Hur känns det att vara bonusmamma?

Det är naturligt att älska sina egna barn mer än bonus och det är inget att känna skuld för. Jag har också en bonus och ett biologisk barn och bonusen mår inte dåligt, han tycker själv att det räcker bra med en mamma och en pappa som han har och vi två har en annan roll. Många oroar sig för mycket och får skuldkänslor över att inte älska dom lika mycket. Okej om de inte har någon mamma eller mamma som inte bryr sig då får man ta en annan roll kanske så att barnet känner sig trygg. Bonusen är hos oss lika mycket hos både mamman och hos pappan varannan vecka. Det jag kan tycka kännas jobbigt är att man aldrig hinner vänja sig. När vi har haft honom i en vecka blir så tomt när han är hos mamman och sen när man väl vänjer sig vid det blir det ovant att ha honom hos oss - ja man vänjer sig aldrig känns det som. Min man säger detsamma och han önskade att pojken bodde hos oss på heltid för att slippa det konstiga hela tiden men så går det inte när han har en mamma också. Annars så fungerar det bra men allt är inte helt problem fritt heller. Som tex vi har haft bonusen många lördagar nu under hösten även på mammans vecka så har det känns lite drygt då man velat ha lite egen tid med min man på lördagskvällar när vi egentligen skulle ha varit själva. Nu tror jag i allafall att det inte blir så längre för byter de lördagar blir byten på måndag svår när han lämnar mamman och ska bo hos oss en hel vecka utan att ha hunnit vara med mamma på lördag kväll får han sån mamma längtan så det fungerar inte vare sig för barnet eller för oss så jag hoppas det blir bättre nu efter nyår att man följer rutinerna lite bättre för barnet skull och delvis för vårat om vi ska kunna vara för oss själva någongång.

jag har en 6-årig bonuspojke som är hos oss varannan vecka. Har varit med sedan han var 3 år. Har själv inga egna ännu... Jag har känslor för honom som om han var min egen (kan kanske ändras när man får ett eget biologiskt, hoppas inte det) eftersom hans mamma inte engagerar sig så mycket ihonom. jag är med honom på simskola och jag går varje dag med honom till skolan. Jag kan ibland bli för engagerad eftersom jag inte anser att hans mamma kan sköta honom...men men...Men det är även gott när man är själv den andra veckan...

Hej Alla!

Tack för alla kanon bra svar!

Det verkar som om jag inte är helt ensam i alla fall..många verkar känna exakt som jag. Men det är förbjudet att prata högt om det!

Det här som många skriver om pengar är en svår fåga. Som nu i jultider. Min man, bonusens pappa tycker att vi ska köpa lika mycket till bonusen om inte att det blir mer tom. Än till våra egna barn. Jag känner att det blir "orättvist" eftersom hon får hos mamman med. Jag skulle vilja lägga lite mer pengar på våra gemensamma barn eftersom dom "bara" får julklappar av oss.

Vad tycker ni?

Varför vill ha lägga mer på bonusen än på era gemensamma? Hur motiverar han det? Det blir ju allt annat än rättvist!

Jag förstår dig som i sådana fall vill lägga mer på era gemensamma. Om man tänker på vad alla barn i familjen får av sin mamma och pappa så får ju bonusen betydligt mer.
Däremot skulle jag aldrig göra så, även om jag skulle känna för det. Det skulle kännas taskigt mot bonusen faktiskt.

Hos oss får bonus och gemensamma för lika mycket pengar, kanske att bonusen får för lite mer för att hon är större och hennes grejer kostar mer än vår lillas.
Dock får den lilla mycket mer av mormor och morfar och min släkt, med all rätt tycker jag!
Vår gemensamma får ju inget av bonusens mormor och morfar eller mamma när det är födelsedagar eller jul och bonusen blir helt dränkt i grejer från dom, så att mina föräldrar vill ge mer till vår lilla det tycker jag är helt ok!

Så kommer det ju vara hela livet, det blir aldrig helt rättvist när man har barn som kommer och går och inte har samma föräldrar. När de blir större och våra barn förstår mer så kommer de kanske tycka det är orättvist att bonusen får allting i dubbel uppsättning, semestrar, Gröna Lund besök, julklappar, födelsedagspresenter o.s.v.
Men det är ju inte något vi kan göra något åt, så ser det ut i vår typ av familj. Men inte att jag skulle känna att det är rättvist att bonusen skall ha MER än de gemensamma som bara får presenter en gång, aldrig.

Jag har två bonusbarn en tjej på 8 år och en liten kille på 9 månader.
flickan älskar jag , hon är underbar som få.
Pojken har jag ingen dirkt relation till , träffat honom 3 gånger , får inet för hans mamma pga svartsjuka.

