Förlossningsdepression

Jag menar inte att förolämpa någon. Jag bara spekulerar i huruvida orsaken till förlossningsdepression kan vara den stora omställning som det innebär att få barn. Jag inbillar mig att livet blir ganska annorlunda. Vilket inom psykologin brukar sägas vara en huvudorsak till depressioner.

Anledningen att jag överhuvudtaget tar upp detta var att jag för ett tag sedan läste en artikel om att fäder också drabbas av förlossningsdepression. Vilket ju ganska tydligt visar att det inte är förlossningen som är orsaken utan snarare själva omställningen i livet.

Vilket i sin tur ledde mig till spekulationen att en snabb lösning på problemet kunde vara att minska omställningen, dvs fortsätta jobba som vanligt och låta någon annan, som kanske klarar omställningen bättre, ta huvudansvaret för barnet.

Kul att denna tråd dykt upp!

Fick också en depression med min dotter och jag trodde inte att det var möjligt att må så dåligt. Nu mår jag BRA!

Instämmer med Rödräv, det behöver inte vara själva förlossningen som är orsaken till depressionen. Det kan vara tidigare outredda saker i livet som dyker upp och gör sig påminda. Oftast kommer ju depressioner vid stora omställningar i livet....

Min sambo var hemma också när jag var sjukskriven en månad. Strax därefter hade medicinen börjat verka fullt ut och jag började jobba 40% när min dotter var ett halvår. Det var en stor räddning för mig.

Var i början skitförbannad för att man inte fick någon info om detta i föräldragruppen. Det handlar inte om att svartmåla utan om att informera om vart man ska vända om det händer. För det finns jättefin hjälp att få. För som sagt var orkar man inte själv när man är på botten!

Hej!

Vilken jättebra tråd och oj vad jag känner igen mig i vad flera har skrivit! Jag kände ingen lycka eller någon himlastormande kärlek till min dotter de första 2 mån. Det gjorde superont att amma, jag var vaken var och varannan timme, hade så ont i rumpan att jag knappt kunde sitta...

Jag tycker inte att det är ETT DUGG konstigt om man känner sig ledsen och nedstämd då, men jag blir så förbannad på att det är så tabu i Sverige att känna så här samt att man inte fick någon som helst info under hela graviditeten av MVC att många mår på detta sätt. Det är ok att att ha baby blues typ 2-3 dgr, inte längre. Alla som kom på besök kommenterade bara hur magiskt och fantastiskt allt måste kännas nu och jag höll masken fast jag egentligen bara ville skrika ut hur jag VERKLIGEN mådde! Hur som helst är min dotter nu 4½ månad och jag älskar henne mer och mer för varje dag som går!

Lycka till alla andra!!

vad skönt det är att höra att man inte är ensam - detkänns mycket lättare då faktiskt.
vår dotter har haft nätter då hon sovit, men även nätter som igår då hon var vaken nästan hela tiden. lite skrikig, men mest bara aktiv. andra mammor hade klarat det...men jag mår bara dåligt. får sån ångest...ångest av att känna hur hon krafsar på mej med sina händer o fötter, ville bara gå härifrån inatt vid 2-tiden. sambon tror det har blivit bättre...o det hade det ju, litegrann. men så, efter en sån där natt då hon behöver mej så mycket så rasar allt!
jag känner ingen kärlek till henne alls. hon är som en främling för mej. jag ger henne mat, jag försöker gulla med henne - men hela tiden har jag paniken där inom mej. när hon sover går jag på helspänn o väntar på att hon ska vakna...
berättade för bvc -tanten om detta i tisdags när hon var här på hembesök, hon tog mej på allvar o sa att det finns hjälp om jag behöver det; att jag o min sambo ska vara vaksamma. jag sa ikväll att jag tänker ringa bvc i morgon eller efter helgen o be om hjälp - min älskade pojkvän blev förvånad; han tror jag mår bättre! hans ex hade psykiska problem, hon blev inlagd under ett halvår, o jag vet att det var jättesvårt för honom. o nu har han mej; lika galen jag!
förlåt detta brev o mina förvirrade rader ni som läser - jag är bara så olycklig, så ledsen. känner mej så jävla dålig.
ångesten river inom mej...jag kommer aldrig att kunna älska min dotter!

kajsaliten:
Du kommer ABSOLUT att kunna älska din dotter, det är jag säker på! Just nu tror jag att du är stressad och rädd för att din sambo ska börja jobba på måndag, eller? Prata med din sambo om det och ring till BVC redan i morgon och tala med din BVC-kontakt. Att känna denna ångest och rädsla när man för första gången ska vara ensam med sitt barn är inte konstigt, det gör vi nog alla mer eller mindre.

