Svetlanas Fanclub

Efter gårdagens yxa kröp äntligen vissa på jobbet till korset och erkände att jo, ja, vi blir kanske en liten smula försenade.

TACK! säger jag för då kan jag flytta i lugn och ro!

Körde om huset på väg från jobb, lastade av och packade upp det som vi kört dit så långt. Badrumsprylar, städprylar och skafferi finns i alla fall på plats när vi börjar, liksom grundläggande köksattiraljer.

Nu ska vi bara gissa rätt på vilket av två rum på plan 3 som Alex vill ha så att den 65 kg tunga bäddsoffan (påstod mannen som bar den tillsammans med en kompis i alla fall) hamnar i rätt rum från början.

Det är det som är ambitionen för i morgon: Att få alla tunga möbler och flyttlådor i rätt rum. Lyckas vi bara med det så ska det gå bra att få ihop hemmet. En klar brist är dock att vi lämnar de flesta gardinstänger efter oss, men det finns inga nya dit vi kommer. IKEAAAAA!!!!

Å andra sidan har målaren överträffat sig själv. Vi bad honom bara att vitfixa några väggar (förutom vårt sovrum som har fått en fondtapet) men han har på eget bevåg letat fram de färgrester från tidigare fondväggsmålning som vi visste fanns kvar och piffat upp färginslagen i barnrummen så att inga hål eller märken syns-riktigt bra jobbat!

WOW! Vi ska äntligen äntligen flytta!!!!

Vad roligt det låter Bimsan! Och skönt att kunna hänge sig åt flytten och lägga jobbet åt sidan så länge.

Idag är jag hemma och föräldraledig, i morgon också, och ensam hemma! Vi har kommit dit i inskolningen att vi bara är med en liten stund, och sen blev det plötsligt en massa tid hemma utan barn..?! Vad gör man då, liksom? Maken är ledig och när han kommer hem snart ska vi ge oss ut i spåret och springa, för vi har förfallit här känns det som.. nja, kanske lite att överdriva, men det är dags att komma igång och träna igen.

Sen tänker även jag, apropå Bimsan och hennes inredningsiver, ge mig iväg för att leta nya gardiner och kanske en ny grön växt till sovrumsfönstret, för en av dem som står där kan nog betraktas som kliniskt död vid det här laget.

Pejo, har penicillinet hjälpt? Hoppas!

Fru H;

Ingen pencillin fick vi! Utan det ska läka ut av sig själv. Nu har han dock inte visat tecken på någon smärta trots allt. Öroninflammation hade vid dagens morgon, läkt ut en del så dr var nöjd dock återbesök om 3 månader.

Förmodligen är det väl den som spökat under förra veckan o helgen med alla febertoppar över 40°.

Min bror hade antalet öroninflammationer som liten utan tecken på smärta hur de än tryckte vid öronen. Dock hade han samma höga feberkurva.

Så nu har Joel varit feberfri i 2 ½ dag o är första dagen hos dagmamma idag. Mannen skulle dock försöka hämta hem dem vid 15,30 så att det inte blir helt full dag idag.

Pejo, sorry.. jag läser som en kratta Vad skönt att den gått tillbaka av sig själv, istället!

Åh Bimsan vad h'ärligt det låter att få flytta in och göra det fint i nya huset!

Men jag vill inte ha ditt jobb! Pust.

Jag skolkar från en föreläsning idag. Jag hade planerat att gå, men vi kom iväg sent till dagis så jag åkte hem igen, sminkade till mig lite, packade träningskläder, blev försenad och sen gck luften bara ur mig. Så jag tänkte för mig själv att det är ingen speciell föreläsning, jag kommer läsa allt hon säger i boken och eftersom jag inte läst boken än kommer jag i alla fall sitta som ett få på gruppdiskussionen efter föreläsningen. Så nu sitter jag här istället.

För någon månad sen åkte svärmor in på sjukhuset för blödningar i underlivet som aldrig ville sluta. Min första tanke var faktiskt cancer. De gjorde bla ett ultraljud och upptäckte något som ser misstänkt ut som en tumör. Igår skrapade de (cellprov) så nu dröjer det väl nån vecka innan vi får det definitiva beskedet.

Nyheten har tagit jätte hårt på maken som väl blev tvungen att konfronteras med det faktum att hennes tid kanske börjar rinna ut nu. Att hon missköter sin diabetes gör ju inte saken bättre liksom. Men han bryter inte ihop och gråter som jag skulle gjort, men i förrgår fick han ett utbrott som lämnade mig både skakad och chockad. Jag gnällde väl om nåt i onödan, det gör jag ofta, jag hade lagt barnen men de hade inte hunnit somna än. Plötsligt exploderar karln och drämmer fjärrkontrollen i golvet så att bitarna flyger. Isak blir såklart livrädd och börjar gråta inne på sitt rum, jag går in till honom och maken går in i vårt sovrum.
Jag lyckats lugna Isak och övertygat honom om att pappa inte är arg på honom och att det inte var hans fel, Nora får också ligga med i Isaks säng men hon verkade inte lika upprörd. Efter en stundgår jag in till maken tillsammans med barnen han får krama dem och prata lite med dem, sedan kan de sova gott igen.
Däremot gick det inte särskilt bra för mig att prata med maken, han var nog ganska chockad över sin reaktion själv tror jag, och hade svårt att acceptera situationen över huvudtaget. Skitjobbigt, men jag bet ihop och gav honom lite tid. Gick och diskade och sådär.
Till slut är han redo att prata och efter att vi rensat luften ordentligt så känns det bättre.

