Hur känns det att vara bonusmamma?

Jag har erfarenhet av s. k. bonusbarn.
Först vill jag säga att jag gillar inte ordet bonus. Vadå bonus!? Fick jag önska så hade jag helst sett att han inte hade något barn alls. Jag hade önskat att det bara var vi två från början. Att vårat barn var vårt första, att vår lilla familj var ny. Bonus är för mig något positivt, en vinst. Det tycker jag inte det är med andras barn och exfru. Helt ärligt så var hans barn ett påtvingar bihang som jag fick lära mig att leva med.

Jag skäms inte för mina känslor idag. Jag tror faktiskt att fler känner som jag, men har dåligt samvete för det och tror att det är skamligt att känna så. Samtidigt så beundrar jag er som fixar att hålla ihop en styvfamilj. Ni är fantastiska!!!

Eller rättare sagt jag är mamma åt mina flickor  och extramamma åt pojkarna.

Men om man är 22 och har en bonus på 15 så är ni ju  jämngamla stort sätt. Jag blev oxå  bonusmamma vid 22 men de var bara 1 och 3 år,det jag menar är att ni kan ju bli kompisar och slippa vuxen=barn förhållandet nu när de e så stora

Här är vi EN familj!
Min älskade bonusson var ju det första barnet i vår nybildade familj. Eller om det ska vara helt rätt, så var det ju jag som kom in i min mans å hans sons familj.
Med tiden så födde jag två barn och vi är tillsammans en stor familj.

Bonussonen bor hos oss på heltid (hos mamma 1-2 ggr/månaden).

Man ska nog tänka sig för både en å flera gånger innan man hoppar in i en annan familj. Alla personer går inte ihop och man kommer alltid förlora mot någons barn om man ställer kravet att föräldern ska "välja sida".

Min "bonus" betyder mycket för mig. Han är liksom glädjen i mitt liv. Han är en fin kille och jag ser framemot att få se han växa upp till en fin man. Men visst kan det finnas stunder då jag blir galen men det går över. Det finns bara ett problem...jag har aldrig träffat hans mamma. Jag och min sambo har varit ihop i mer än 3 år...och det tycker jag är jobbigt.

nu är jag inte extra mamma till nån jag är ensam me mina barn men jag skulle aldrig binda mig men en kille som har barn tycker inte man ska klaga om man binder sig me en kille/man som har barn sen innan då vet man ju att man får barnen oxå de vill säga om pappan träffar sina barn!
2 av mina barn har en så kallat extra mamma men min dotter är inte välkommen dit har aldrig varit och har varit där 1 gång i 2tim på 2år så sonen vägrar åka dit oxå hon e riktig bith hon hatar mina barn & pappan e ett svin som väljer fi**n före barnen så jag ska aldrig sätta mig i son situation att bli styvmamma NEVER

Hur det känns att vara bonusmamma?
Ja inte känns det som en bonus i alla fall..

Jag har funnits i barnens liv sedan de var 5 och 7 år och det är snart 6 år nu.

från att ha brytt mig om dem 110% har jag nu gått till att inte bry mig om dem alls. Varför ska jag bry mig när deras föräldrar inte gör det?

barnen bor varannan vecka, men för min del får dom gärna flytta till mamman på heltid. Problemet är bara att hon inte vill ha dem.

Föräldrarna kan inte prata med varandra utan att det blir bråk så i flera år pratade de genom mig... och JAG gick in i väggen.. Så nu lägger jag mig inte i alls.

Ungarna ljuger och stjäl... dom passar inte tider och dom är uppkäftiga... och inte kommer det att bli bättre med åren...

Jag gick in i förhållandet med drömmen om att vi skulle bli en FAMILJ... har fyra egna barn... varav tre utflugna... så nog visste jag vad det innebar att ha barn... men aldrig trodde jag att det skulle bli så här

Jag är inte bonusmamma nu, men jag har varit. Jag har inte läst tråden, men jag antar att jag haft de flesta känslor som ni beskriver. Men för mig, när det handlar om barn, är det alla vuxnas ansvar att iallafall göra "sin" bit; att ta sitt vuxenansvar och sätta sina egna behov åt sidan så långt det går även för barn som inte är ens egna. Barnen har ju inte valt situationen och är helt i händerna på vad de vuxna beslutar och vilket liv de väljer för dem.

