Jag gör världens bästa gärning!

Jag är Sma, intressant att läsa din berättelse, tack för att du delade med dig. Personligen skulle jag inte donera till min syster (som jag har en nära relation till) eller ta emot ägg från henne eftersom det skulle kännas som jag fick barn med hennes man eller hon med min. Men jag har all respekt för att andra känner på ett annat sätt. Som du skriver skulle det kunna vara en fördel för barnet med en släkting som donator eftersom barnet då inte behöver fundera på vem donatorn är. När ÄD-barnen börjar växa upp får vi förhoppningsvis veta hur de själva ser på sånt här.

Som flera här ovanför har jag mycket lättare att förstå att man donerar till en syster än en donation mellan mor och barn. Relationen mor-barn är ju något helt annat än relationen mellan systrar. Jag tror också detta riskerar att vara mer förbryllande för barnet.

Angående detta med att kanske få höra "Du är inte min riktiga mamma" - det jag tänkte på där var att om ett barn som kommit till med okänd donator eller är adopterat säger så är det ju ändå så att det bara finns en "tillgänglig" mamma. Vem donatorn är får barnet reda på när det är 18 och om barnet är adopterat är det antingen hittebarn eller också finns mamman långt bort och är någon man kanske söker upp i framtiden. Om donatorn är ens dotter finns ju den "andra mamman" här och barnet har chans att spela ut dem mot varandra och kanske såra sin mamma (alltså hon som burit barnet) på ett annat sätt. I TS fall skulle man t ex kunna spela ut dem mot varandra vad det gäller ålder, att man nu fick en så gammal mamma. Inget ont om gamla mammor (jag hoppas själv bli en sån, dvs få syskon till min son ) och barn testar ju inte gränser av ren elakhet, men det var bara ett exempel på sånt som kan komma in och "störa" i relationerna om man donerar till sin mamma. Vill inte måla f__n på väggen men som sagt var, man vet inte vad framtiden bär med sig och det finns risker med att donera som TS gör. Var nyfiken på om de diskuterat igenom sånt här.

Tror också det kan finnas vissa svårigheter med "Om barnet när det blir större vill berätta för andra om hur det kommit till är en sak, men jag ser ingen anledning till att berätta för andra om detta." Många väljer idag att börja berätta tidigt för barnet om dess historia eftersom det visat sig traumatiskt i flera fall att få veta när man är lite äldre. Man trodde en sak och minns sen för evigt den dag då man fick veta sanningen. Men berättar man tidigt tror jag också att barnet mycket väl kan berätta för alla möjliga om sin historia, för det är ju så naturligt för barnet. Tror det är svårt att göra barnets historia till något positivt för barnet och samtidigt lägga på det att inte berätta. Men jag vet inte, detta är bara tankar jag fått. I TS fall har man ju redan gjort det hela väldigt offentligt.... Hm, kikade på tråden för äggdonatorer och de som finns där verkar liksom inte ha samma behov av att slå sig för bröstet som TS....

Hade mina systrar varit yngre, hade jag gärna tagit emot deras ägg. Jag kan inte motivera varför, det känns bara rätt att ta emot deras om man har en tillräckligt bra syskonrelation. Familjer idag följer inte altid "kärnprofilen", och när regnbågsfamiljer och annat först blev vanligt var massorna emot dessa. Idag ser man att de fungerar precis likadant som andra "vanliga" familjer. Att ha ett extra nära band till sin moster kan inte jag se som fel på ngt sätt. För mamma är den som burit barnet. Punkt!

mamma är den som burit barnet, när det gäller donation från en syster. Ville bara klargöra det! Annars handlar föräldraskap inte alltid om vem som burit barnet, ex adoption.

Så om man adopterar ett barn, är man inte mamma då?

Att bli mamma tror jag inte har att göra med varken gener, graviditet eller förlossning. Man blir "mamma" åt ett barn för att man lever med det, ger det kärlek osv. Det vanligaste är att 50 % av barnets genetiska material kommer från mamman och att barnet vuxit i hennes livmoder, men det behöver absolut inte vara så. Folk som får barn via ÄD eller adoption känner sig som och är precis lika mkt mammor som de som fått barn på "vanligt sätt".

Vissa tycker det känns helt OK med donation mellan syskon, andra tycker inte det och man får ha respekt för att vi fungerar olika.

För barnet KAN det bli funderingar kring ursprung, identitet, släktband, "vem är jag" osv när det har donation eller adoption i sin bakgrund. (Men det behöver absolut inte bli så.) Detta måste man också ha respekt för och kunna möta på ett bra sätt. Man kan liksom inte bara säga "jag har burit dig, jag är din mamma, punkt". Men det tror och hoppas jag de flesta föräldrar är medvetna om.

Ser att du svarade på min fråga om adoption innan jag hade postat den!

Oki. Jag är själv inne i adoptionssvängen, därför är jag med dig 100% i ditt resonemang. Upptäckte hur fel det blev i den meningen och att det skulle missuppfattas.

oj här har det hänt grejer... ha rinte haft nåt internet och är mitt uppe i allt..

ska ta min ÄL spruta på onsdag kväll sedan flyga till finland torsda kväll o ÄP på fredag morgon
va på ett nytt  VUL igår... ökade ju dosen efter förra vulet, så nu är de ca 15..Fast ca 10 som är redo om man säger så! så de blir perfekt:!

angående etiska frågan om barnet perspektiv.eftersom denne kommer få veta exakt hur den kom till och allt runtomkring, så komer de falla rätt naturligt, är man inte hysh hysh om det utan pratar öppet med barnet osv så ser vi inga hinder.

Det är ju fortfarande inte jag som är mamman(om de nu blir nåt barn) jag bär det inte, utan jag är bara en hjälp på traven.

kan förresten tilläggfa att min mamam mått som ett as av sin behandling.. stackarn... själv känner jag inget alls

Att man är helt öppen mot ett barn är ju ingen garanti för att barnet inte kommer att reagera på detta, i ert fall det faktum att barnets mamma på ett sätt också är dess mormor, och att dess syster på ett sätt också är dess mor. Och att upplägget och/eller barnets reaktion på det hela kan påverka reaktionerna mellan dig, din mamma och din mammas sambo.

Javisst är det den som bär barnet som blir mamma vid ÄD, absolut! Men det är ju ingen naturlag, det är ju så för att man bestämt det, och för att barnet växer upp hos den som fött det. Det finns andra som gjort samma sak som ni TS, men där är det dottern som blivit mamma, hennes mamma har fungerat som surrogatmor eftersom dottern inte kunnat genomföra en graviditet.

Rent biologiskt/naturvetenskapligt är det minst lika naturligt att se den som gav ägget som "mor" (men mamma blir förstås den man växer upp med). Vid befruktningen är det bara ett ynka litet ägg och en ynka liten spermie som smälter samman till en cell, men den vuxna individen består ju sen av en massa delningar av den där cellen. Med detta vill jag ABSOLUT inte säga att ÄD-mammor inte är mammor (har själv varit nära att bli adoptivmamma och såg inget konstigt i att jag skulle bli mamma trots att jag varken burit barnet eller delade gener med det). Jag menar bara att barnet KAN reagera och ha funderingar kring sin historia och att man måste vara beredd på att möta det. Om inte annat kommer ju barnet att få lära sig om ägget och spermien som ursprunget till en människa på biologilektionerna.