Helt ärligt, hur känns det egentligen att vara extra mamma? Var gärna anonyma, jag vill ha ärliga svar. Hur känns det längst in, bakom allt annat?
Jag är bonus mamma till ett barn o har två egna. Jag kommer nog aldrig kunna tycka lika mycket om mitt bonusbarn som mina egna. Jag tycker det är ganska påfrestande situation. Jag vill höra vad andra bonus mammor (eller pappor) tycker om dett aämne. Är jag ensam om att känna så här?
Jag har två bonussöner som bor med oss på heltid eftersom deras mamma dog för snart fyra år sedan. Det som jag tycker är svårast att leva med är det dåliga samvetet att jag inte klarar av att vara det mammasubstitut de kanske skulle behöva. Jag har tyvärr inte några starkare känslor för dem, inte mer än vad jag har för t.ex. mina vänners barn. Mina två biologiska söner har jag både enorm kärlek till och tålamod med, men sambons pojkar får mig ofta att blixtra och rabbla långa svordomsramsor tyst för mig själv i tanken. Jag saknar att få vara lite själv med min store son - vad jag än försöker hitta på dyker de andra två upp. Den saknaden har jag också dåligt samvete för, för det är ju orättvist att mina söner ska få krama och busa och umgås med sin mamma på vårt eget sätt - och de har ju inte ens möjligheten. Jag har försökt att vara nära bonusarna, men om jag ska vara helt ärlig tycker jag nästan att det är obehagligt - varför förstår jag inte!? Lyckligtvis har de en suverän pappa som är engagerad, mjuk och rar och fungerar som både mamma och pappa för dem. Jag saknar också som en tidigare anonym skribent har påpekat att få skämma bort mina egna och slippa tänka rättvisetankar hela tiden, att göra mysiga saker (med bonusarna resulterar det ofta i konflikt dem emellan) tillsammans, att få ha ett privatliv (slippa bli inspekterad uppifrån och ner när jag står i duschen), slippa alla konfliker, slippa vara så arg så ofta m.m. MEN pojkarna är samtidigt de viktigaste i min älskades liv, så naturligtvis gör jag det bästa för att vara en positiv extravuxen i deras liv. Det vore toppen om det kunde växa fram starkare känslor för dem, men som läget är nu får jag göra det bästa av situationen.
Hur ser ni alla på att ni helt plötsligt kanske får lägga ut en hel del pengar på ett barn som inte är erat?
Jag tycker inte alls att det är något problem att lägga ut pengar på sambons pojkar, men jag har tyvärr en förmåga att snåla mot mina egna istället! Så att bonusarna eller min sambo inte ska tycka att jag favoriserar mina egna för mycket! (jag skrev inlägg nr 51 också.)
Jag kan känna såhär, varför ska JAG ge honom av mina pengar din veckopeng, ha kalas för honom när han fyller för MINA pengar osv.
Vi har slagit ihop våra påsar och har gemensam ekonomi, så det är inte något problem egentligen. Men hade vi haft delad ekonomi kanske jag tyckt annorlunda.
Anonym (BM sen 04); Vi har gemensam ekonomi så det känns väl inte direkt konstigt MEN det irriterar mig att barnets mamma inte vill dela barnbidraget.. för ibland känns det som att vi handlar det mesta.
Hej!
Jag kom in i min bonussons liv ganska tidigt, han var bara tre år. Från början var vi jättetighta han och jag, och han avgudade mig. Men när jag själv blev gravid började jag tycka att det blev jobbigt. Jag hade mkt sämre tålamod och orkade inte vara nära honom på samma sätt (orkade inte med närhet från min man heller under grav, så det var inget unikt för bonusen). Det blev nog en sorg för honom och länge var det ganska spänt mellan oss. Han är ett ganska krävande barn objektivt sett, men innan min egen grav hade jag ett oändligt tålamod med honom. Nu har vi börjat hitta tillbaka till varann, men en känsla av att han är påträngande på ett sätt finns där nu och den fanns inte före dottern blev till. Det kan jag skämmas över, likaså att jag inte alls känner på samma sätt för honom som jag gör för min dotter.
Jag kan också känna som många av er andra har skrivit, att jag saknar att kunna få "skämma bort mitt eget barn ifred". Jag kämpar som 17 hela tiden för att inte låta honom märka att jag känner så, och jag hatar att känna på det sättet! Mitt knep är nog att låta honom vara ensam med mig någon stund varje dag, för då blir han mer avspänd och känner igen hur vi hade det innan dottern kom, och det får även mig att må bättre i relation till honom. Men innan jag kommer på att det är det jag ska göra kan det verkligen bli mycket tjat och en del skrik eftersom han svarar på mitt avvisande med trots.
Vilken bra tråd! Tack till den som startade den!
Men är det inte tillåtet att få skämma bort sitt egna barn mer än bonus? Man borde få!!! utan att skämmas!
Men är det inte tillåtet att få skämma bort sitt egna barn mer än bonus? Man borde få!!! utan att skämmas!
Anonym (bonus+bio) skrev 2007-12-11 18:29:25 följande: