Förlossningsdepression

Hugo Boss skrev 2008-09-20 22:31:37 följande:

jag förstår dej precis, känner igen mej till 100%!!! denna ångest över att inte ens längta det minsta...att njuta av att slippa sitt barn; o skuldkänslorna dessa känslor medför är HEMSKA!!! jag har haft en bra helg pga släktbesöket, gissa varför?jo, dom föll för lilla tjejen o slogs o m att ta hand om henne !!! det konstiga är, att idag på eftermiddagen kände jag faktiskt att jag "saknade" henne...på nåt konstigt sätt liksom. det är för att jag inte har haft det tunga ansvaret för henne på sistone; min sambo har tagit nätterna med henne sista veckan o så i helgen var släkten så förtjusta att jag slapp ta hand om henne. det är som om detta kanske får mej att känna mer...jag vet inte, men jag tror det är så. o jag hoppas att det kommer bli ännu bättre! vet att det kommer bli det för dej, jag VET DET!!!dessa skuldkänslor är vidriga...att känna sej såhär dålig, värdelös ! men här i tråden kan vi säga vad som helst , det är så himla skönt tycker jag.
sen förstår jag också att du inte vill ha medicin man ökar i vikt av, jag har ju också haft ätstörningar o gått upp i vikt av medicin men sertralin funkar inte så, en biverkan där är istället att en del går ner i vikt. så ta det lugnt, lämna alla dörrar öppna. det gör jag, o imorgon bitti kl 8 har jag teltid med psykiater för att få en tid o diskutera medicinering. det känns hoppfullt...ångesten finns där, jag känner mej inte som en mamma o har inga kärlekskänslor ännu. men jag vet att det kommer bli bra! psykologen i fredags sa till mej att ALLA BLIR BRA FRÅN DETTA!!! obs ALLA!!! vi får inte glömma det ok? stor kram!

Hugo Boss: Hur är det med dig?

Det är sådär..hämtade sonen hos mina föräldrar förut. Blev mindre glad när jag insåg att han var snorig, hostig och febrig.. Vilket kommer göra den här veckan till en ännu större pina med mer ångest än nödvändigt.

Var ju tänkt att jag skulle ringa vc imorgon för att få komma till läkaren och prata om medicinering..men måste ta sonen först till barnmedicin..ska försöka få en tid där imorgon och sen ringa till vc och se om jag kan få en tid i anslutning. Helst vill jag inte ha med mig sonen till läkaren, men det verkar vara det enda som funkar.. Sambon är bortrest och jag har inte berättat för mina föräldrar än hur jag mår..så skulle jag fråga mamma om hon skulle kunna ta honom så kommer ju hon undra varför jag ska till läkaren..

hej Hugo Boss - har skrivit ett privat meddelande till dig. Jag tänkte också först att jag inte ville berätta för mina föä om mitt mående, men till slut gjorde jag det och det kändes som en stor sten som föll från mina axlar. Så mitt råd är att berätta, så att de kan finnas där o stötta dig och så du kan få träffa en läkare. KRAM

Scully: jo jag vet att jag borde berätta...
berättade inte sist jag hamnade i en depression heller...dom fick reda på att jag mådde dåligt först när jag hamnade på sjukan..

Vill inte visa mig svag..vill vara den där bra mamman, en som mår bra. Vill inte höra "du visste ju att det fanns en chans att må dåligt igen", "du skulle inte gett dig in på det här med din depressions-bakgrund" osv..

Jag vet vad du menar - men du är inte svag, du har drabbats av ngt som är utanför din kontroll och just nu mår du inte bra och behöver således all hjälp o stöd du kan få. Förklarade för min mamma att jag verkligen behövde henne då, att jag ville att hon skulle lyssna på mig och stötta mig, inte ge mig dåligt samvete eller låtsas som om problemet inte fanns. Fick bra gensvar och hon förstod att hon skulle inta den lyssnande rollen.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen..vill bara krypa upp i ett hörn och skrika och gråta. Vet verkligen inte vad jag ska ta mig till.

Nu sover sonen, jag borde gå och lägga mig så jag får några/någon timmars/timmes sömn iaf..men jag vågar inte. Somnar jag så kommer han garanterat att vakna inom en kort stund och allt blir upp å ner. Visst sambon är ju här och hjälper, men allt känns så jäkla tungt..

Ingen som är här längre?

Jodå Hugo Boss jag är här, hur mår du?

Jo vart ska jag börja?
nä jag vet nog inte riktigt hur jag mår faktiskt..
sonen har åkt på dubbelsidig öroninflamamtion..så dagarna kantas av mer ångest än innan..
har inte fått tag i ngn läkare för att få komma dit redan den här veckan..så jag tror bestämt att jag får vänta till torsdag nästa vecka..om jag inte kollapsat innan dess..men sambon försöker hålla mig uppe så gott det går. Dock måste jag se om jag kan hitta en barnvakt inför läkarbesöket..får väl se hur det går..annars kan ju läkaren få se mig in action som misslyckad mamma...