en tråd för oss medberoende!!!

ne han går inte på möten.. det är bara egen drift och vårat stöd som hjälpt honom.. jovisst, riskerna finns.. och det komemr ju hända någon gång förr eller senare.. men hoppas det dröjer bara...! men hittills ser det ljust ut...=)
Anonym (sussie) skrev 2008-01-31 18:35:26 följande:

Jag vet inte om jag är tokig, men min sambo sköter faktiskt drickandet bra. Inget på vardagarna och inte överdrivet mycket på helgerna. Än så länge... Jag börjar mer och mer tänka att han kanske inte är alkoholist ändå.

Jag går och pratar med en kvinna om mig och mina relationer. Hon har fått mig att inse att jag atr ut alldeles för mycket i förskott och att jag måste leve i nuet. Nu är det bra, så varför gå och må dåligt så länge han inte dricker för mycket? Om/när han gör det får jag ta det då...

Min mamma dog i våras, då hade jag inte träffat henne på 10 år (eget beslut) Jag bjöd henne dock på min sons dop, men hon behaga ej ens att svara. JAg var gravid då hon dog, hon visste inget om det... polisen kom till min bror, så isolerad var hon, å berättade att hon dött i sömnen. Det visade sig att det inte var spriten som dödatr henne utan rökningen, lungcancer som spridit sig.
Nå, jag har läst lite om er alla här och jag vill ge en tapperhetsmedalj till alla medberoende (inklusive jag) för det tappra jobb vi gör.
JAg är nu sjäv reparerad sen 3 veckor, dock ej från en alkoholist men då vår relation startade för 6 ½ år sedan levde han ungkarlsliv och det livet väckte en demon i mig som till slut tig livet av denna relation. Han röck upp sig, började dricka normalt, men "flickan från förr" oroade sig alltid för alkoholen. jag har sagt att alkoholen ska ej förstöra mitt liv men indirekt han denm gjort det. Jag har härjat, skrikit, bråkat gråtigt på en människa som ej var missbrukare, han hatade mig nästan till slut. Nu har den oron/rädslan fått oss att gå isär. Skadan var för stor. Jag har utvecklat en fyllefobi (diagniósiserad)generaliserad oro, deppresinon, ångest, panikångest...listan kan göras lång. Nu planerar jag att leva ensam, läka mig själv, lära mig umgås men alkohol (jag dricker själv, med måtta)
Min dåvarande sambo fick oskyldig ta över min mammas roll. JAg lyckades inte få henne nykter, jag lyckades inte få henne att välja MIG, därför kanske jag kunde få min sabo att göra det. Han gjorde mycket mig jag blev aldrig lugn.
Jag lever nu med ett stort hat miot mig själv, jag har förstört mitt liv med min drömkarl, jag har skadat honom mina barn och mig själv! Jag har gått i KBT men går nu i terapi. (funkar bättre)
Jag har en ångest som ibland lever sitt eget liv. Jag jobbar med att släppa taget om min exsambo men har så j-vla svårt att kapa de sista trådarna. Jag får fullkomlig panik bara jag tänker på det. Min självkänsla är fullständigt i botten, tycker inte jag duger till ett j-vla dugg,och nu är jag ensam.
Jag hatar ibland min mamma för vad hon gjorde mot mig och mina bröder och mot min pappa (inte bara drickandet)Nu är hon död och jag kommer aldrig få svar på mina frågor. "Va jag så usel, ful och oduglig att du inte kunde välja mig före spriten. Jag måste vara totalt värdelös som dotter... inget kunde få henne att välja mig! varför?"
Värdelöskänslan sitter kvar och nu när jag lyckats krascha en relation med en underbar man känner jag mig ännumer värdelös.
Mamma var periodare, det gjorde saken ännuvärre! MIna föräldrar var skilda, jag bodde hos min pappa, och nästan varje gång som jag och mamma skulle ses började hon sin drickperiod. Hon har svikit mig så många gånger!!!

Jag är en typisk medberoende, men jag planerar att sluta med det!
Mitt liv blir till ett helvete annars och jag ska minsann visa min morsa i himlen att jag kan bli frisk och nån gång senare i livet skapa mig en SUND relation!!!
Längtar dit!

