Hur känns det att vara bonusmamma?

Anonym inlägg 9: Jag svarar eftersom det var jag som skrev inlägget du kommenterat. Hur jag uppfattar mitt liv är ingenting som du har en enda aning om. Mitt liv är inte tragiskt på något sätt, och jag har VALT att leva på det sätt jag lever. Med de för-och-nackdelar det inneburit.
Jag har ett jäkligt bra liv, en fantastisk unge och en underbar man och vi har det bra ihop. Dock kan jag inte blunda för de problem det innebär att leva som styvfamilj. Jag kan inte bara le åt att min man får ta en massa skit och bli arg och ledsen för att han har ett ex som inte kan bete sig som folk. Och jag kan inte känna att det är bekvämt att som vuxen vara utlämnad åt någon annans åsikter kring hur och när jag skall fira semester eller jul. Men jag köper det för det ingår i paketet, och jag fortsätter längta tills bonusbarnet flyttat hemifrån för det kommer bli så jäkla lungt och skönt här då. Inget mer tjafs och en ingen galen biomamma som ringer och gapar i telefon var och varannan kväll.

Du skriver själv att du också skulle kunna VÄLJA att ha det som jag. Grattis till att du lyckas känna att livet är toppen om du har exakt samma livssituation som jag. Det är fenomenalt för din skull. Men du behöver inte uttala dig om huruvida jag har någon offerroll eller inte, det jag skrev är min verklighet. Om TS vill ha svar på hur det är att leva som bonusmamma, vilket var trådstarten, så skriver jag ju självklart hur jag uppfattar mitt liv som bonusmamma, eller hur?
Och det är så här det känns för det mesta.

Det var inte en tråd där jag skulle få uppmärksamhet för att det är synd om mig, vilket det för övrigt inte alls är, utan en tråd där någon ville ha synpunkter på hur det är att leva som bonusmamma, så nu har jag delat med mig av hur jag känner kring det och du har delat med dig av hur du känner. Du behöver inte fortsätta ha åsikter kring mina upplevelser utan dela med dig av dina erfarenheter istället.
Du kan redan nu sluta att hoppas att jag gör något åt mitt liv för mitt liv är bra, trots detta.

Just nu känner jag maktlös, förkrossad, förbannad, sårad och hatisk!!

Jag är bonusmamma på heltid, bonussonen har umgängesrätt med sin biomamma varannan helg. Han har dock träffat henne vid endast ett tillfälle sen i slutet av juli förra året och det var i maj. Nu skulle min man och bitchen ha samarbetssamtal igår och sonen skulle få träffa henne. Vi hade förberett honom på det och så kommer inte fanskapet, ni skulle ha sett blicken i sonens ögon när kvinnan från soc berättade att mamma kommer inte... Jag hade lust att sätta mig i bilen åka alla mil till kärringen sparka in dörren dra henne i håret ut till sonen och tvinga henne att be honom om ursäkt för all skit hon utsatt honom för och sedan komma med en mycket bra och trovärdig förklaring till varför hon återigen svek.
Jag älskar denna unge över allt annat och blir som en tigrinna som vill skydda sitt barn från allt ont men kan inte göra det i detta fall eftersom det onda är hans biomamma...

I de flesta fall är det inte barnen man har problem med utan exen. Om man som sista inlägget har barnet boende hos sig och inte behöver ha med biomamman att göra (nog för att hon tyvärr måste se ett besviket barn) så är det nog enklare på nåt sätt. Det är så många viljor som man måste göra till viljes.

Brukar säga det att vi skulle kunna slänga exen på hyllan och ta alla barnen för det skulle vara enklare utan tjafs.

jag e bonusmamma sen 8år, jag kom in i bilden när tjejen var 4. Framtill våren 06 har allt gått mer eller mindre jättebra, har varit som min dotter. vi hade skitkul, gjorde allt o hon var en ängel.

men våren 06 bröt helvetet löst. hon fick mens, massa hormoner, hennes mamma o låtsaspappa skillde sig. Och gissa vem som fickALL skit, jo jag. hon skrek, kallade mig fula ord, betedde sig som skit när vi var på restaurang o på alla semestrar. m.m. detta höll på hela 2007. Vi hade massa samtal med henne.

Sen hade vi det STORA samtalet med henne. skärper hon sig inte så får hon inte följa med osss längre på något. inte göra något kul. att hennes pappa inte köper att hon bara skriker till mig.