Ibland engagerade jag mig för mycket i bonusen, ibland orkade jag inte lika mycket. Det är inte alltid lätt att leva med någon annans barn och man måste få ha alla känslor som kommer, även de "förbjudna" som handlar om att man helst skulle vilja slippa ta hand om de problem som uppstår i en nyfamilj. En förutsättning för att det ska fungera är att föräldern till bonusen förstår och lyssnar till vad bonusföräldern känner och att man tillsammans kan lösa det som går att lösa.

Jag kan verkligen förstå hur otroligt jobbigt det måste vara med bioföräldrar som inte kan komma överens och ha barn i sin närhet som far illa (och uppträder därefter) som man dessutom inte har det fulla ansvaret för och därmed inte heller kontroll över situationen. Det ÄR verkligen inte lätt med nyfamiljer och skilsmässostatistiken visar ju också tydligt att separationer är mycket vanligare i dessa familjer...

Är 23 år, bonusmamma sedan ca4 år tillbaka åt en liten tjej som nu är 5 år. Visst var det jobbigt i början. Tjejen var inte van att se sin pappa med någon annan än sig själv och då blev det ett par utbrott. Det tog lång tid innan alla anpassat sig till den nya situationen man hamnat i. Nu ca 4 år senare väntar vi vårat första gemensamma barn och bonusbarnet är överlycklig över att snart få ett eget syskon. Det är först nu som allt blivit klart med ett slags umgänge som passar alla. Började med varannan helg ungefär, och fram tills idag har vi succesivt strävat emot varannan vecka, som vi har idag. Å det är så skönt!! Visst kan man vissa dagara vara iritterad på barnet, men det är man väl vissa dagar på sina egna (om man har det) också! Vi har gemensamt satt upp regler för bonusen hos oss och det känns skönt att ha varit delaktig i beslut här hemma och uppfostran här hemma från dag1. Dvs. jag har också kunnat säga nej på eget initiativ och även ja. Hade aldrig funkat för oss om det varit annorlunda. Just nu leker livet, men som sagt det har inte alltid varit så.Vill man ha en fungerande familj måste man kämpa för att få det, det kommer inte av sig självt.

Jag har två vitt skilda erfarenheter av bonusbarn.

I det ena fallet var barnen en glädjekälla. Jag hade en fin och nära kontakt med dem. Det fungerade bra mellan föräldrarna och det var bara att glida in i ett redan smidigt fungerande system och i lugn och ro utveckla förhållandet med både pappan och barnen. Tänker än idag på barnen med kärlek. Tyvärr svalnade känslorna för mannen.

I det andra fallet förpestade barnen mitt liv totalt. Det kunde väl inte bättre med tanke på de relationsförebilder deras föräldrar gav dem.

det känns otroligt bra
här är vi också en familj och ser inte skillnad
men bara för att vi lever på det sättet så har vi jämt och ständigt en hysterisk biomamma efter oss.
en bitter sådan som inte skyr medel
hon mår bäst när vi har det som sämst
hon mår dåligt när hon hör att allt flyter på och att vi är en familj som fungerar.
hon påtalar flertal gånger att det är hon som är mamma och att jag inte har något med bonus att göra
hon själv låtsas som att jag inte finns och skulle aldrig förmå sig att ha något med mig att göra.
det klassiska när det gäller galna biomammor
annars känns allt otroligt bra

Kan ni bli arga och frustrerade över att bonusbarn finns, så att ni säger att ni inte tycker om barnet till er sambo? Bara en liten undran från min sida...hört några som gjort så nämligen.

