Förlossningsdepression

ja hon e jätte trött, får panik ångest precis innan hon ska somna, hon ligger bara o tänker på att lilltjejen inte får vakna. hon vill bara sova. hon äter dåligt så hon e vimsig o snurrig,  hon e rädd att hon ska tappa lillan eftersom hon e svag.
orolig för allt. känner sig misslyckad för att hon inte kan ta hand om tjejen.
hon e tillbaka på bb nu, har fått medicin för att sluta amma( hon orkar inte)
nåt o sova på. jag hoppas det blir bättre. hennes kille kommer vara hemma ett tag.
men ska man bara åka dit fast hon tycker hon koncentrerar sig bättre ensam?
vet liksom inte hur mycket jag vågar tvinga mig på.
jag tänkte också ta flickan lite, gå på promenad, handla lite laga lite mat.
sen vill jag inte köra över killen, men han behöver ju också stötning o vila kan jag tycka.
tack så hemskt mycket för tipsen

Underbar tråd, med alla som delar med sig.
jag fick en son för fyra månader sen...i början levde jag i ngn slags vakuumbubbla, men den bubblan sprack rätt snabbt. Men jag var rätt lycklig när jag levde i den där bubblan..

Nu vet jag inte vart jag ska ta vägen. Vågar inte prata med min sambo, vågar inte ta upp det med bvc, vågar inte vända mig till psykakuten eller vårdcentralen.
Jag är livrädd för mig själv..livrädd att det ska hända min son något. Framförallt att jag ska tappa kontrollen och göra honom illa!
jag vet helt enkelt inte vad jag ska ta mig till!!!
Är ständigt trött, gråter mig till sömns (går alltid och lägger mig innan mannen), orkar inget..känns som om hemmet förfaller..
Jag bli som apatisk när sonen gråter otröstligt..vet inte vad jag ska göra..

(har gått på antidepp innan graviditeten..ångestdämpande osv..men slutade när vi bestämde oss för att skaffa barn)

tragiskt, men det hjälper att läsa om att andra mår lika dåligt som jag:(...eller det kännslättare iallafall.
natten har varit hemsk. lilltjejen var vaken från 24-06...skrek när hon inte blev buren, kinkade, smågrinade hela tiden. meningen att jag skulle ta natten (min sambo har gjort det hittills, vår bebis är vaken varenda natt!)för sambon börjar jobba idag men jag fick panik kl 1, bara lämnade henne i sängen gallskrikande o gick ut på tomten. ville dö...hoppa i sjön. men här är jag, trött så in i döden. o ensam...hon sover nu, hörde henne precis så hon vaknar väl snart. kl 12 ska jag ringa psykologen på bvc, hoppas jag får tag på henne. min mamma kommer kl 11 för att hjälpa mej med avlastning...
hur kan det vara normalt för en 2 1/2 v gammal bebis att vara vaken i 6 timmar på natten???? vad ska jag göra för att få tyst på henne? inte ens amning hjälpte, hon låg o krafsade som en galning...

Oj Kajsaliten, det var en jobbig natt.
En 2 1/2 veckors bebis kan mycket väl gråta 6 timmar om hon har ont i magen eller är hungrig och ännu så länge har de ju ingen dygnsrytm. Men du, "ta" inga nätter (i alla fall inte hela) när du mår jättedåligt det blir det bara värre av.

Jag har inte skrivit i tråden tidigare men jag har två förlossningsdepressioner i bagaget. Den första var värst, jag mådde så dåligt och hade ångest över allt, ammingen kånglade (jag producerade helt enkelt inte mjölk när jag mådde som sämst), jag hatade min man för situationen han satt mig i och kände inget för den lilla tingesten vi hade hemma och jag ägnade massor av tid åt att planera för hur jag skulle ta livet av mig. Den andra depressionen var nog så allvarlig men den kändes ändå som en västanbris jämfört med den första idag är min andra son 6 månader och jag mår bra och viktigast av allt är jag älskar båda mina barn så oerhört mycket.

kajsaliten: Stackare, känner igen mig i din frustration. Prova med Minifom-droppar från Apoteket, tar bort magont på de små och går inte att överdosera.
Låt din man vara den starke just nu även om han jobbar. Han kommer ju ändå hemifrån på dagen medan du behöver dina krafter till att klara av situationen som den är just nu.

