Förlossningsdepression

Jag blir så otroligt varm i hjärtat när jag läser att ni är några som finner tröst i denna tråd, det var det som var meningen!

Tack, skönt att få skriva av sig lite till folk som sitter/har suttit i samma båt. Trodde värkligen inte att "JAG" skulle hamna där....
den va ju något man "bara" hade läst om....
tycker det är trist att inte bb tar mer ansvar för nyblivna föräldrar. borde finnas en gräns på hur många dagar man MÅSTE stanna kvar. Är jätte arg över att dom bara skicka hem mig. När jag sitter här med facit i hand så önskar jag att jag stannat kvar på bb några dagar. Det ska jag göra med Jacquilines syster eller bror i framtiden...då ska jag minsann stanna kvar ó koppla av....för hoppningsvis få njuta lite av den första mysiga tiden....

Hugo Boss skrev 2008-09-19 21:30:16 följande:Det där med biverkningar låter ju så fruktansvärt när man läser dessa långa listor som kommer med medicinen. Min egen erfarenhet säger att jag inte fått annan biverkning än extra svettig på natten och det är ju ett litet problem... Jag tycker inte du ska grubbla över biverkningar (det gjorde jag tills jag mådde ännu sämre...) för om du får för mycket biverkn är det ett tecken på att din psykiater ska ge dig mer lämplig sorts medicin, bara du säger det till psykiatern. Vet du att alla biverkn som står i listan kan komma från enstaka personer i hela VÄRLDEN!!!

ole dole doff: det är många som faktiskt bryr sig om dig och jag tror din Johan gör det också, fast på sitt sätt...Kan du be Johan ringa till din barnmorska eller likn så att du får hjälp? Det har ju nästan gått så långt att du för dåligt nu, tycker så synd om dig! Kram

Jag gick upp i vikt av min medisin men vad spelar det för roll?! Jag resonerade som så att hellre tjock och glad än smal och ledsen. Vikten kan man ta tag i sen igen när man kommit ur detta, eller hur? Så skit i biverkningarna och fokusera på verkningarna...nämligen att man blir glad, att ångesten släpper, att livet kommer tillbaka, att man kan älska sitt barn!

hugo boss; jag har själv gått upp i vikt av antidepressiva(cipramil)o jag förstår att du oroar dej för detta. viktökningen kan ju leda till mer ångest! jag fick byta till sertralin, o gick ner kilona så denmedicinen är ett alternativ. nu på måndag när jag pratar med psykiatern ska jag be om den, har ju ingen medicin nu o är övertygad om att jag verkligen behöver det! hur mår du nu förresten?
jag mår ok, faktiskt en av de bättre dagarna sedan vår flicka föddes. vi har haft besök av sambons syster man o barn hela dagen, o jag har haft en massa att göra plus sällskap så jag har inte hunnit få ångest! suttit med lilltjejen iknäet efter amningen, hon har tittat sej omkring o jag har känt en massa ömhet - o nästan ingen ångest alls!! så underbart...tror det är för att det varit så mycket folk här som velat gosa o ta hand om henne; jag har liksom sluppit ansvaret. tror det är det som är vägen ut för mej...
nu är det kväll, o jag mår sämre. men inom mej försöker jag spara minnet av denna fina dag - o jag vet att det kommer fler sådana!

jag mår så jävla skit!!! (förlåt spårket)
lämnade sonen hos mina föräldrar idag på dagen..undebrart!! men nu när vi var på väg hem från middag (jag och sambon) på restaurang, så fick jag sån himla ångest, för jag längtar inte ens efter sonen. För mig kvittar det i dagsläget om han kommer hem imorgon eller inte..va fan är det för jävla fel på mig??

(jag har haft lite ätstörningar och så..därför är viktökningen av tabletterna ett gigantiskt problem...har testat en hel del medicin. De sista tabletterna jag hade gick jag upp 20kg av på ett år..så..hmm)

Såhär ska det naturligtvis stå: Det har ju nästan gått så långt att du MÅR för dåligt nu....

Hugo Boss skrev 2008-09-20 22:31:37 följande:Nämen fy vad jobbigt att du mår så dåligt. Men du tänkte ju på lillkillen när ni var på väg från restaurangen eftersom du fick ångest så det är klart att känslorna för honom sitter inburade någonstans långt där inuti dig! "Felet" ligger i att du behöver rätt hjälp men att du inte fått den ännu.

I eftermiddags var vi på 80-årskalas och jag lät min tonårskusin ta hand om dottern ett bra tag. När vi åkte hem därifrån och jag tittade på min sovande bebis bredvid mig tänkte jag "Var jag taskig mot henne som inte var med henne?" och "Varför vill inte jag vara med mitt barn hela tiden? Alla andra verkar ju vilja det..." Visserligen handlade detta om en liten stund till skillnad från en helg, men du ska veta att dessa känslor kommer hos mig då och då trots månader av medicinering och att jag älskar min dotter över allt annat.

Nu tror jag att du och din kropp kämpar för att klara dagen och då orkar den inte med "överkurs" som att sakna, älska, känna m.m. Hoppas du förstår mig rätt.

Du måste få hjälp med det här nästa vecka! Kram på dig

Anledningen till att jag kom och tänka på sonen var för att sambon började prata om honom, annars har jag inte ägnat en enda tanke åt honom under hela dagen. Något är ju fruktansvärt fel med mig!!!?
Jag ska ringa till vc igen på måndag..ska försöka få en tid under dagen..hoppas på att ngn kan ta sonen så länge bara..men det ordnar sig nog när det är dags..Ska försöka sova lite nu..djupt och länge..tror till och med jag ska ta en sömntablett för att komma till ro...
Kram