Hur känns det att vara bonusmamma?

beEMbe:
Ledsen ifall jag gjorde dig illa med mitt uttalande.
Är glad att det finns undantag, lyckans dig och dem i din närhet. Förlåt.

Jag har två biobarn och två bonus barn som har olika mammor..varav en av dem ej vid liv, en av bonussönerna på heltid sen tre månader tillbaka o den andre varannan helg..(eller som det passar modern mina barn är hos oss på heltid o är hos sin far varannan helg. Det är väl inte en självklarhet att älska sina bonusbarn så som man älskar sina egna men jag hoppas och tror att det är ngt som kommer med tiden, ju mer man lär känna varandra, men visst är det en kämpig situation..alla barn med sitt bagage skall funka tillsammans och som familj.. men jag tror att vi som klarar av att fostra andras barn och om än inte älska dem men att tycka om dem blir starka och visa i slutändan, för ingen som inte haft ett bonus barn kan föreställa sig hur det är att behöva anpassa sin familj efter barnens biomor, mormor, och faán o hans moster.
Anonym (kluven) skrev 2007-10-15 13:34:29 följande:

Hej!
Jag är bonusmamma sen en månad tillbaka........

Han dumpa mamman när hon var i 7:e månaden och kom tillbaka till mig......
vi har nämilgen en historik på tre år innan han träffa henne (mamman till barnet alltså)

Ska kanske förklara lite....

jag och min kille var ihop i tre år och var förlovade och bodde ihop......vi hade rätt mycket problem sista året och det var då han träffa henne,mamman till barnet...
När han träffat henne en gång så ville han pröva en framtid med henne...

Så dom blev ett par på en gång trots att dom inte kände varann sen tidigare.....efter 4 månader så blev hon   gravid...
Nått som hon planerat från början...för dom hade bara vart ett par i tre veckor när hon ville förlova sig,gifta sig och skaffa barn med honom....
Men en människa man kännt i tre veckor,aldrig tidigare träffat....

Under dom här 10-11 månaderna som dom var ihop så träffades jag och mitt ex några gånger....
fel av oss kanske men endå.....han höll ihop med henne för barnets skull men insåg att det var fel till slut så han gjorde slut i juli....

När det tog slut mellan dom så hitta vi tillbaka till varann helt.......

Vi hade aldrig glömt varann,våran kärlek idag är lika stark som den var första gången som vi sa dom tre orden till varann....

Vi bor ihop idag,ska förlova oss i jul och planerar bröllop inom ett och ett halvt år....
Vi försöker även få en egen liten familj....hoppas på ett plus innan jul....

Min kille har från dagen han dumpa henne sagt att han ska ta sitt ansvar som pappa...
Han vill ha växelvis boende så fort det går att ha så..han vill ha gemensam vårdnad...och han vill ha sitt barn så mycket som möjligt.....

Han får istället...
Bara ha skrivit under papper på att han är fadern....
Få träffa sitt barn hemma hos mamman 2 ggr i veckan en stund i fem i veckor sen får dom se hur de blir.....
Får inte ha sitt barn själv.....

Han vill ta sitt barn på fika på stan en stund så att jag kan få träffa barnet eller bara för att få vara själv men mamman vägrar låta honom ha barnet själv.....

han fråga familje rätten om han inte fick ta sitt barn  ner på stan en stund på fika eller ta hem henne till sig nån timme....fick svaret att han var tvungen att sitta hemma hos mamman och knyta band med sitt barn tillsammans med mamman....

Han ringde familjerättsadvokat och fråga om sina rättigheter och fick svaret att han visst får ta sitt barn därifrån i några timmar och att mamman inte alls behöver sitta i samma rum som han när han är där...för han har all rätt i världen att vara ensam med sitt barn....
När han sa det till mamman fick han svaret glömm det,jag släpper inte ifrån mig mitt barn och nu är det bestämt att du ska vara här 2ggr i veckan.....

Han känner sig så överkörd för han vill verkligen inte sitta hemma hos henne...för det känns som hon vill leka liten familj och ska bevaka honom....

Barnet var bara två timmar gammal när mamman upplyste honom om att han kunde glömma att han fick ha henne själv,för hon skulle ju amma och han var ju tvungen att förstå att hon inte kunde släppa barnet till honom när han var tillbaka hos mig....

Han fick inte va med och bestämma namn på sitt barn.....

Han får inte vara med och bestämma om dopet........

Det enda svar han får från mamman är att han måste förstå att hon  inte kan lämna ifrån sig sitt barn till honom.....hon ammar ju och han är ju med mig,det känns ju kosntigt för henne...

Jag kan förstå henne oxå....
men justnu känns det som hon bara hindrar honom han rättigheter pga att hon hatar mig...

men om jag kan acceptera att jag är bonusmamma åt hans barnsom han fick med tjejen han läman mig för....

så borde väl hon kuna göra samma sak.....eller...

jag har lite blandande känslor över att vara bonus mamma.....

