VILL man ha barn, eftersom man valt den vägen? Säg gärna om det är så du tänker att det fungerar.

Och det gör det nog - i de flesta fall numera. När jag var 6-7 år läste jag i Hemmets veckotidning om en kvinna som blivit fri från sin cancer och som tack till Gud (?) hade hon lovat att adoptera ett barn. Det är för mig FEL skäl till adoption. Men ok, kanske finns det hos många en tanke om att det finns så många barn på jorden som är ensamma, varför inte ta hand om ett av dem nu när vi vill ha barn, hellre än att kämpa oss blå för att få ett biologiskt barn. Det kanske finns ett uns av välgörenhetstänkande i det men så tänker nog de flesta - ?

Ja det var så jag menade Lilith.

->"Men ok, kanske finns det hos många en tanke om att det finns så många barn på jorden som är ensamma, varför inte ta hand om ett av dem nu när vi vill ha barn, hellre än att kämpa oss blå för att få ett biologiskt barn."

Ja det var lite det jag var inne på. Det borde inte finnas (inte som jag känner till iaf just nu) en anlendning till varför barn måste bo med sina biologiska föräldrar. Alltså ser jag inte det där som ett problem eller konstigt. Det är dock inte omöjligt att det finns nåt i vår biologi som gör att de vi kan starkast knyta an till är just våra biologiska föräldrar. Men det behöver inte betyda att vi kan knyta an så mycket mindre med andra, men att det maximala vi kan göra är med just de biologiska föräldrarna. Men jag vet inte. Nån annan som vet nåt som just biologin...?

Jag vet inte om det är viktigt att bo med just de biologiska föräldrarna, men jag tror att det som är svårt för adoptivbarn är separationen, först från de biologiska föräldrarna (som man iofs kanske inte har ngt minne av) och sedan separationen från barnhemmet eller den tillfärlliga familjen.
Det finns ju tom. barnpsykologer som menar att adoptivbarn inte nödvändigt ska gå på förskola (i senaste Vi föräldrar bland annat), så just detta kanske kan bli svårt för dem.
Jag tror att det var svårt i början när svenskar började adoptera, när en del adopterade var ensamma i sju socknar om att se utländska ut. Undrar om inte det blivit bättre nu med fler människor från andra länder i Sverige?

Klart jag inte kan hålla mig *s*

En snabbis: Lilith, det är socialförvaltningen/familjerätten i ens hemkommun som gör hemutredningen.

Se där, tack för fakta Jennie m ie.

Jag fattar inte heller, Utopia. Om man inte kan få biobarn väljer man att adoptera för man vill ha barn, det är ju självklart. Men om man kan få biobarn och ändå väljer att adoptera t ex ett tredje barn, vad skall man då ange för skäl? Det kan ju bara vara för att man vill hjälpa ett barn som redan finns, eller? Och det skulle man alltså inte få? Jag tycker nästan det är värre att barnen som adopteras enbart skall tillfredsställa MIN önkan att få barn, vore det inte bättre om jag i första hand tillfredsställde deras önskan att få ett bra hem? dvs hjälpa dem, dvs välgörenhet? Eller har jag fel?

Håller med om att tråden enbart hör hemma under Etik, vem har varit beskäftig och flyttat den? Detta handlar inte om adoptioner på det sätt som diskuteras under adoption.

Fast det är ju exakt det Utopia menar, Pellinell.

Ja, och jag instämmer i hennes undran, Lilith.