Kram på er alla i denna tråd, kämpa för era män/kvinor men kämpa ännu mer för er själva och era barn. Ibland kan efekten bli starkare om man lämnar, det är först då man ser om de verkligen VILL bli nyktra! Ljug inte för dem, låt de ta eget ansvar och låt de få plocka upp sin egen skit, det kan få dem att fatta. Man gör dem ingen tjänst genom att sopa undan efter dem!
Jag har aldrig ljugit om min mamma, trots unga år, och DET har alltid känts bra. Då slipper man "hemligheten" och "skammen"!!!

Jag säger bara till alla : Läs boken "Kvinnor som älskar för mycket" av Robin Norwood! Den förklarar det psykologiska mönstret varför man dras till dessa män, samt hur man omedvetet ger dom chansen att fortsätta sitt missbruk genom sin omsorg. En varm rekomendation! Kram på er!

Hej alla ni som läser detta.
Jag är kanske lite korkad, men jag blir så ledsen när jag får till svar att jag måste välja mellan min kära och mina barn som jag har med exet.
Exet vill ej att mina barn träffar min nya för att han har haft två återfall som slutat med fängelse båda gångerna.
Sist sökte han hjälp innan återfallet på psyket, men fick ingen hjälp.
Hur ska jag kunna välja när jag älskar den nyktra "nya"?
Vi har dessutom barn ihop vi också!

Jag är så ledsen. Nu är han igång med drogerna igen min älskade son. Jag gråter så när jag ser han. På bara några veckor har han blivit jättemager. Blicken är tom och rösten släpig. Han är också ledsen. Vet inte vad han går på den här gången, spelar ju mindre roll. Han har drogat allt tidigare.
Jag får så konstiga tankar, önskar nästan att han dog. Då skulle både han och jag slippa detta helvete.Har bett han att återigen söka hjälp. Men han vill inte.
Ena sekunden vill jag att han ska dö. Sen gråter jag och tänker att jag vill dö.
Allt som jag lärt mig på anhörigvecka, på anhörigutbildning och på Alanon är som bortblåst.
Nä jag orkar verkligen inte mer. Vill inte vara med längre.

Åh ge inte upp snälla, gå igen på möten och igen och igen. Jag var på mitt första i onsdags och det var en uppenbarelse måste jag säga, fasiken vad stark jag kände mig efter det trots att jag grät mig igenom hela mötet.

Min sambo fick ett återfall i förra veckan, testa positivt på benzo men de på behandlingshemmet  trodde det kunde bero på hans antidep medecin så han fick gå kvar tills labproverna kom tillbaka. Nu visade de på att han tagit sobril. Han vart utskriven direkt från behandlingshemmet och han fick inte komma hem för mig utan ny behandling så han fick direkt komma in på ett nytt. Får se hur det går.

jag har mått och mår enormt dåligt över detta och oroar  mig för hur jag ska orka med mina två små barn. Men jag kämpar på och längtar till nästa onsdag för nytt möte. Så jag ber dig snälla, ge inte upp dig själv.

Kram

Jag är medberoende!!har gått på ACOA men det var ett tag sen.Nu e det så att jag o min syster inte har kontakt med våra föräldrar men jag tassar på tå inför henne som inte har kemiskt beroende ändå! i julas skulle hon fira med mig o med min fam men hon bomma o best. tåg biljetter.så jag erbjuder mig o hämta henne 20 mil bort.jag har tre barn som måste följa mig på den resan så mitt "krav" är att vi avreser i tid innan mörkret senast 15.då hon inte kan ge mig besked om när hon tänker sluta jobba så talar jag om att jag i så fall inte är villig att hämta henne!då tar det hus i helvete o hon avbokar sig hos oss o jag blir boven i dramat för att jag tydligen uttryckt mig opassande.har ingen kontakt på ett tag.igår ringer hon o talat som om inget hänt.jag sms ar henne o talar om att jag inte ställer upp på detta, det minsta hon kan göra e att be om ursäkt!förutom situationen som uppstod på julafton så hade hon lovat barnen julklappar och köpt jultidningar av dom som hon inte bet.Naturligtvis så bet jag dessa för att barnen inte ska komma i kläm av min skruvade familjs beteende.Logiken säger att jag gjort rätt som satte en gräns men samvetet gnager o skuld känslorna likaså.

nån som förstått nåt??
Nu säger hon att jag placerar barnen emellan att det e lågt o att hon bryr sig om dom!gör hondet?gör jag rätt?hur kan jag agera annorlunda?

glömde skriva att jag bryr mig om henne o inte vill ha det så här men att fortsätta som förut är inget alternativ.likn grejer har hänt förut.vill förstå henne men kan inte.