en tråd för oss medberoende!!!

Guuud va jag känner igen mig det känns som det skulle kunnat vara jag som skrev det där... har haftd et så i 6 år ungefär... men en dag sa jag stopp... det tog mig 6 år! Jag kom hela tiden med mina hot "Gör du s då är det slut" men ändå stannade man kvar... fick socutredningar på oss.. och jag har haft ett helvete pga det.. mår såå dåligt pga sånna saker som drabbat mig och barnen pga hans missbruk... gick igenom en jobbig och kränkande utredning som jag inte kan komma över... känner mig så värdelös... ibland så känner jag att mitt liv är förstört efter det. Utredningen ledde ingen vart för det fanns inget att klaga på mer än att min kille är missbrukare. Men det sitetr kvar i mig, känen rmig förnedrad. En dag fick jag nog... sa att nu söker du beh. Stog på mig för en gångs skull. Han fick beh. i oktober. Det funkade nån månad men sen gick det inte bra längre och han sa hela tiden att det aldrig skulle gå där. Så han kom in på subutex beh. istället och där har han vart ett bra tag nu och det funkar fortfarande jättebra. Jag räknar med att han komemr vara där över sommaren.... det känns jättebra. Har 4 småbarn som jag är ensam med nu.. men hopaps på att hans beh. komemr att gå bra hela vägen sen får han flytta hem igen... åker och hälsar på han varannan helg.

Det emd att tappa engar.. dne har min kille kört med såå många gånger! Vi hade kanske pengar till nåt speciellt, eller till mat bara... spelade ingen roll.. sen rätt var det var så hade han "tappat" dom ute.. han hade latat överallt sa han... jo visst... han köpte droger för det.
Ibland (ofta) försvann han hela dagarna eller nätterna.. sket i att svara i mobilen.. eller stängde av den... dom gjorde affärer eller brott.
Nej fyy fan så man har haft det. Och det är trots allt svårt att lämna killen! Man hoppas hela tiden att han ska ändra sig... Nu ha rjag kommit så långt i mitt tänkande och agerande att jaga komemr aldrig mer tillåta att ha han hemma om han skulle missbruka, det är inte värt det.

Anonym (MTG) skrev 2008-02-09 13:13:33 följande:

Ursäkta alla stavfel är lite trött :)

oj 6 år.. jag har kämpat i två...
nu i helgen var droppen.. kollade hans msn och han hade käkat piller i fredags, men jag vet att det är hela helgen. Drog hem till mamma och pappa, sov där natten til igår.. for hem och försökte prata med min sambo, kom ingen vart. en vän kom och hämta mig och min dotter. Kom hem till dom, ringde soc och berättade vad som hänt i helgen.. så nu finns det ingen återvändo.. nu MÅSTE jag lämna honom.. för nu ringde jag soc och dom vet vad som hänt, då kan jag inte gå tillbaka till honom, då tror dom ju att jag accepterar det här och så kommer dom och tar min dotter ifrån mig.. Men nu har jag stått på mig.. hur ont det än gör så kommer jag inte gå tillbaka.. Älskar honom så mycket.. tycker synd om honom och vill vara med honom samtifigt som jag föraktar honom.. blir svårt att få ut honom bara han kan inte få egenägenhet pga hyresskulder hos kronolle.. och inkomsten jag har är hans inkomst, jag har bara föräldraenning på 4000 och barnbidrag.. MASSA räkningar, så jag vet inte hur jag ska klara mig. Även om jag får bidrag från soc så kommer det vara urfattigt, men hellre det än att leva i ett helvete... Alla grejer eller nästan alla grejer i lägenheten är hans och det är också jobbigt... Men det går åt rätt håll iaf...
Han säger att han kan börja pissa för att bevisa för mig och säga upp alla kontakter och skit... men det kunde han ha tänkt på att göra när jag bad honom för länge sen,"jag trode inte det var så viktigt" säger han... dum i huvet.. om det inte hade vart viktigt hade jag väl för fan inte bett honom.. Mår så dåligt, och känns som att jag kommer bryta ihop när som helst.. det här är verkligen inte kul. Men känner mig stark och duktig som klarat det hit iaf..
Anonym (S) skrev 2008-02-11 20:37:35 följande:

Hej!

Undrar om någon mer har det som jag. Min sambo dricker varje dag, förrutom då han jobbar natt. Dvs han är nykter de ggr han jobbar natt, dvs ca 4 dygn var 5:e vecka. Dricker varje ledig dag whiskey,+ 3-4 öl och varje fredag + lördag, ibland någongång mer i veckan då han även räknar vissa vardagar helger som pga han jobbar skift 1 flaska vin + whiskey samt öl

Han blir aldrig jätte full, men kan aldrig skjutsa barnen någonstans. Jag får göra allt sånt. Han har sista året blivit väldig osocial, vill inte umgås med någon i nyktert tillstånd. Alltid jag som är chaufför. Däremot så blir han aldrig stökig eller bråkig, ev lite mer spydiga kommentarer när det inte blir som han vill, men han drar hellre ifrån en konflikt än att starta eller lösa problemet. Han är faktiskt trevligare onykter, låter konstigt, men sant. Tillomed barnen säger det,som tur är då han dricker för det mesta.

