Förlossningsdepression

Hugo Boss skrev 2008-09-19 08:50:22 följande:Nej, fy vad sorgligt att höra att man som nybliven mamma ska bli bemött på det viset. Har du kontaktat din barnmorska eller KK? De vet ibland mer om bra kontakter än vc. Om du bara hade bott i samma stad som mig hade jag så gärna velat hjälpa dig...

hur är det med dej hugo boss? vad bra att du slipper vara ensam! jag kom hem från mitt möte med psykologen, är helt slut...det var jättebra iallafall. vi pratade, jag fick veta att det jag känner är helt normalt o att det finnshjälp att få och ATT JAG KOMMER BLI HELT BRA!!! psykologen ringde psykiatrin när jag var där, sa att jag måste få medicin o ett möte med en psykiater för bedömning om vilken medicin. fick ett telnr dit jag kan ringa hela helgen om det krisar, annars ska jag ringa mån morg kl 8 o få en tid samma dag eller tisdag hos psykiater. blir troligen sjukskriven, o får medicin o samtalshjälp.min sambo ska följa med på det mötet; jag sa att jag mår dåligt också pga att han inte förstår o att jag har så mkt skamkänslor inför honom...
jag känner mej faktiskt lite stolt över mej själv; att jag vågade söka hjälp! patetiskt...men jag är stolt över att jag har visat mej svag. det är så pinsamt detta med förlossningsdepression ju; att inte kunna älska sitt barn utan istället få ångest av henne!!!

ole dole doff: Hej! Vad jag känner igen mig i det du skriver (ingen hjälp under förlossningen, bli lämnad utan sambo på bb och blodiga/såriga bröstvårtor).

De kan ju fortsätta snacka om sin babyblues, som ska gå över på typ två dagar...

Du SKA inte skämmas eller dra dig för att be om hjälp med dina känslor. Om oturen är framme kan det bli ännu sämre om du inte får den hjälp du behöver. Din barnmorska, KK, bvc finns där både för dig, Agnes och Johan! (De har sekretess och möter dessa problem varje vecka.) När du väl tagit steget att kontakta dem kommer en sten falla från ditt bröst, jag lovar.

Jag förstår vad du menar med att den första tiden för dig, din sambo och lilla Agnes känns som bortblåst och aldrig upplevd. Man vill liksom backa tillbaka tiden, göra om allt, men samtidigt inte eftersom man inte vill må lika kasst igen...

Kram på dig

Jag ler när jag läser det du skriver! Känns det som du klarar av helgen? Hur mycket kan en man förstå om detta undrar jag? Jag menar, det är något som händer inne i våra kroppar som just varit med om en enorm hormonell och emotionell förändring. vad händer om du gör som jag, stryker under de känslor du känner igen från Brookes bok och ber honom läsa???

Hoppas det få er andra här i tråden att också söka hjälp. Jag har inte en dag ångrat att jag samlade mod till mig och bad om hjälp.

Jag vill krama om dig eftersom du varit så duktig, var nu riktigt stolt över dig själv!

Jag nästan börjar gråta när jag läser detta, kajsaliten, jag blir så rörd av din styrka och ditt mod! Att söka hjälp är det svåra och största steget och det har du tagit nu, nu kommer det att rulla på mot det bättre och om ett tag kommer du att kunna älska din dotter så som du hade föreställt dig innan hon föddes!

Jättebra att din sambo också kommer med! Det är svårt för ens partner att kunna förstå, så här i efterhand kan jag inte klandra min man för att han inte förstod förrens jag fick en diagnos och professionell hjälp. Det var jättejobbigt då men nu i efterhand förstår jag hans agerande och frustration, jag menar jag förstod ju knappt själv vad det var med mig och jag tror ingen som inte har upplevt det kan förstå. Men att han hela tiden var vid min sida och var delaktig gjorde att han snart kunde bli ett stort stöd.
Jättebra om du kan bli sjukskriven så att han kan va hemma med dig och lill-flickan!