När hon kom på påsklovet i år så kom hon med svansen mellan benen. Hon var en helt annan unge, tillbaka till sitt rätta jag.
Hon har inte sagt förlåt rakt ut men hon e inte svår att tyda att hon verkligen vill göra det.

Nu ser jag framemot varje gång hon kommer vilket jag INTE gjorde förra året.

Jag skyller allt på hennes nya hormoner o att hade det så jobigt i hennes andra hem.

Men FY F-N vilket jäkla pissår det var förra året. då tänkte jag många gånger om jag verkligen orkade med ett sånt pissliv. Så jag förstår alla er som har problem med era bonus.

Hej!
Jag har två bonuspojkar och 2 bioflickor 3 av barnen bor här, den äldsta har flyttat hem till sin mor för 2 år sedan.
Min situation har varit en kringelkrokväg och det mesta har handlat om att jag satt mig i en offer-roll.

Jag kom in i mina bonusars liv när de var 3 och 1 år jag var väldigt ung ,bara 22 och jag ville så väl. Jag ville ge dem allt och jag spelade säkert över väldigt mycket, det blev svårt att hålla uppe fasaden eftersom mina känslor stretade åt alla håll, jag ville vara viktig, men var inte viktig, jag ville vara familj nummer 1 men jag var familj nummer 2 osv osv-dividerade mina tankar med mig.

Jag fick min första egna då trodde jag det skulle släppa ,men det blev bara värre jag ville vara bäst ,hemmet skulle skimra och alla skulle vara lyckliga.
Det konstiga var att jag gjorde allt detta för att pojkarnas mamma skulle vara nöjd med mig som bonusmamma, och de var hon. Hon trodde att jag var den perfekta bullmamman (tror jag)

Men jag hade lagt mig själv på hylla och blev mer och mer deprimerad tills jag en dag lämnade min sambo. Men jag har ialla år älskat alla barnen.

när jag lämnade honom fann jag tillbaka till mig själv och så på MITT eget skapande, det var ingen annans fel att jag valt att vara en superduper bullmamma. Det var MITT val.

Så jag tog tillbaka mig själv kastade ut bullmamman genom balkongen, fixade en ärlig och bra relation till pojkarnas mamma, lät min sambo fatta att om jag sa att visa saker är jobbiga så handlar det inte om att jag ej älskar alla barnen , utan att jag faktiskt tycker det är jobbigt med kärlek.

Idag är jag som den person som jag vill vara och jag älskar mina barn så otroligt mycket, även de som inte är biologiska, att de har en egen mamma ser jag inte som ett hinder. Kärlek har jag att ge till alla som vill ha

Haft sambons son (8år) hos oss varannan vecka i ca 2 år.
Går bra då jag gjort klart för sambon från början att jag aldrig kommer se sonen som min, utan det är och förblir hans barn. Jag är en extra vuxen i hans närhet som rättar honom då han gör fel och berömmer honom då han gör rätt men sådan bör varje vuxen individ vara, oavsett vems barn det än är. Sonen har respekt för mig då jag behandlar honom med respekt. Accepterar läget men det är inte samma sak som att jag tycker om situationen.
Den riktigt stora skillnaden är när allt ställs på sin spets...

Det är svårt att älska någon annans barns misstag. Att inte vara genetiskt knuten gör det svårt att älska, glömma och förlåta. Men har man inte för höga förväntningar på sig själv utan vet vad man står för och partnern med barnet respekterar det så fungerar det jättebra, trots allt.

Genetiska barn har alltid en plats närmare hjärtat.
Vad folk än säger.

Jag har varit bonusmamma. Gillade de i början, även fast det iofs kändes väldigt ovant (jag hade inga egna ban). Men ju mer tden gick dessto fler nackdelar såg jag.

Jag komme inte att inleda fle förhållanden m föräldrar (fast man ska ju aldrig säga aldrig) :)

Ja hur känns det att vara bonusmamma. Många gånger kan jag uppleva att jag tycker det är fruktansvärt jobbigt för att det är en till person till att ta hand om, som man ska hjälpa och se till att den har det bra. Sen kan det vara jobbigt då man igentligen inte har något att säga till om för det är ju inte mitt barn utan man har något att säga till om i hemmet eller tillsammans med pappan. Det är otroligt jobbigt att biomamman tror att hon kan bestämma här hemma.
Men det har också många fördelar för då man är ovänner slipper man höra jag önskar xxxx var min mamma. Man får en extra att handla presenter åt, en extra som blir glad då man kommer hem från jobbet, en extra tjej att göra tjejgrejer med.
Jag anser nog att ja det är mycket jobb men också många fördelar.