Han sover dessutom sjukligt mycket.

Det som är det jobbiga är att man aldrig kan reda ut saker. Då drar han eller sätter sig vid datorn och tar en flaska vin eller lägger sig och sover. En gång hade vi glömt nyckeln o kom inte in förrän 18:30 på kvällen för han sov och hörde oss inte. barnen fick ringa mig på jobbet o jag fick sluta tidigare för att försöka hjälpa dem komma in???

Nu är vi i det läget.Vi har inte sett varandra på ca 3 veckor. Antingen jobbar han eller så är han hos någon kompis och dricker eller så sover han.........

Anledningen till att han inte varit hemma de sista veckorna överhuvudtaget är mitt fel. Jag påpekade hans väldigt täta sms kontaker med en tjej på jobbet. Han sa att det inte var något, men tyckte att han inte heller orkar med mig mer för att jag är för kontrollerande?!!. Han får inte göra något. Inte dricka när han vill inte sova när han vill, allt han gör är fel. Grejen är att jag nästan aldrig säger till honom längre eftersom jag vet att det slutar med att han flyr från sina problem på ett eller annat sätt.

Jag är nog eller har blivit mer kontrollerande så det stämmer i viss del. men inte utan orsak. För 7 år sedan var otrogen med min dåvarande bästa kompis (vad det nu var för kompis-har INTE kontakt med henne idag). Jag erkänner att jag efter det fått panik de gånger han varit för mycket kompis med en tjej, jag är absolut inte felfri.

Några veckor innan detta så sa han att han mår jättedåligt, för han ville ha tjejkompisar och inte bara umgås med mig. Jag sa att det var okej, men som sagt var jag greps av panik när tjejen ifråga och han sms:ade mer än vad jag och min sambo pratade med varandra under jul och nyår tex.

Försökte prata med honom, men som sagt då drog han. Skrev istället ett mail (det kan han ju iallafall inte fly ifrån) Jag skrev att om vi inte börjar prata med varandra så vill jag flytta isär, har gett tomma hot förrut, men denna gång känns det skönt att han inte är hemma. Jag skrev även att jag vet att jag överreagerar, men att jag åtminstone går hos terapeut för mina problem.

Min sambo vägrar att gå till någon och prata. Hans problem är hans, de har INGEN med att göra inte ens jag, som han uttryckt sig en gång.

Det här med sovandet har dessutom varit ett problem längre tid, även innan han började jobba skift.

När jag försöker berätta hur jag känner så drar han bara, vilket gjort att jag nästan aldrig säger vad jag känner. Det är som att prata med en vägg. Allt är bara mitt fel. Det är jag som är dum i huvudet mm mm. Aldrig hans.

Grejen är att jag nu fått svar på mitt mail. Några ynka ord: Ja ja gör som du vill, du står dig själv närmast.
Inget annat. Inget hur han menar eller hur han ser på det hela. Han bara flyr i vanlig ordning

Visst, jag har fått nog. Känns som om det räcker nu. Det värsta är att när jag äntligen fått den instinkten så har barnen börjat fråga vad som händer. De har väl förstått att allt inte är som det ska. De säger att de INTE vill att vi ska flytta isär de skulle bli jätteledsna då.

Så då får man samvetsskval för det istället. Kanske är det jag som överreagerar trots allt.

Det här är skitjobbigt. Hjälp- Vill ha råd!!!
Vad ska jag göra och hur länge står man ut.

Är det fel på mig eller honom...........

Hej!

Undrar om någon mer har det som jag. Min sambo dricker varje dag, förrutom då han jobbar natt. Dvs han är nykter de ggr han jobbar natt, dvs ca 4 dygn var 5:e vecka. Dricker varje ledig dag whiskey,+ 3-4 öl och varje fredag + lördag, ibland någongång mer i veckan då han även räknar vissa vardagar helger som pga han jobbar skift 1 flaska vin + whiskey samt öl

Han blir aldrig jätte full, men kan aldrig skjutsa barnen någonstans. Jag får göra allt sånt. Han har sista året blivit väldig osocial, vill inte umgås med någon i nyktert tillstånd. Alltid jag som är chaufför. Däremot så blir han aldrig stökig eller bråkig, ev lite mer spydiga kommentarer när det inte blir som han vill, men han drar hellre ifrån en konflikt än att starta eller lösa problemet. Han är faktiskt trevligare onykter, låter konstigt, men sant. Tillomed barnen säger det,som tur är då han dricker för det mesta.

