SYLTFISK

Fröken: Ja jag förstår att du är deppig, det är jag med just nu så vi kan ju deppa tillsammans du och jag.

Fick just reda på att min mammas kusin ska ha barn i januari, det kanske låter som världens mest avlägsna släkting men vi är jätte tajta i våran släkt så det känns skit tungt. Jag som knappt har accepterat tanken på att min morbror får barn augusti, och nu att det kommer ännu ett barn i släkten 5 månader senare - det känns asjobbigt! Det har inte fötts några barn i släkten på 20 år och sen nu kommer 2 inom ett år och jag som alltid trott att jag skulle bli först, nu kommer jag nästan bli sist istället. Visserligen är jag yngst men jag är nog ändå den som längtar mest. Jag känner mig hemsk men jag kan inte glädjas alls just nu. Nej usch det är så många tankar som snurrar i huvudet just nu och jag känner en större bebisstress än någonsin och inte har jag en karl som förstår hur jag känner heller.

Annars är allt bara bra, har klarat av mina 2 nätter nu, känns oerhört skönt. Vad sugen jag blir på vagn nu när jag läser i tråden, ska nog surfa runt lite nu på barnvagnssidor

Thulan: Ja då deppar vi ihop. Visst är det jobbigt när man bara får se på när andra får... Men det är inte så långt kvar för oss heller, gumman! Snart är det våran tur!!!!

Thulan: jobbigt när andra får barn innan en själv. Speciellt som man trott att man skulle bli först. Det positiva är att du kan få mycket träning innan det är dags

Fröken: ja, det är just det som är problemet. Man hoppas ju så fort karlarna säger någonting som kanske kan tolkas att ha med tidigare start att göra. MIn tvärvägrar säga någonting alls så jag kan inte hoppas.

Usch, är sådär ledsen och deppig som jag blir vid mens. Just nu känns det skit att ni alla är så smala. Ni har liksom 5 kilo tiller målvikt och jag har betyldligt mycket för att ens komma ner i er startvikt. Blä och depp.

Frila: Men du får vara med och peppa med oss. Även om du vill gå ner mer kanske så är det ju alltid en början... Vad har du för mål och hur mycket vill du gå ner?

Själv hade jag hela tiden 50 kg som mål, men har insett att jag skulle bli alldeles för smal. Jag har lixom nojjat över min vikt sen jag var 12 och jag kan säga att då var jag absolut inte överviktig, men det trodde jag då. Hela högstadiet trodde jag oxå att jag behövde gå ner, medans den egentliga viktökningen kom i gymnasiet så jag träffade sambon. På 6 år har jag gått upp ca 12 kg (66 kg nu) och hela tiden velat gå ner till 50. Skulle se ut som ett skelett ju, och det vill jag inte. Så 60 blir min nya målvikt även om 55 kanske vore idealt (är 160 lång).

Va inte ledsen gumman!!! *kramar om*

Nej, det är bara en sån dag. Allt är skit idag.

Det känns inte så kul att var med i listan och sånt bara, du vet jag ser hur olika vi är. Nej, det orkar jag inte just nu. Peppa er kan jag absolut göra.
Jag har alltid varit överviktig, enda sedan jag var liten. Sedan blev jag sambo, slutade röka, började med p-piller och bytte dessutom p-pillersort. Så på 4 månader gick jag nog upp 20 kilo. De sitter kvar fortfarande. Jag har egentligen ingen målvikt eftersom jag inte ens vet vad jag kan väga, hur mycket jag skulle kunna gå ner. Gick ner 10 kilo förra sommaren men har stått still sedan dess tyvärr. Men då äter jag godis, pizza och sånt. 

Sedan är det så för mig, jag kan bli irriterad över att folk som väger kanske 60 kilo klagar över hur tjocka de är och att de har så fet mage mm när jag själv väger minst 20 kilo mer. Vet att det inte är rättvist att tänka så men det blir lite så ändå. OBS absolut inte mot er utan kompisar/människor som jag träffat eller umgås med irl som vet exakt hur jag ser ut.

Flumm, flumm. Hoppas ni förstår

Frila: Alla har vi sånna dagar. Jag förstår dig. Fattar om det känns jobbigt. Men du vet att du är alltid välkommen att vara med om du känner för det...

Oj, tio kilo på en sommar. Det är inte illa... Vad duktigt!!!

Jo, p-pillerkilona sitter ju lixom där de sitter... Allt svällde lixom när man började med de, men det värsta tycker jag är att nu när man slutade med de kunde man ju fått gå ner lite igen. Men näe då, det enda som krympte var brösten och blev mycket mer hängiga. Visst, de va små hängiga degklumpar innan, men nu är de f*n som påsar med smet i istället *asg*.

Haha, men du har ju bröst iaf. Jag har ju A-kupa. Det är inte lätt att hitta toppar i L när man ha a-kupa. Allt är för stort över brösten.

Jo det var en bra sommar med efter det har det inte hänt någonting alls. Ja, varför tappar man inte p-piller kilon när man slutat med dem? Nu har det gått 1½ år men nej då..

Jo tack. Har ett par hängiga c-kupor. *ler* Förstår att det måste vara svårt att hitta toppar. Ibland har jag precis samma problem, fast tvärtom. Och jag har ändå inte stora bröst. Förstår hur jobbigt det måste vara att ha riktigt stora bröst.... Fast små är ju inte heller kul i det avseendet, så som alltid är väl lagom bäst. Vad lagom nu är?

Just nu börjar jag bli orolig för min vikt. Jag har ju lovat mig själv att det inte blir någon bebis förrän jag är nere på 60, men det är just de här kilona jag har försökt gå ner så många ggr innan och aldrig lyckats. Jag har ju även tvingat sambon att ställa ett ultimatum till mig. Och han är hård, så jag måste verkligen ner. Fast med bebis som motivation måste det väl gå, va?

Nu segar fl så jag orkar inte hänga här mer.... Nu blir det sovasovasova för mig.

Nattinatti!

Ja, det är säkert svårt att hitta toppar för de smala med stora bröst också. En kompis är jättesmal, kanske S eller max M på toppar men dras med bröst i storlek DD. Hon kan inte hitta någonting alls att ha på sig. Och hitta en snygg BH är omöjligt, bara tantform på allt.

Godnatt. Sov så gott. Hörs en annan dag.

Imorgon har jag tagit semester för vi ska hem till en av uskorna på middag, hela avdelningen. Vi som jobbade fick ta ledigt om vi ville.