Jag tycker det är för jävligt att vara bonusmamma, jag hatar när han ska komma hit, det är de värsta dagarna jag vet. Ett rakt och ärligt svar

Kan ni bli arga och frustrerade över att bonusbarn finns, så att ni säger att ni inte tycker om barnet till er sambo? Bara en liten undran från min sida...hört några som gjort så nämligen.

"bonus, plast, extra" mamma och det är väl inget jag valde men fick liksom med det på köpet när jag valde att ge vårt förhållande ett försök.

Har nu varit tillsammans länge och har gemensamma barn också.

Men, det är ALDRIG lätt måste jag säga, varje dag känns som en strid just nu!
I dagsläget kan jag inte säga att jag gillar mitt läge, tyvärr.

Jag är ärlig iaf, har sagt flertalet gånger att jag snart inte orkar längre och det gör jag verkligen inte!!

Jag får så ofta neka mina biobarn saker som jag vill de ska ha bara för den äldre måste ha något mer...nej...just nu är det jobbigt.

Jag är 37 år och själv uppvuxen med en "bonuspappa", han är min enda riktiga pappa och mina barns morfar. Han har verkligen tagit mig till sig och jag har fått all uppmärsamhet och kärlek ett barn kan behöva.

Sedan när jag själv blev äldre så träffade jag en kille som hade barn, sonen bodde hos honom och träffade sin mamma varannan helg. Vi flyttade ihop och för mig var det naturligt att visa denna lilla varelse respekt vilket senare gjorde att han respekterade mig, det var ju jag som kom in i deras hus och hem. Visst det var inte lätt alla gånger att få ett stort ansvar. Men jag har aldrig försökt att ta någon "mamma roll" jag har bara varit en vuxen som funnits där. Jag älskade hans pappa och på köpet följde han med.
Jag blev sedan gravid själv och fick ibland kommentarer att nu kommer du att de att du inte älskar hans som lika mycket????

För mig var det det absolut dummaste jag hört.. så dom menade att jag då skulle tycka mindre om en människa jag lärt känna och tycker om... jätte fånigt.

Jag fick en liten tös som jag tyckte var den absolut vackraste i världen och jag hade blivit stolt mamma. Men inte någonstans kunde jag känna att hans son var mindre värd eller att jag tyckte om han mindre.

Mina känslor för min dotter och hans son det går inte att jämföra och det ska man inte heller göra tycker jag.

Några år senare så separerade jag från mina barns pappa och då ska ni veta att det värkte i mitt bröst att behöva separera från hans son också.

Jag lever nu ihop med en annan man som har två barn varav den ena bott hos oss och den andre hos sin mamma. Samma var det där jag måste lära känna de här barnen och respektera dem för att de ska respektera mig.

Visst har vi haft våra konflikter jag och min man hur man uppfostrar barnen och så, vi har inte alltid haft samma åsikter i det. Men barnen har hela tiden respekterat att vi tillrättavisat dem. Aldrig har någon sagt du är inte min mamma eller pappa.

Det är inte lätt och man kan bli otroligt irriterad och frustrerad men med att visa respekt och hänsyn så blir det mycket lättare.

Ingen kräver av dig att du ska ha samma känslor som till dina egna barn.
Hoppas att det går bra för dig.

Jag kommer inte ihåg om jag skrivit i den här tråden tidigare, men min erfarenhet som bonusmamma till två halvstora tjejer fungerar jättebra, de är jättegoa, och de har välkomnat mig från början. Tack vare att de är så pass stora, så känner jag mig mer som "pappas flickvän" än som deras bonusmamma.
Nu är de bara hos oss varannan helg, men ja gillar de helgerna och tycker det känns spännande att ta del av deras liv.

Det jag däremot INTE är så förtjust i är att man blir påmind om sambons tidigare liv, att han redan fått barn med två andra kvinnor. Men man får gilla läget, och det går inte att ändra på det förflutna. Jag inser att jag haft tur som trots allt sluppit de mer krävande småbarnsåren hos mina bonusar, och att jag faktiskt lärt mig mycket om barn sedan jag kom in i deras liv.

Allt gott