Jag känner igen det där med att vara räd för att hon ska vakna, när jag var dålig kunde jag tycka att min dotter var vackrast i världen och helt underbar, när hon sedan rörde på sig så räckte det för att jag skulle få en klump en klump i halsen och hjärtat började slå snabbare...

Om även fäder drabbas av förlossningsdep så torde det ju inte spela nån roll om man jobbar eller inte, förändringen kommer ju ändå. Nu talar jag för mig själv men jag skulle ha svårt att genomgå en hel graviditet och en förlossning och sen bara gå tillbaka till jobbet som om inget hade hänt, man vill ju vara hemma och ta hand om sitt barn. En depression går ju inte att förutspå så det är klart att man planerar att va hemma och att mannen ska jobba. Nej, jag tror helt enkelt INTE på den lösningen...

Jag har inte själv drabbats av förlossningsdepression, men jag har en nära vän som drabbades av det, och vi har samtalat mycket om detta. Hennes pojk är nu 3 år, och hon känner av det fortfarande(ibland). Jag lider med henne och med er andra, som inte får uppleva lyckan att få ett barn....Jag lider av panikångest, för jämnan, och vet att det är ett helvete, men att ha en förlossningsdepression, måste vara fruktansvärt....

Förväntningarna från omgivningen är ju oxå ganska påfrestande....Alla nära och kära som vill träffa nytillskottet, och själv så kanske man bara vill be alla dra åt helvete....

Jag skickar varma kramar till er alla, och hoppas att ni kanske kan mötas härinne, för att få stöd.

Frida och Pricken skrev 2008-09-11 20:37:51 följande:

tror du det, att jag kommer att kunna älska henne? jag är jätterädd just nu...precis som du säger är jag livrädd för att min sambo ska börja jobba på måndag, att ha henne inpå mej från 8.30 - 17 känns helt oövervinneligt:(
vaknade för första gången sedan hon kom till oss med ångest. morgnarna har varit positiva tidigare; fulla av tillförsikt. men inte nu... kanske beror det på att jag trodde hon sovit fram till 3 inatt; men det var min sambo som lät mej sova (jag låg i extrarummet med öronproppar, bvc-s förslag) o lilltjejen hade varit vaken från 23-03 o gråtit. sambon matade henne med flaska (även det bvc-s förslag för att även han skulle kunna trösta henne o ge mej lite mer frihet)men hon vägrade låta sej tröstas med den. så kl 3 gav jag henne bröstet...o hon somnade efter 30 min amning=endast JAG JAG JAG kan trösta henne!!! jag somnade själv sedan till kl 6, låg o funderade o försökte andas,ammade igen. nu är kl 9, hon kommer snart vakna...jag väntar på att bvc ska ringa upp, ringde o lämnade meddelande på telsvararen. så jag har tagit steget iallafall - att be om hjälp. nu är det bara att försöka stå ut...
tack för att den här tråden finns!

kajsaliten: Du kommer att älska henne! För mig tog det lite tid men kärleken växte fram och blir starkare hela tiden. Jag var sjukskriven i början så min man kunde ta ut pappadagar och så var vi hemma tillsammans. Det kändes mycket skönt att inte behöva vara ensam hemma när jag mådde dåligt. Jag kände panik över att vara själv med sonen hemma. Skönt att du pratat med BVC! Kram

Hej!
denna tråden får mig att tänka på hur det var för mig i början.
Åkte in för igångsättning i 42+0. Hade pratat om att jag va rädd men sen samlat mod och bestämt mig att allt skulle gå bra... Efter ca 30 tim pinvärkar och bebis hjärtljud gått ner tre gånger frågade de om jag ville bli snittad nu eller vänta ett par timmar och se, men då kunde det bli katastrof istället för akut. Snitt? Hade inte ens läst kapitlet och tänkte inte ens tanken att det kunde hända mig...
När min lilla kille kom ut la dom honom på min mage och jag bara ville att de skulle ta bort honom och laga mig! vad dålig jag kände mig!! Var ledsen flera månader efter och det gjorde inte saken bättre att han visade tendenser på kolik och var ganska mycket att ta hand om i början.
Men nu mår vi båda jättebra och han är mitt mirakel!
Vill ha en till men vet inte om jag ska chansa på att det går "den vanliga vägen" eller boka ett snitt direkt, men snitt skrämmer livet ur mig. Jag vet att två förlossningar inte behöver vara likadana, men tänk om dom är det?

Tänker på er alla, och allt kommer bli bra.

Rödräv: Din kommentar var ganska hårt ställd, och jag såg i din profil vad du skrivit. Jag förstår din tanke men tänk på att detta är mammor som precis gått igenom nånting tufft. Man kan faktiskt linda in sina funderingar även för vuxna människor ibland. Alla behöver inte alltid en hård brutal tanke uppslängd i ansiktet...