Han sover dessutom sjukligt mycket.

Det som är det jobbiga är att man aldrig kan reda ut saker. Då drar han eller sätter sig vid datorn och tar en flaska vin eller lägger sig och sover. En gång hade vi glömt nyckeln o kom inte in förrän 18:30 på kvällen för han sov och hörde oss inte. barnen fick ringa mig på jobbet o jag fick sluta tidigare för att försöka hjälpa dem komma in???

Nu är vi i det läget.Vi har inte sett varandra på ca 3 veckor. Antingen jobbar han eller så är han hos någon kompis och dricker eller så sover han.........

Anledningen till att han inte varit hemma de sista veckorna överhuvudtaget är mitt fel. Jag påpekade hans väldigt täta sms kontaker med en tjej på jobbet. Han sa att det inte var något, men tyckte att han inte heller orkar med mig mer för att jag är för kontrollerande?!!. Han får inte göra något. Inte dricka när han vill inte sova när han vill, allt han gör är fel. Grejen är att jag nästan aldrig säger till honom längre eftersom jag vet att det slutar med att han flyr från sina problem på ett eller annat sätt.

Jag är nog eller har blivit mer kontrollerande så det stämmer i viss del. men inte utan orsak. För 7 år sedan var otrogen med min dåvarande bästa kompis (vad det nu var för kompis-har INTE kontakt med henne idag). Jag erkänner att jag efter det fått panik de gånger han varit för mycket kompis med en tjej, jag är absolut inte felfri.

Några veckor innan detta så sa han att han mår jättedåligt, för han ville ha tjejkompisar och inte bara umgås med mig. Jag sa att det var okej, men som sagt var jag greps av panik när tjejen ifråga och han sms:ade mer än vad jag och min sambo pratade med varandra under jul och nyår tex.

Försökte prata med honom, men som sagt då drog han. Skrev istället ett mail (det kan han ju iallafall inte fly ifrån) Jag skrev att om vi inte börjar prata med varandra så vill jag flytta isär, har gett tomma hot förrut, men denna gång känns det skönt att han inte är hemma. Jag skrev även att jag vet att jag överreagerar, men att jag åtminstone går hos terapeut för mina problem.

Min sambo vägrar att gå till någon och prata. Hans problem är hans, de har INGEN med att göra inte ens jag, som han uttryckt sig en gång.

Det här med sovandet har dessutom varit ett problem längre tid, även innan han började jobba skift.

När jag försöker berätta hur jag känner så drar han bara, vilket gjort att jag nästan aldrig säger vad jag känner. Det är som att prata med en vägg. Allt är bara mitt fel. Det är jag som är dum i huvudet mm mm. Aldrig hans.

Grejen är att jag nu fått svar på mitt mail. Några ynka ord: Ja ja gör som du vill, du står dig själv närmast.
Inget annat. Inget hur han menar eller hur han ser på det hela. Han bara flyr i vanlig ordning

Visst, jag har fått nog. Känns som om det räcker nu. Det värsta är att när jag äntligen fått den instinkten så har barnen börjat fråga vad som händer. De har väl förstått att allt inte är som det ska. De säger att de INTE vill att vi ska flytta isär de skulle bli jätteledsna då.

Så då får man samvetsskval för det istället. Kanske är det jag som överreagerar trots allt.

Det här är skitjobbigt. Hjälp- Vill ha råd!!!
Vad ska jag göra och hur länge står man ut.

Är det fel på mig eller honom...........

Hej!

Undrar om någon mer har det som jag. Min sambo dricker varje dag, förrutom då han jobbar natt. Dvs han är nykter de ggr han jobbar natt, dvs ca 4 dygn var 5:e vecka. Dricker varje ledig dag whiskey,+ 3-4 öl och varje fredag + lördag, ibland någongång mer i veckan då han även räknar vissa vardagar helger som pga han jobbar skift 1 flaska vin + whiskey samt öl

Han blir aldrig jätte full, men kan aldrig skjutsa barnen någonstans. Jag får göra allt sånt. Han har sista året blivit väldig osocial, vill inte umgås med någon i nyktert tillstånd. Alltid jag som är chaufför. Däremot så blir han aldrig stökig eller bråkig, ev lite mer spydiga kommentarer när det inte blir som han vill, men han drar hellre ifrån en konflikt än att starta eller lösa problemet. Han är faktiskt trevligare onykter, låter konstigt, men sant. Tillomed barnen säger det,som tur är då han dricker för det mesta.

Han sover dessutom sjukligt mycket.