Jag och min sambo försöker skaffa en liten , jag kommer nog inte skilja i kärlek på dem faktiskt !

Jag tyckte det var mest roligt att ha 2 bonusar i början, men nu efter ett par år har det blivit jobbigare och jobbigare. De kommer upp i tonåren och blir uppkäftiga och obstinata och jag är dessutom gravid. Då blir det svårt att dela hem med dem när man dessutom känner att man inte kan säga till på samma premisser som pappan ("du är inte min morsa, du bestämmer inte över mig" osv). Pappan stöttar mig helt men ungarna är obstinata ändå. Börjar också oroa mig för att mitt barn ska bli påverkat av dem på sätt som jag tycker är negativa. Jag har ju inte uppfostrat dem och de har en massa fasoner som jag tycker är helt oacceptabla men ändå måste acceptera, för jag kan ju inte ändra på sånt de lärt in under åratal. Vill gärna ha en bra relation med dem men nu känner jag att det hade varit skönare om de bott hos sin mamma på heltid (vi har vav). Kommer troligen bli ännu värre när bebis kommer.

Det är väl inte så att han vill lägga mer pengar på henne..men han tycker tex att det är helt ok att köpa henne en mobil för flera tusen eftersom hon behöver den o att vi kan spara in på våra små barn eftersom dom inte förstår värdet av pengarna...

Kan förstå honom till viss del men jag känner lite att jag skulle vilja lägga samma till våra gemensamma barn med :-/ har vi inte riktigt råd med ju...

Anonym (kluven) skrev 2007-12-18 14:52:47 följande:

Er lilla kanske inte förstår värdet av pengar nu så tanken är ju inte helt oförståelig. Däremot vill man som förälder inte att ens egna barn skall särbehandlas till bonusens fördel, eftersom det ju är heeeeelt förbjudet att göra tvärtom, dvs ''favorisera'' det egna barnet.

Hemma hos oss gör vi (på mitt initiativ) så att vår gemensamma får en slant extra på sparkontot för att ''väga upp och lite över '' att bonusen som är 10 år äldre än vårt gemensamma och därmed får dyrare presenter som tex dataspel osv. På så sätt märker inte bonusen att bion får lite mer, tvärtom, och vårt gemensamma som ju faktiskt inte förstår värdet av pengar än har en slant sparat när tiden för att han förstår vad pengar är kommer. OCH jag som biomamma får känna att jag får ge mitt egna barn lite mer än bonusen utan att känna att jag är elak mot den sistnämnda då hon inte vet om summorna de får från oss på sina respektive konton.

Lite rörigt skrivet, hoppas ni förstår vad jag menar...

Och som svar på frågan hur det känns att vara bonusvuxen...ja, just nu suger det rejält, bonusen är otroligt krävande och hänger pappan i rumpan hela tiden...men det blir väl bättre som det brukar efter ett tag .

Ni annar inte hur skönt de va att sitta här och läsa allas insändare. Jag har ett eget barn 1.5 år med en pappa som knappt träffar sin son och min pojkvän har en på 4 år son som inte mår bra för att hans mamma har gjort han väldigt illa. Hon har lämnat han i 4 mån utan att höra av sig, han har aldrig fått vara ensam med henne för hon måste ha folk omkring sig, hon slarvar allti bort hans saker och tar inget somhelst ansvar för han utan det är min pojkvän som ska stå för allt för om det inte fixas får ju pojken vara utan overall å¨dagis tex. Jag hatar han sex så sjukt mycket och att han son e skit jobbig gör att jag ofta mår jätte dåligt inför de helger vi ska ha hans son. Jag mår dåligt över att jag inte orkar vara med hans son men ändå så kämpar jag å de e jag som tagit tag i saken och sett till så att sonen fått hjälp och familjeterapi. Varför gör man allt , är det väert det?? JAg vet inte efter 7 mån förhållande och det nu börjar dra ihop sig till att vi ska flytta ihop har jag ont i magen över hur det ska gå och att diskutera situationen men pojkvännen e kört för då vill man inte ha hans son helt plötsligt.

Hur läånge ska man orka att5 alltid vara den som får stå med allt å ska ta han dom alla?

Hade jag kunnat vrida tillbaka tiden hade jag antingen sett till att jag inte träffat min sambo eller ännu längre tillbaka och ordnat det såtillvida att han inte skaffat barn innan han träffade mig.
Säger en hel del tror jag.
Hans barn stjäl min tid och kräver engagemang som jag inte vill ge.
Fast stöpt i formen av vad som förväntas gör jag just det, det som förväntas av mig men jag önskar helt ärligt att barnet inte fanns, både pga sambons band till barnets mor och att barnet i sig är väldigt krävande. Har jobbat med barn i över 4 år och han är defenitivt det jobbigaste barnet jag varit med om.