Har inte följt tråden, men svarar snabbt. Tillägger att jag har själv blivit förälder genom adoption.
Är adoptioner egentligen sunda?
Jaa, jag kan inte se ngt osunt i adoptioner som går till på rätt sätt. Barn utan föräldrar får föräldrar. I enlighet med FN-konventionen har det redan utrönats att barnet inte har ngn möjlighet att få föräldrar i sitt första land. Då tycker jag att det är väldigt sunt att man fortsätter att leta efter en familj till barnet i annat land. Det viktigaste är ju att barn utan familj får en alldeles egen familj och slipper växa upp på gatan eller på barnhem.
Har vi verkligen rätt att adoptera barn från deras ursprungsländer?
Ja, se ovan.
De som adopterar säger alltid att de gör det för att hjälpa ett oönskat barn, och så är det säkert.
ÖÖöhh, har levt i adoptionsvärlden i många år och ALDRIG stött på ngn som adopterar pga andra skäl än att de önskar bli föräldrar och det finns barn i världen som inga föräldrar har.
Men om det bara handlade om att hjälpa barnen skulle man väl inte först försöka få egna barn i ett antal år och sedan, när det inte går, vända sig till adoption? Adoption känns mer som ett sätt att tillfredsställa sin egen längtan efter barn än att hjälpa ett fattigt barn.
ÖÖhh. fattar inte riktigt logiken i detta. Adoption sker i första hand för att föräldrar längtar efter barn. Jag ville så gärna ha barn genom adoption att jag aldrig ens försökte sängkammarvägen- inte för att jag ville hjälpa ett fattigt barn (det gör jag genom att skänka pengar till hjälporganisationer) utan för att det för mig kändes mer riktigt att bli förälder till barn som redan fanns, än att börja producera ett nytt liv.
Och då är vi inne på en väg som kan bli smal, nästan en balansgång, mellan rik och fattig. Kan vi garantera att barn inte blir en handelsvara?
Mej, det kan vi inte. Men eftersom alla adoptioner till Sverige måste gå via auktoriserad adoptionsorganisation eller genom MIA så är vi i Sverige så gott som 100 procent säkra på att adoptionen har gått rätt till och i sådana fall är inte barn en handelsvara.
Jag förstår att man vill adoptera om man inte kan få egna barn. Antagligen skulle jag också göra det och bortse från att det möjligen är moraliskt tveksamt. Eller är det inte det, är det jag som har fel?
Well, jag adopterade ju utan att ens försöka få biologiskt barn. Jag känner mig inte så intresserad av graviditet och förlossning och för mig känns det mer moraliskt riktigt att tillfredsställa min barnlängtan genom att bli förälder till ett barn som redan har fötts och behöver få en egen familj. Varför skapa ett nytt liv när det redan finns så många?
Sedan kan jag tillägga att känslan av att jag har handlat rätt stutsar genom mig så gott som dagligen. Jag har ett lyckligt barn hemma som älskar Pippi och isglass. Hon är sprudlande och lever ett bra liv. Innan jag blev hennes mamma hade hon ingen framtid att vänta. Så hemskt är det. Som tur var ville ödet ngt annat. Våra vägar korsades och hon fick en familj och kunde genom mycket kärlek och god omsorg blomstra ut och utvecklas till ett energiknippe som ofta roar sin omgivning med att sjunga pippisånger och le ett härligt leende.