Det som är det jobbiga är att man aldrig kan reda ut saker. Då drar han eller sätter sig vid datorn och tar en flaska vin eller lägger sig och sover. En gång hade vi glömt nyckeln o kom inte in förrän 18:30 på kvällen för han sov och hörde oss inte. barnen fick ringa mig på jobbet o jag fick sluta tidigare för att försöka hjälpa dem komma in???

Nu är vi i det läget.Vi har inte sett varandra på ca 3 veckor. Antingen jobbar han eller så är han hos någon kompis och dricker eller så sover han.........

Anledningen till att han inte varit hemma de sista veckorna överhuvudtaget är mitt fel. Jag påpekade hans väldigt täta sms kontaker med en tjej på jobbet. Han sa att det inte var något, men tyckte att han inte heller orkar med mig mer för att jag är för kontrollerande?!!. Han får inte göra något. Inte dricka när han vill inte sova när han vill, allt han gör är fel. Grejen är att jag nästan aldrig säger till honom längre eftersom jag vet att det slutar med att han flyr från sina problem på ett eller annat sätt.

Jag är nog eller har blivit mer kontrollerande så det stämmer i viss del. men inte utan orsak. För 7 år sedan var otrogen med min dåvarande bästa kompis (vad det nu var för kompis-har INTE kontakt med henne idag). Jag erkänner att jag efter det fått panik de gånger han varit för mycket kompis med en tjej, jag är absolut inte felfri.

Några veckor innan detta så sa han att han mår jättedåligt, för han ville ha tjejkompisar och inte bara umgås med mig. Jag sa att det var okej, men som sagt var jag greps av panik när tjejen ifråga och han sms:ade mer än vad jag och min sambo pratade med varandra under jul och nyår tex.

Försökte prata med honom, men som sagt då drog han. Skrev istället ett mail (det kan han ju iallafall inte fly ifrån) Jag skrev att om vi inte börjar prata med varandra så vill jag flytta isär, har gett tomma hot förrut, men denna gång känns det skönt att han inte är hemma. Jag skrev även att jag vet att jag överreagerar, men att jag åtminstone går hos terapeut för mina problem.

Min sambo vägrar att gå till någon och prata. Hans problem är hans, de har INGEN med att göra inte ens jag, som han uttryckt sig en gång.

Det här med sovandet har dessutom varit ett problem längre tid, även innan han började jobba skift.

När jag försöker berätta hur jag känner så drar han bara, vilket gjort att jag nästan aldrig säger vad jag känner. Det är som att prata med en vägg. Allt är bara mitt fel. Det är jag som är dum i huvudet mm mm. Aldrig hans.

Grejen är att jag nu fått svar på mitt mail. Några ynka ord: Ja ja gör som du vill, du står dig själv närmast.
Inget annat. Inget hur han menar eller hur han ser på det hela. Han bara flyr i vanlig ordning

Visst, jag har fått nog. Känns som om det räcker nu. Det värsta är att när jag äntligen fått den instinkten så har barnen börjat fråga vad som händer. De har väl förstått att allt inte är som det ska. De säger att de INTE vill att vi ska flytta isär de skulle bli jätteledsna då.

Så då får man samvetsskval för det istället. Kanske är det jag som överreagerar trots allt.

Det här är skitjobbigt. Hjälp- Vill ha råd!!!
Vad ska jag göra och hur länge står man ut.

Är det fel på mig eller honom...........

opps....-råkade skicka in 3 inlägg. Hur gick det till ;) Är det tecken nog på att jag själv har problem tro :D

Ni är båda drabbade av sjukdomen alkoholism. Du har blivit medberoende till hans sjukdom. Det är som han säger "du står dig själv närmast" och du har bara ansvar för ditt och barnens liv, inte hans. Det är hans ansvar och problem om han vill fortsätta dricka. Ta hand om dig och barnen i första hand. Börja gå på möten för anhöriag till alkoholister och ta stöd och kraft från andras erfarenheter!

Jag känner igen mig, absolut. Det spelar ingen roll hur mycket du försöker att nå honom eller prata. Det insåg jag och jag mår mycket bättre. Någon lade ut en länk till en sida här för ett tag sedan. Det var ett utdrag ur en kvinnas bok. Jag kommer inte ihåg vad hon eller boken hette, men en poäng hon hade var att:

Allt du säger vänds mot dig. Allt är ditt fel. Alkoholisten är ute efter att provocera, för då får han en anledning att dricka. Det du "ska" göra är att alltid gå till dig själv och tänka "Han har fel, jag har rätt, han vill bara provocera".

Jag vet inte om det hjälper dig, men det är hans sjukdom som pratar. När du inser att det inte är något du kan göra och att du måste leva DITT liv och ta ansvar för det och barnen, då komer du att må bättre. Han har inte rätt att förstöra ert liv och du har ingen skyldighet att spela efter hans pipa.