Du har all anledning att vara STOLT över dig själv så sträck ordentligt på dig, tjejen!

Nu har jag klarat mig igenom den här dagen också..skönt när vänner kommer på besök och man får försöka tänka på annat. Dock väntar ju nu kvällen, vilket allt som oftast innebär ångest, ångest och åter ångest...
Vet att det är många som tycker att det är för tidigt att lämna bort sitt barn vid 4 måanders ålder, men imorgon ska mina föräldrar ha hand om hugo från klockan 12 och så kommer dom åter med honom på söndag (hugo träffar mina föräldrar minst två ggr i veckan, så det är inga problem). Det ska bli såååååå skönt att få sova (slippa ligga vaken och ha ångest för nästa gång han ska vakna osv..)

Tjejen81: nej jag har inte kontakta någon annan än bvc-sköterskan.. så fort kompisarna åkte nu så känner jag mig hela avslagen..sambon är hemma, men han vet ju liksom inte vad han ska göra/inte göra..sen tycker jag det är så himla mycket enklare att skriva ner hur jag känner/tycker/mår..men men...han vet ju om hur jag mår iaf..

kajsaliten: va skönt att du får ordentlig hjälp.. hon på vc sa till mig "att det verkar ju inte så akut" nähä..men att jag har ångest varje dag och kvällar/nätter är fruktansvärda ville hon inte lyssna på. Jag har ju fått hjälp genom psykiatrin innan, men vågar inte vända mig dit, eftersom att dom dom andra gångerna har lagt in mig för att kolla medicinerna osv... (vet att det inte behöver bli så den här ggn, men med mitt förflutna så skulle det inte förvåna mig).

(kanske väldigt rörigt inlägg..men jag känner mig rätt rörig inombords..)

har man en depression om man e lessen o mår dåligt o e såå orkeslös att man inte orkar bry sig om nånting?? hur vet man då man ska söka hjälp?? mår dåligt o min sambo frågar flera gågnger om dan va de e med mig, men ja vet inte va ja ska säga,, han vill väl, men ja orkar inte ens bry mig om de.
jag är totalt likgiltig när de gäller allting, o de ha gått så långt att ja inte vet om ja orkar leva me johan längre.. jag älskar han de gör ja men ja orkar bara inte.. hur ska man göra? jag är så rädd för va folk ska ycka o ja skämms för att ja tänker så här, jag är ju en dålig människa - eller??
o hur gör man om man inte vill att ens egna föräldrar ska få veta, kan man låta bli  säga de eller är de fel?

Hugo Boss: jag har lämnat bort Agnes redan flera gånger, inte över natten men hela dagar till släktingar, så jag förstår dig fullt ut att du vill va själv.. hoppas du får en underbar dag o natt med massa behövlig sömn o vila..

frida o pricken o tjejen81: TACK!!! jag känner mej ännu mer stolt över mej själv när jag läser det ni skriver! ett speciellt tack till dej frida...det var ju du som startade den här tråden; vet inte vad jag skulle göra utan den!
hugo boss; så bra att du klarat denna dag - du är jätteduktig! vi är jätteduktiga allihop! det låter bra att du får avlastning i helgen också, försök "landa" utan ångest eller iallafall vila så mycket du kan! även jag har haft kontakt med psykiatrin förut så jag förstår din oro o rädsla...för mej kändes det så denna gång att jag insåg att jag inte hade nåt val: jag var tvungen att be om hjälp, att vara helt ärlig mot de jag pratar med o mot mej själv. jag har för stark ångest o är för orolig för att inte söka hjälp. just nu struntar jag i om jag blir inlagd , t o m om dom skulle låsa in mej! jag bara måste överleva detta! kämpa på nu i helgen, du klarar det!

ångest!!!!!!!!

jag vill bara få medicin och samtalskontakt...vet vilka ångestdämpande som fungerar..men är lite vilsen in anit.depp-djungeln...antingen går man upp hiskeligt i vikt eller så fungerar dom inte osv..