När jag läste tråden från början tyckte jag att det var en märklig situation TS försatt sig i men sedan jag tänkt ett tag kom jag på att det kanske man skulle kunna säga om min situation också. Därför tar jag mig friheten att hoppa in i tråden då jag har tänkt en hel del kring en liknande frågeställning och gärna berättar hur jag har resonerat.
Min situation (för att ta det från början) är att jag har en genetisk sjukdom, sjukdomen påverkar inte mig men om den går i arv (50% risk) kan den bli mycket värre. Jag har därför valt att försöka få barn via ÄD. Nu väntar jag barn med hjälp av ägg från min syster.
För mig har det hela tiden varit självklart att det är min systers ägg jag ska använda, om det av någon orsak inte hade varit en möjlighet vet jag inte om jag hade valt Ä.D. Korsdonation har aldrig varit något alternativ för oss. Min syster är ju så nära mig genetiskt som det kan bli. Jag har också tänkt mycket på barnets perspektiv - jag kommer från första början berätta för barnet om dess genetiska ursprung och barnet kommer när han/hon vill kunna jämföra sig med min syster, ställa henne frågor etc och behöver aldrig fundera över sitt genetiska ursprung. På så vis tror jag att detta är bättre för alla inblandade än en okänd donator. Min syster har heller inte kunnat tänka sig att donera till någon annan kvinna - hon menar att hon då skulle grubbla över vad resultatet blev, om barnet skulle söka upp henne i framtiden och mycket annat. Jag förstår hennes resonemang fullt ut jag hade nog tänkt på samma sätt även om jag har den största respekt för det kvinnor som väljer att donera till någon okänd.
Om barnet någon gång skulle säga "du är inte min riktiga mamma" vet jag inte hur jag kommer att reagera. Inte särskilt annorlunda än om barnet varit adopterat eller tillkommit med hjälp av en okänd donator antar jag. Just nu är jag verkligen glad att jag inte är dess genetiska mamma - då hade barnet ju med stor sannolikhet varit allvarligt sjukt.
Hur människor utanför vår familj kommer att reagera på vårt arrangemang bekymrar mig inte. Om barnet när det blir större vill berätta för andra om hur det kommit till är en sak, men jag ser ingen anledning till att berätta för andra om detta. Ingen jag känner berättar exakt om hur det gick till då deras barm kom till - så varför skulle jag och min man göra det.
Jag fortsätter gärna att diskutera frågor av liknande karaktär. Jag tycker det är intressant med olika perspektiv och tror inte att det jag har valt är rätt för alla - men för mig känns det som det bästa valet just nu
snöstjärna71 skrev 2008-03-07 11:24:14 följande:
Det undrar jag också! Hur ni ser på detta ur barnets perspektiv? Hur kommer ni att göra om barnet t ex säger till din mamma "Du är inte min riktiga mamma!"? Hur skulle det i så fall kännas för dig, din mamma och hennes sambo? Även om ni är helt på det klara med ert upplägg nu är det inte alltid det resonemanget håller när något så stort händer som att ett barn på riktigt kommer in i bilden. Och det är inte alltid barn resonerar som man tycker att de borde.Hur ni kommer att göra när andra påpekar att barnet faktiskt rent genetiskt är ditt och din mammas sambos? För ute i stora vida världen är det inte säkert att omgivningen är lika lovordande som på ett ÄD-forum. Jag blev väldigt kritiskerad när jag tog upp sådana saker här tidigare, och det är möjligt att jag uttryckte mig klumpigt. Förhoppningsvis går allt jättebra men jag tycker i alla fall att det finns många potentiella "risker" och jag är nyfiken på hur ni resonerar kring detta.
[/citat]
Sleepingbeuty skrev 2008-03-08 09:41:15 följande:
[citat]
Tydligen något som vill tystas ner! Eller?Du som skrev tråden..vi undrar hur du och ni mor resonerar.Det är ju klart intressant, men du tycker kanske inte att vi har med det att göra.I så fall så lägger inte jag mig i.Barara undrade då andra har tänkt tanken , men aldrig gjort det.
men vad gör man inte för sin mamma som man älskar mest i världen och som alltid ställt upp 110% i alla lägen!!
