Har inte läst hela tråden, ni har säkert sagt jättekloka saker innan. Själv använder jag ordet "bonus" för att jag inte tål ordet "styv". Mina bonusbarn är förvisso en bonus, de är två barn till som jag "fått" utöver de två jag redan fött, och det är en bonus. När jag ser "syskonen", som ju egentligen inte är syskon, se varandra som en enhet, då är det definitivt en bonus. En bonus på livet, för oss alla. De fick varandra, i ljuvt och i lett - för mig är det en bonus. Kanske inte så mycket för mig personligen, som för familjen, sådan den nu ser ut.
Men visst! Rubriceringar är viktiga. Min bonusdotter kallar mig aldrig bonusmamma. Hon beskriver mig som "pappas nya tjej", vilket vid det här laget känns lite larvigt för mig, för jag och maken har levt tillsammans i halva hennes liv (hon fyller 13). Så "ny" känner jag mig inte längre, vi är bland annat gifta - men ser hon det så, så är det hennes sak. Det säger en del om de här olika ordens valörer för olika människor.
Jag tror att det ar viktigt att vi vuxna ser barnen som människor, som vi - bara lite mer "erfarenhetshandikappade". Oavsett om de är bio/bonus etc så är de personer. Och har rätt till respekt som personer. Det kan bli svårt när man tvingas leva samman i en familj, med den närhet det innebär, men alla är först som sist personer, även bonusbarn.
När jag är i sammanhang som inte vet så mycket om mina personliga förhållanden så brukar jag hålla mig till att "vi har fyra barn". Det räcker. Måste jag bryta ett möte för att hinna till utvecklingssamtal i skolan är det lika viktigt om det gäller ett biobarn eller ett bonusbarn, i alla fall för oss. Då blir det enklare att slippa förklara.
Och detta till trots, så älskar jag INTE mina bonusar som mina egna, men en bonus är de definitivt!
