Helt ärligt, hur känns det egentligen att vara extra mamma? Var gärna anonyma, jag vill ha ärliga svar. Hur känns det längst in, bakom allt annat?
Jag är bonus mamma till ett barn o har två egna. Jag kommer nog aldrig kunna tycka lika mycket om mitt bonusbarn som mina egna. Jag tycker det är ganska påfrestande situation. Jag vill höra vad andra bonus mammor (eller pappor) tycker om dett aämne. Är jag ensam om att känna så här?
För mej känns det bara underbart att ha bonusbarn.....Vi klickade från början och kände en stark kärlek mellan oss av någon anledning!!!!!
De behandlar mej precis som om de vore mina egna fast utan alla bråken...*ler*
man kan ha med sina ungar....Jag är mycket lyckligt lottad känner jag i mitt hjärta att ha de finaste bonusarna man kan önska sej!
Är man bara sej själv och visar att man SER barnen så tror jag att man har kommit långt på vägen till ett fint samarbete!!!
Anonym (Inte Kuven) skrev 2007-10-16 13:21:14 följande:
Mina känslor har pendlat.
I början var jag missnöjd med situationen, jag ville egentligen inte att bonusdottern skulle finnas.
Och jag var rätt ung, svartsjuk på hans ex. Svartsjuk på dottern också. Jag ville vara nr. 1 för min sambo.
Nu älskar jag henne, eller i alla fall nästan.
Jag älskar min biologiska dotter mer än allt annat, men min bonusdotter är något väldigt speciellt för mig.
Ibland kan jag undra om det faktum att min man har barn sedan tidigare i folks ögon är ett tecken på att han inte bryr sig så mycket om vem han har barn med. Att de ser vårt förhållande som mindre fint för att han har ett annat barn.
Men jag försöker att inte tänka på vad utomstående tänker och tycker.
Under graviditeten med vårt gemensamma barn tänkte jag en hel del på att allt det jag går igenom nu är helt nytt för mig, men han har redan gått igenom det en gång. Jag var lite ledsen för det.
Som det är nu är nu vill jag att bonusdottern ska vara här mer än vad hon är. Hon är bara här varannan helg. Jag tror faktiskt jag skulle tycka om ifall hon bodde här på heltid eller åtminstone hälften av tiden. För man missar så mycket av hennes liv.
Jag saknar henne ganska ofta och tänker på henne dagligen.
Ibland kan jag bli svartsjuk på att bonusdottern alltid kommer att älska sin pappa mer än mig. Jag förstår ju att det är det naturliga, det är så det ska vara. Bonusdottern gillar mig, men jag är inte den trygghet som hennes pappa är för henne.
jag känner stor ömhet för min bonusdotter.
Men som sagt, när jag och min sambo blev ihop gillade jag inte läget.
De e viktigt att prata INNAN man slår sina påsar ihop, för ofta blir man väldigt förrvirrad som "extra förälder" villken roll andra förväntar sig av en o inte minst vad man förväntar sig av sig själv........
Kul att höra lite olika versioner.
Miss w: Jag har också tänkt mycket på hur de runt omkring mig tänker och tycker. Jag har inga egna barn, men hoppas att vi inom en snar framtid ska skaffa smått. Jag har funderat mycket runt hur det skulle kännas när det är mitt första och hans andra, tankar kring om han skulle tycka att det är mindre speciellt eftersom han redan fått sitt första barn... hur kändes det för dig?
Anonym;
Om jag ska vara ärlig så är jag kanske fel person att fråga. Eftersom min man aldrig hade någon bra relation med sitt första barns mamma så blev det annorlunda för honom när han sedan väntade barn med mig. När han väntade sitt första barn så fick han inte ens röra vid hennes mage och känna barnet sparka. Och hur normalt är det, egentligen? Han fick vara med på förlossningen, men han fick inte ens hålla i hennes hand, utan sitta på en stol och titta på. Så det fanns ingen kärlek i det förhållandet. Ändå bodde de ihop. Men de hade inte ens sex och pratade knappt med varandra. De hade bara varit ihop 1-2 månader när hon blev gravid.
Ändå har han ju på något sätt gått igenom en graviditet och en förlossning innan han träffade mig, men när han upplevde allt det där med mig så upplevde han det helt annorlunda eftersom han fick vara med! Både under graviditet, förlossning och när barnet var fött fick han vara med och det fick han inte första gången.
Så jag är nog fel person att fråga ändå.
Älskar mina bonusbarn precis lika mkt som mina egna. Vi har alla barnen på heltid (med umgänge med övriga föräldrar) och så har det varit sedan de var rätt små. Kanske det har betydelse - lättare att knyta an till barn som man är helt engagerad i än om man "bara" umgås vh eller liknande? Men att bilda sk nyfamilj är ändå svårt och kräver mkt arbete och det är många känslor och viljor inblandade - jämt...
Min sambo gick på dopet, men han fick inte vara med och bestämma datum och hur dopet skulle utföras. (Han ville egentligen inte ha något dop över huvud taget, vår gemensamma dotter hade inget dop, men ett namngivningskalas).
Och så hade hon sagt att de bara skulle bjuda de allra närmaste, men hon lurade honom, så det var bara hans närmaste som fick komma dit, medan hon bjöd många från sin sida släkten.
Måste vara skönt i det fall där det går smidigt. För min sambo går det inte särskilt smidigt. Mamman berättar inte saker som andra mammor kanske väljer att berätta för barnets pappa. Hon ser nog mig och min sambo mer som ett problem än som en tillgång till hennes dotter.
Nu kanske vi har glidit ifrån det som tråden egentligen handlar om, men i alla fall.
Jag tycker jättemycket om mitt bonusbarn, men hennes mamma förstår jag mig inte på. Jag känner någon form av aggression mot henne eftersom hon saboterar för oss.