Varför klä sin pojk i tjejkläder????

De är fortfarande pojkar. Flickpojkar skulle man väl kunna kalla dom för.

mina små kämpar skrev 2007-10-26 08:10:50 följande:

Jag tänker såhär: ju fler som då låter bli att "styra" sina barn när de är 3-4, desto fler barn kommer fortsätta att inte bry sig. Tror jag.

Sen är det ju självklart att man som förälder inte tvingar sitt barn att ha kläder han/hon inte vill ha. Men den där viljan och valet gör ju barnen egentligen inte förrän de blivit lite äldre (som du säger).

Precis. Om en pojke blir mindre pojke av att ha klänning, vad innebär det egentligen? Att han får mindre snopp? Att han blir flicka?

Eva och Nadjas mamma skrev 2007-10-26 08:21:26 följande:

Vi vuxna klär oss ju ofta mer unisex än barn i många bemärkelser. Inte är ljusblått något som reservats för män? Eller rosa för kvinnor? Men; visst jag håller med dig. Det ÄR en jättelång process (som ju pågått i närmare 100 år på olika plan) att jobba mot mer jämställdhet i samhället. Ska detta; att det tar lång tid göra att vi "borde" låta bli att kämpa för individens möjligheter?

Vad är för övrigt klä sig feminint? Jag har idag ett par svarta byxor som likväl skulle kunnat bäras av en man (förutom att det är just mammabyxor), en tunika i svart och vitt. Tunikor ser jag sällan på män, men... varför inte egentligen? Skulle det göra min sambo mindre av en man om han bar en?

Idag är byxor något som inte är reserverat för endera könet. För 50 år sen var det mer av ett "mansplagg". Om 20 år till kanske kjol är ett unisexplagg. Med andra ord: det ÄR inte statiskt att vissa färger eller kläder "tillhör" ett visst kön; det är bara så statiskt som vi låter det vara.

Men det här tramset om att "pojkar ska vara pojkar" kommer ju alltid upp, och jag undrar hur de blir mindre pojkar för att de har en viss sorts kläder på sig. I min värld är en pojke en person med snopp. Och snoppen den sitter såvitt jag vet kvar även om man klär på honom en klänning. Och flickpojkar, varför ett sånt ord? Är det för att de inte är "riktiga" pojkar i dina ögon?

Eva och Nadjas mamma skrev 2007-10-26 08:37:04 följande:

Det är ju lätt att säga för den som själv känt sig hemma i den "roll" man tilldelats. Jag har själv alltid varit rätt så "flickig" och har inte haft några problem med färger, kläder eller dylikt. Men; jag har en vän som alltid kallades "pojkflicka" och som vägrade ha klänning på skolavslutningen (som ALLA tjejer hade när jag växte upp), som lekte typiska "pojklekar" osv. Visst, det löste sig.... på det sättet att hon var stark nog att stå emot andras gliringar. Men hon FICK höra dem från alla möjliga håll. Jag kan önska att flickor som hon inte skulle kallas just "pojkflickor" längre (för det var ingen komplimang i hennes öron). De är flickor de också. Kön är inte vad man GÖR eller hur man KLÄR sig.

Att du nekar ditt barn välja vissa kläder av praktiska eller ekonomiska skäl låter väldigt vettigt. Det kommer jag också att göra och så gjorde min mamma med oss. Men just vad gäller färger ser jag inga som helst skäl att som förälder säga "nej, den där färgen ska du väl inte ha; det är ju för pojkar/flickor". Vare sig med ord eller med omedveten attityd.

Nej, att det tar lång tid är inte en anledning till att sluta kämpa... det är jag med på. Men jag tycker att vikten läggs på fel ställe.
Skitsamma att det finns könsindelade kläder, problemet ligger inte där ändå utan snarare det att bli retad för att man avviker. Det kommer alltid att finnas en norm och det kommer alltid att finnas de som avviker från normen. Att lösa det tycker jag inte att man gör genom att försöka ta bort normen. Snarare ska man väl försöka få människor att acceptera det som avviker. För vuxna borde ju inte det vara ett problem. Det svåra blir att få barnen att inse det.

Eva och Nadjas mamma skrev 2007-10-26 08:48:33 följande:

Varför flickpojkar?
Om man kallar dem det så visar man ju rätt tydligt att de inte är "riktiga" pojkar. Så; förmodligen resulterar det i att många av dem slutar ha "flickkläder". Sådärja; då har man nått sitt mål: ännu en person som följer mallen och beter sig som en RIKTIG pojke. *ironi*

Uttrycket pojkflicka har ju funnits länge och det är inte fel att vara det. Det är synen som på flickpojkar som måste ändras. Du hör ju på dig själv att du tycker att det klingar negativt och det är alltså hos dig och andra som anser det negativt att vara en flickpojke som problemet sitter.

Eva och Nadjas mamma skrev 2007-10-26 09:01:47 följande:

Vad hindrar att man jobbar med det på flera plan?
Det är ganska lätt för mig och sambon att börja med vår lilla familj. När vårt barn kommer så kommer vi medvetet att inte utesluta vissa färger pga barnets kön. Vi kommer medvetet att köpa leksaker av alla de slag till barnet så att det själv kan välja vad det vill leka med. Vi kommer att dela 50/50 på föräldraledigheten. Mm mm. Vi gör det vi kan i "vår lilla värld" så att säga. DESSUTOM kommer vi naturligtvis att prata med barnet när det blir större. När/om vår son (om det blir en pojke) säger "nej, usch, det där är en tjejgrej" när han är 5-6 år så kommer jag inte bara lämna det därhän utan på ett enkelt sätt resonera med honom kring att "grejer" inte är reserverade för tjejer och killar.

Vi påverkas ju till att bli män/kvinnor på SÅ många fler plan än hemifrån. Jag förväntar mig inte att kunna skapa "mirakel" och en superjämställd människa. Förväntar mig det inte av vare sig mig själv, sambon eller vårt barn. Däremot vill jag försöka göra så mycket (lite) som GÅR att göra. Även om vår presumtiva son växer upp och blir en "typisk grabb" så kanske jag åtminstone har lärt honom att inte vara den som RETAR den icke-typiska grabben. Kanske har jag sån tur att han är den som vågar ställa sig på "glitterkillens" sida och säga att det ÄR okej att gilla glitter även som pojke. Kanske kanske...

Jag är ju som sagt rätt "typisk kvinna" själv utifrån sett. Men jag tror att jag tack vare min mor och far blivit otypisk såtillvida att jag tex inte TYCKER att en man i rosa är omanlig.