Åh, vad bra att din syster får hjälp nu! När jag väl samlat mod till mig att sluta amma, trots allas peppningar om att fortsätta (min sambo m.fl. förstod inte hur mycket amning kan påverka psyket...) kände jag mig mycket bättre till mods samtidigt som jag fortfarande kan få enorma skuldkänslor för att min lilla tjej inte blivit ammad och fått bröstmjölken som alla talar så gott om. Det gör ont att höra sådana diskussioner när man hade velat men inte orkar eller kan! Jag känner igen mig i så gott som allt du skriver om din syster. Jag tror hon kommer uppskatta allt du gör och kommer göra för henne, men hon kommer kanske inte orka vara så tacksam eftersom hon har så mycket att grubbla och oroa sig för själv. När hon sedan mår bättre (för det kommer hon göra med eller utan medicin) då inser hon hur mycket din hjälp har betytt, jag lovar! Jag tycker inte hon ska tveka att ta anti-depr om hon blir erbjuden, speciellt eftersom hon inte behöver tänka på att något går över till bebisen. Det tar några veckor innan medicinen börjar hjälpa, men sedan kommer hon och bebisens pappa mer och mer kunna släppa all oro och börja njuta av att ha en liten i hemmet!

Hugo Boss skrev 2008-09-14 22:08:03 följande:Svårt och jobbigt läge för dig... Vad är det som gör att du inte vågar ta upp det med din sambo? Han kanske ändå märker att något är på tok fast han inte säger något till dig. Försök tänka på lillkillens bästa och om du inte orkar prata med din sambo kanske du kan ropa på honom till sängen när du gråter. Då ser han ju att du inte mår som du faktiskt är värd att göra... Finns det någon vän du orkar ta upp det med eller någon kontaktperson inom vården? Allt kommer kännas så mycket skönare för dig (och resten av familjen) om ni får rätsida på det här. Jag skulle så gärna vilja hjälpa dig, Hugo Boss!

jag vill bara säga tack till er alla som skriver här...både till er som vill muntra upp o till er andra som mår lika dåligt som jag gör. vi måste hjälpa varandra o försöka stötta varandra - denna tråd är min livlina just nu! o till dej natalie25 - din syster är lycklig som har dej! tänk så fina människor det finns ändå...
imorgon bitti kl 8 har jag lång teltid med min blivande samtalskontakt. känns jätteskönt! jag o min sambo har pratat också, han sa att han fr o m nu tar nätterna fram till 3-4 = den jobbigaste o svåraste tiden för mej. det känns som en stor lättnad det också..allt det praktiska känner jag måste lösas för att jag ska kunna börja knyta an o bli mamma. tror ni jag är på rätt spår?

Stackars dig! Vad starkt av dig att lämna över till sambon i natt! Det är ju också ett sätt att säga ifrån. Har du fått tag i BVC? Är du orolig för dottern när hon gråter eller blir du bara galen och frustrerad? Vad tror du om att komma ifrån allt för en stund? Gå till ett fik med en vän eller ensam, biblioteket, gå på stan... Kämpa på!

Såg inte detta inlägg förrän jag skrivit det andra till dig! Jag tycker du fattat kloka beslut om samtalshjälp och om att din sambo tar nätterna. Jag är jätteglad att jag fann denna tråd och jag vill inte lämna er på ett bra tag! Tillsammans blir vi starka supermorsor Ha nu en bra natt och tänk på att er bebis är just er bebis så ha inte dåligt samvete för att sambon tar största delen av natten. Min sambo fick ta hela nätterna och största delen av dagarna, jag bara sov och sov och grät och grät. Och idag är lilltjejen mammig som sjutton!