Hade hon bara låtit bli att flörta med min kille för ett år sen när vi var förlovade och bodde ihop så skulle ju allt sett annorlunda ut idag......
Men det kunde hon inte.......

Men nu är ju allt som det är......

Jag vill ju inte ta över nåns roll som mamma.........
Men jag kommer finnas vid min killes sida resten av livet och jag är bonusmamma......

varför kan hon bara inte acceptera det och låta honom ha sitt barn här hemma......
Hon måste ju nån gång kunna lägga sitt hat åt sidan för barnets skull...
Jag hatar ju inte henne för att hon kom in i mitt liv och förstörde det han och jag hade för ett år sen........

hjälp.......

Jag är otroligt lycklig och stollt över att vara bonus mamma åt min tre tjejer, de är helt underbara och är jätte måna om att jag ska ha det bra, jag är gravid och de passar upp på mig så mycket de bara kan
De kan vara jobbiga ibland men inte mer än mina "egna" barn kan vara och de lyssnar faktiskt mycket mer på vad jag säger än vad min egna ungar gör

Ett bonusbarn symboliserar ju att den man älskar haft ett liv med någon annan, haft samlag med någon annan som rsulterat i ett barn, eller hur!
Barnet är en del av den man älskar tillsammans med någon som han/hon älskat förut =)
jag trivs helt okej med mitt bonusbarn och hon med mig.
Men jag kommer aldrig att älska henne som min egen och hon kommer aldrig älska mig som sin mamma, men man kan tycka om varandra för det!

Jag älskar mitt barn ocg tycker om mina bonusbarn.

 Jag gillar det inte. bråk konflikter och jag har inga som helst känslor för de. jag repsekterar de och behandlar de bra, det räcker.
sambon har 2 sen tidigare förhållande. vi har ett på väg.

Jaa vad ska man säga... ibland känns det hopplöst eftersom man bara har massa skyldigheter men fasiken inga rättigheter när man är bonusmamma. Ibland är man bara så less på det så att man vill kräkas eftersom livet blir komplicerat. Exet är alltid inblandat i allting oavsett om det behövs eller inte. Som bonusmamma är man en jättebra tillgång i allafall när det gäller pengar. Man ska vara med och handla det mesta till bonusen fast mamman har barnbidraget. Och i mitt fall är bonusensmamma slipad och väntar ut att vi ska handla saker så att hon slipper göra det. Det enda vi får höra jämnt är att hon är så dåligt med pengar och det är så synd om henne för hon har aldrig råd att göra nåt.

Trodde helt allvarligt från början att ett bonusbarn skulle berika ens tillvaro men som det känns nu är det mest bara strul. Regelrätt krig om vart bonusen ska vara på jul, nyår osv... En lessen bonus som ofta ringer på jul och säger att h*n inte får några julklappar... samma visa varenda jävla år. Och varenda gång säger man planera planera PLANERA!!!!! Jul kommer inte som en överraskning varje år utan vad jag vet så är det en återkommande händelse varje år ;). Sen så känns det som att man alltid har bakbundna händer eftersom vad man en gör så hamnar bonusen i kläm fast man inte vill det. Hela situationen är påfrestande för alla inblandade men man får göra det bästa av det hela.

allt vore bra om biomamman vore lite annorlunda.
Om hon kunde låta oss vara när bonusen är här.
Om hon kunde sluta skuldbelägga min sambo när vi inte kan ta bonusen tidigare än vi ska.
Om hon inte krävde att bonusen ska ha allting nytt och det ska vi ha råd med, hon skiter väl i vårt gemensamma barn.
Om hon slutade dalta med ungen så att h*n är som två år varje gång h*n kommer till oss.
Om hon slutade vara supertrevlig när hon vill få ut något av oss och en bitch när det inte funkade.
Om hon slutade prata skit om oss och vårt barn inför bonusen.
Om hon slutade försöka bestämma hur vi ska ha det här hemma.
Om hon slutade lägga sig i vad vi gör på semestrar och helger, oavsett om bonusen är här eller inte.
Om hon slutade avgöra om min dunderförkylda bonus ska vara upp i ansiktet på mitt barn som är en månad.
Om hon slutade bli förbannad när bonusen kallar mig för bonusmamma.

Det är ju tyvärr så att hur hon är färgar av sig på barnet. Jag har tyckt om bonusen som min egen, nu är h*n bara min sambos barn.
"Mamma säger att jag inte tycker om sån mat"
"Mamma säger att jag inte behöver tvätta mig"
"Mamma säger att ni ska/inte ska göra så"

Frågar man henne så säger hon bara "och, skulle det vara mitt problem när h*n är hos er?"

Nä...livet är ingen dans på rosor. Men skam den som ger sig, bonus växer och bio måste väl ge upp nån gång. Jag respekterar min bonus, hjälper min bonus, uppmuntrar min bonus, tillrättavisar, skäller på och förmanar. Precis som jag kommer göra med mitt barn.
Men älska som min egen? nej, förmodligen inte, själen är för trött. Jag lägger min kärlek där den får vara, hos mitt barn och min sambo.