Varför klä sin pojk i tjejkläder????

Nej, och min son går inte till dagis i klänning. Hade min man velat ha kjol hade han haft det, hade min son velat ha klänning skulle han få det?

Och fakta kvarstår, om inte de med dina åsikter förmedlade sina tankar till barnen, hade inte en kille i klänning blivit retad. Förr hade män klännin. Förr fick inte kvinnor ha byxor. Tiderna förändras!

Meli: mitt problem är snarare att jag faktiskt är mer konservativ än min son. Han verkar gilla rosa. Jag vågar inte låta honom ha en helrosa jacka - inte så mycket för att jag tror att de skulle reta honom på dagis, det skulle fröknarna aldrig tillåta, men för att jag tror att det finns en massa VUXNA som tror att jag skulle "mixtra" med min son och försöka göra honom till ett "statement". Som det nu är så får han ha rosablommiga vantar Jag tycker det är märkligt att jag tänker så. Min son borde ju få ha på sig vad han vill, det borde ju underlätta för honom när han ska hitta sig själv i "de stora barngrupperna" - som vi för övrigt inte har här eftersom kommunen bara tillåter 12 barn per grupp (3 vuxna).

Jag kan inte byta garderob med min man eftersom vi är olika stora. Men vi har ofta kläder i samma modell (jeans och t-shirt) och färgskalan är i stort sett densamma.

Och - om det inte framgår - så förstår jag inte varför det räknas som att mixtra med min son om jag inte med all kraft försöker fösa in honom i vad som är min uppfattning om hur en pojke ska vara, utan istället försöker intressera mig för HANS intressen och personlighet som individ. Eller borde jag klä honom i mycket mörkblått, träna honom i bollspel (som han är måttligt intresserad av), kraftigt uppförstora hans intresse för traktorer och sluta prata med honom om blommor och fåglar? För det är ju inte så himla "manligt". Själv tycker jag att det vore att mixtra mer med hans personlighet än att låta honom välja en rosa jacka (vilket jag alltså, sorgligt nog, inte gör. Men jag jobbar på det.)?

Sen tycker jag inte att det är färgerna som är boven i kläderna utan modellerna. Det finns ju massor av rosa piketröjor till killar och min tjej som går i lågstadiet anser att hon vuxit ifrån rosa. Igår sa hon att hennes favoritfärger var svart, vitt och brunt. Hon har nästan bara såna tråkiga färger men det är ändå inget tvivel om att det är tjejkläder.
Och modellen på kläderna skiljer sig ju enormt (vad andra än påstår) mellan kvinnliga och manliga kläder. Så det är väl fullt förståeligt att barnkläderna tar efter.
Barn ska ju ta efter det mesta andra vi vuxna tutar i dom så varför inte klädmässigt?
Tycker vi vuxna verkligen att det är fel att vi kvinnor har en viss modell på våra kläder och män en annan? Jag tycker iallafall inte att det är ett dugg fel. Felet kommer väl från de som inte kan acceptera att vissa bryter mot normen. Men tyvärr är det ju så vanligt att barn retar de som bryter mot normen och det beror på att deras hjärnor inte är såpass utvecklade att de inser det töntiga i att bry sig hur andra ser ut. Men det är ett problem i sig och löses inte genom att försöka ta bort könsindelade kläder.

Men herregud, vem är samhället om inte du och jag och alla andra? Hade inte de vuxna haft en märklig åsikt, hade inte barnen haft dem. Sen ÄR det så att barn tar efter sina föräldrar främst, det finns det massor av forskning på. Men visst påverkas de av samhället i stort, men enda anledningen till att ett barn skulle reta mitt barn är att det barnet har lärt sig det av det vuxna samhället - som består av människor med era åsikter!!

Och vuxna har olika modeller på kläderna eftersom vi har olika former på kropparna. Det har inte barn!

När jag var liten (5½) fick jag håret kortklippt. Jag var med på det, säger mamma (jag minns inte att det blev klippt) och när jag tittar på kort nu, när jag är vuxen, tycker jag det var fantastiskt snyggt.

Men när jag kom till dagis blev jag rasande - eftersom DE VUXNA behagade retas med mig. "Nejmen oj, har vi fått en liten pojke på dagis, tihi"

Säkert i all välmening. Men jag blev fly förbannad och klippte inte håret kort igen förrän jag var 29. Men de andra BARNEN på dagis sa aldrig någonting. Visst retades vi för olika saker - jag var särskild ovän med en av tjejerna - men inte pga kläder eller frisyr. Vi slogs om en kompis!!

Så vad gäller andra barns kläder och frisyr tror jag ändå att barn tar efter de vuxna i sin omgivning.

Kan tilläggas att jag aldrig, vare sig förr eller senare, velat ha rosa kjol. Men efter att fröknarna hade sagt så så hade jag chockrosa kjol med jämna mellanrum - och slutade med det när håret växt ut. Så visst är könstillhörigheten viktig, men jag har aldrig haft några tvivel om att jag är flicka, trots att jag burit jeans största delen av min barndom (och pappa hade plyschbyxor och axellångt vågigt hår, vi snackar 70-tal här!!).

Men jag klär mig ju själv i rosa och lila och blommigt. En vanlig vardag kan jag vara klädd i t ex rosa skor, orange byxor och en ljuslila t-shirt. Det vore ju skitfånigt om jag samtidigt skulle förbjuda min son att klä sig så med hänvisning till att det är "tjejfärger". Och jag klär mig ju själv så eftersom jag gillar de färgerna och inte för att göra något slags statement eller manifestera någonting, så om jag klär min son i "tjejfärger" så är det förstås av samma anledning. Det skulle aldrig falla mig in att använda mitt barn som någon slags anslagstavla för mina egna politiska ideal. Det vore ju löjligt.

Jag tycker "barn är så elaka" nämns hela tiden i olika sammanhang... Jag har aldrig träffat på ett elakt barn.
Tycker bara den meningen är något som vuxna säger av rädsla. Rädsla för att deras barn ska vara fel fel sett ur samhället eller för att andra vuxna ska se ner på deras barn och sen tycka något om hur de är som föräldrar.
Självklart vill man sitt barns bästa och vill inte att det ska hända det något. Men jag tror att en människa kan ha på sig i princip vad som helst utan att bli retad. För om man inte tar emot det som andra säger till en utan man låter det rinna av och är stolt över sig själv så är det ju ingen som bryr sig mer. Man är sig själv och är nöjd och glad för det. Det är nog först då man kan sluta vara rädd för att passa in. För man kommer aldrig passa in överallt. Alla har ju olika smak och olika tankar om vad som passa sig och inte. Jag tycker att man ska sluta försöka vara så jäkla perfekt och bara vara sig själv...