Igår ringde min mamma och berättade att hon fått bröstcancer. Vad är det här? Ska hela världen rasa samman på en och samma gång?

Jag tar det inte till mig, det är som ngåto jag hör på nyheterna på radion när jag kör till jobbet. Bröstcancer, ja det drabbas ju tusentals kvinnor av varje år, inte så ovanligt, och ja morfar dog ju av lungcancer så det finns ju i släkten... Det första jag gjorde när vi lagt på luren var att känna på mina egna bröst. Inga misstänkta knölar.
Hoppas det inte har spritt sig bara, om det inte gjort det så kan hon väl bara plocka bort en bröstet så är det bra med det sen.
Shit vad jobbigt allt blev. Jag pratade länge med min syster i telefon igår, ingen av oss grät, men jag känner hur tårarna ligger nära till hands hela tiden.

Vero;

Tuffa besked både om svärmor o din egen mamma.
Jag förstår verkligen ifall det är tufft!

Många kramar till er!

Men vad jobbigt, Vero ... Förstår att du känner dig helt upp-och-nervänd. Och visst är det så, går en sak åt skogen så följer oftast flera saker efter. Det är som om lagen om alltings maximala jäklighet faktiskt existerar... Jag är ledsen för både din och makens skull, KRAM på er!

Nu har min dotter kravlat sig upp i vår säng och fått tag på fjärrkontrollen, satt på tv:n och lagt sig på min kudde . Är inte det en väldigt företagsam nästa-ettåring jag har ? Oooops, nu öppnar hon min handkrämstub också! Utryckning!

Jag börjar få ångest. Min dotter bli ETT ÅR på måndag ! Ni som har två barn (eller flera), tycker ni också att det gick oroväckande fort med den andra? Tiden bara rusar förbi, och de blir så stora så fort... Lite ångest har jag också inför söndagens kalas, för även fast vi delat upp det i två "sittningar" så blir det asmycket folk och vi har definitivt inte sittplatser till alla. Man får väl ta det lite för vad det är, men det lär bli kaos i alla fall! På förmiddagen kommer alla kompisar med barn och jösses, det kommer att vara mer än tio ungar här plus föräldrar.

Idag har Milla och jag varit till ortopedteknikern och hämtat nya skor och ny skena. Jag tror det är femte paret skor sen hon var en månad gammal och började med skor. Till runt fyra år ska hon korrigeras, men nu fick jag en kalldusch i klumpfotstråden (japp, det finns en sån också ), för där hade en mamma med ett barn som snart skulle sluta med skenor fått veta att de börjat korrigera ända till sju års ålder istället! Vilken käftsmäll. Vår tekniker hade inte hört nåt sånt, så hoppas inte vår ortoped nappar på de rönen.

Mumu;

Jag tycker nästan det gick lika snabbt med ettan även om man inte riktigt hängde med i tvåans utvecklingstakt på samma sätt.
+ att det måste vara så att tvåan lär sig på ett annat sätt och def fortare än ettan .

Tänkte på det häromdagen faktiskt hur det gick för Milla o fötterna?

Vero,
Jobbigt för er - Kramar. Hoppas prognoserna är bra.

Kramar.

Nä, Vero, så ledsamt. Men en tankeställare att känna igenom brösten, vilket jag gör alldeles för sällan.

Min dotter har somnat tror jag. Hon låg och lyssnade på sagor och nu är det knäpptyst. 39,5 i feber och skrällhosta har hon haft i två dagar, så hon är nog lite sliten. Det var på kryssning med mormor och morfar hon säckade ihop, efter bollhav och bubbelpool. Så hon somnade vid 17-tiden. Och stackars mormor och morfar kunde ju inte lämna henne i hytten, så mormors fina födelsedagsmiddag blev räkmacka i hytten Men så varnade jag dem också när de ville ha Linnea med på resan - det blir inte alltid som man planerar när man har barn med. Men alla var nöjda och glada ändå. Och nu är det Mumin för hela slanten här hemma.

I morgon vabar jag. Det var inte populärt att meddela kollegorna i dag, eftersom jag inte får vikarie, utan barnen måste tas om hand av arbetslaget, som har sovmorgon... Men det känns rätt bra att Linnea somnade nu, det är i alla fall tecken på att hon inte är riktigt frisk än, så jag är inte hemma helt i onödan. Dessutom börjar jag känna lite förkylningssymptom själv, så det ska bli skönt att vara hemma och slappa i morgon . Den lyxen hade man inte innan man skaffade barn, då fick man minsann sjukskriva sig (och tro inte att jag missbrukar systemet - hade 3 vabdagar förra året...)