nika skrev 2007-09-06 21:39:44 följande:
Jag säger min sambos barn eller hans namn och samma sak eftersom det är beskrivande och utan värdering. Det heter ju också pappas nya fru eller flickvän.Till er som tycker att alla som "hatar" sina styvbarn kan dra och därmed göra alla de lämnar en tjänst säger jag bara att det inte är så enkelt. Den känslokalla styvmodern är en myt. Bakom varje människa finns en historia med en lång kedja av orsak och verkan där man som styvförälder ofta har ringa kontroll över situationen.Jag anser alltså inte att man nödvändigtvis ska gå isär för att man inte tycker om sin partners barn. Jag gjorde det i början, tyckte om dem alltså, men deras kompakta motstånd och hat har med tiden gjort det alltmer svårt för mig att känslomässigt skilja på sak och person. Mitt rationella jag vet att hatet inte i första hand är riktat till mig som person utan till min roll som pappas kvinna. Varken barnen eller deras mamma tycks ännu klara av att någon sådan finns trots att det gått år. Men när man ställs inför en tonåring som blir hysterisk bara av att se en eller veta att man finns i närheten rinner liksom välviljan av en...Ja, man blir oerhört ledsen och kränkt av att bemötas så. Jag har mina förtjänster och fel men ingen av de sistnämda motiverar på något sätt ett sådant bemötande. Till slut orkar man inte rationalisera utan faller in i samma typ av känsla som man möts av...Det är tungt och tråkigt och inte som man skulle vilja ha det men att avsluta förhållandet för att sambons barn vill det är inte ens tänkbart. Det finns gränser för vad man är beredd att göra för "barnens bästa". Jag tror för övrigt att det inte alls är i barnens bästa att de tillåts styra över vuxnas liv. Det lär dem bara att man kan önska bort sina problem isf att lösa dem. Det man hoppas på är att man ska orka rida ut stormen. I väntan på att min tid ska komma är det en fråga om överlevnad att få spy ut sin galla emellanåt och den ventilen kan förhindra att de negativa känslorna får fästa sig permanent. Det är nog den typen av inlägg som skrivs när förtvivlan är som störst som får så starka reaktioner. Dessutom kan det ibland vara lättare att vara arg än ledsen och det gäller ju även de som läser inläggen och reagerar på ilskan...
Fint skrivet, men det du skriver om är inte vad jag menade alls i mitt inlägg. (var ifs inget svar på mitt.... men ändå)
Jag menar när man går in i en relation med små barn och avskyr barnen just för att de är TIDIGARE barn, de är "jobbiga", i vägen, tar plats/tid/energi från sin förälder = nya partnerns man/kvinna.
Det är i såna förhållanden som jag tycker "den nya" borde avstå från att sätta in ännu fler barn i förhållandet och hoppas på att det blir bättre då (som många verkar göra/tro??) och istället lämna sin partner.
Detta gäller oftast när mannen träffar en ny kvinna verkar det som (?) och detta beror nog på att kvinnor döljer det bättre från sin man.
De flesta kvinnor kastar ut "nye mannen" om hon märker att denne inte tycker om/respekterar hennes barn.
De som adopterar kan ju känna samma kärlek för sina biologiska som sina adopterade, så jag förstår inte varför det är så konstigt att man skulle älska sina bonus barn på samma sätt som sina egna. När jag träffade min sambo så var min son 6 månader, och hns son var 1,9 månader. Bonusen gick på dagis 40 timmar i veckan. Men efter att vi träffats i 2 månader så flytta vi ihop och bonusen börja va hemma med mig och min son iställe för dagis på dagarna! Vilket var en självklarhet för mig att jag skulle va hemma med båda barne. Hade min sambo varit pappaledig med sitt barn, så hade jag tyckt det varit dåligt om han inte hade min son hemma också. Dagis är bar, men det är ju bara förvaring av n