Helt ärligt, hur känns det egentligen att vara extra mamma? Var gärna anonyma, jag vill ha ärliga svar. Hur känns det längst in, bakom allt annat?
Jag är bonus mamma till ett barn o har två egna. Jag kommer nog aldrig kunna tycka lika mycket om mitt bonusbarn som mina egna. Jag tycker det är ganska påfrestande situation. Jag vill höra vad andra bonus mammor (eller pappor) tycker om dett aämne. Är jag ensam om att känna så här?
avskyr de därför valde jag att bli särbo efter många herrans år!
Det har alltid fungerat med min sambos dotter. Hon var 8 när vi träffades och väldigt glad att pappa skaffat tjej. 
Det är både roligt och jobbigt att vara bonusförälder. Att känna att man har ett ansvar, fast man egentligen inte behöver ha det, men jag vill ju ge henne det jag kan. Att man måste kunna knipa igen vid "rätt tillfälle" och inte lägga sig i för mycket. Och samtidigt kunna säga till för att man också delar hem, som en familj. Det är många blandade känslor.
Anonym (kluven) skrev 2007-10-15 13:34:29 följande:
Jag har två "bonusbarn" som jag älskar oerhört mycket.
Sen har jag ett biologiskt barn som jag också älskar.
Jag känner ingen som helst skillnad på för barnen.
Jag älskar de alla tre lika mycket.
Enda skillnaden är att skulle vi separera så är det bara den lille som bor hos mig.
Det kan jag tycka är jobbigt.
Skulle jag och sambon flytta isär har jag ju intre barn längre 
Svårt att förklara, nån kanske förstod i alla fall
Jag tycker om mitt bonusbarn mkt, men jag tycker faktiskt det är hemskt jobbigt de veckorna han är hos oss!
Jag älskar inte honom, men jag tycker om honom och försöker göra så gott jag kan för sambons skull. Ibland känns det som om jag säger saker som tex. åh vad bra du är, åh vad duktig du är och åh vad jag gillar dej, bara för att andra ska se det.
Missförstå mej inte, jag gillar honom, men självklart älskar jag min egna son.
I början var det riktigt svinjobbigt, var nära att få mig att bryta från min pojkvän. Men sen blev det bättre och nu känns det som att jag har alla fördelar med att ha barn men slipper det jobbiga 
jag behöver inte gå upp på morgonen om jag börjar sent för att åka till skolan, jag kan hitta på vad jag vill utan att skaffa barnvakt o.s.v. Behöver ju egentligen inte göra nånting alls som jag inte vill, men det vill jag ju trodde aldrig jag skulle vara typen som organiserade städning så att ett barn kunde hjälpa till, tjata om att städa på sitt rum och äta grönsaker, gå ut på promenader och sitta och titta på när hon leker på lekplatsen, köpa minitrosor och ministrumpor och minimössor, frivilligt gå på luciatåget i skolan...
Jag har bonus + bio barn.. Handen på hjärtat så kan jag erkänna att jag aldrig kommer att älska min mans barn som jag älskar mina egna. MEN jag respekterar dom, tycker om dom och finns för dom i alla lägen.
Det har dock tagit lång tid innan bitarna började falla på plats.
Första året med bonusbarn och ny familj var jävulskt jobbigt.
Hade jag inte älskat min man så enormt mycket som jag gör, hade jag nog dragit då..
Vi var 2 helt olika föräldrar typer när vi träffades. Han för snäll med sina barn, jag för sträng med mina. Blev rena frontal kroken när vi skulle bilda oss gemensamma regler för barnen, Det han tyckte var ok och accepterat var rena sagorna för mig och vice versa.
Vi har haft många konflikter, vi har slitit häcken av oss många gånger för att få ihop det. Hade jag på förhand vetat hur mkt jobb det skulle krävas för att få till vår situation, hade jag nog fegat ur. Som tur är visste jag inte det. Är lycklig med min man, älskar mina barn och vårat gemensamma, accepterar att hans finns och har god relation med dom bägge.
Det tog väldigt lång tid för mig innan jag började tycka att det kändes normalt att sätta gränser inför hans barn och stå för dom.. Dom killarna var så otroligt(är fortf) bortskämda och lata så minsta lilla sak man bad dom om i början tog hus i helsike.
Nu säger jag till bio och bonus barn när det behövs, utan vare sig dåligt samvete eller tveksamt. Det är jag och min man som bestämmer här hemma, det vet alla våra barn och accepterar det också. Vi har lyckats skapa bra relationer mellan varandra. Våra barn accepterar varann, och vi gör likadant med våra bonusar.
Mitt egna barn kommer betyda mest i hela världen. Jag kommer aldrig att älska mitt styvbarn som mitt egna. Så är det bara.
Att vara bonusmamma (eller styvmamma som jag kallar det) hade varit enklare om
-mamman till mitt styvbarn hade varit normal och tagit ansvar och inte ställt till med alla dessa problem hon gör
- om pappan hade varit lite mer observant och ansvarstagande gällande sin dotter här hemma.
Annars funkar det jättebra och jag och min stydotter funkar jättebra.
Hur ser ni alla på att ni helt plötsligt kanske får lägga ut en hel del pengar på ett barn som inte är erat?
Jag tycker både och.ibland så spyr jag o vill inte längre jag har inte tålamod riktigt,sen kan det vara riktigt kul o mysigt oxå.Beror nog mycket på hur man mår själv.