tack för tipset ellinor doolittle, just detta med liksom acceptera känslorna o inte kämpa emot när dom kommer utan istället vänta ut dom o intala mej att det går över funkar för mej - innan ångesten slagit klorna i mej. när den gjort det blir jag helt blank i huvudet, jätteläskigt!
min älskling kom hem kvart i tio igår, jag satt vid datorn o var nästan okontaktbar av ånges, bara satt o surfade runt febrilt. tog mej 2 tim att varva ner... han blev förvånad att jag var som jag var, sa att det ju varit bättre i 2 dgr o han måste ju kunna åka iväg en kväll. jo visst...han har rätt. jag är helt jävla(ursäkta ordet)värdelös som inte klarar att vara ensam med mitt barn. vet inte hur jag ska få ner min ångestnivå, känns helt hjälplöst. min kille måste förstå mej, han bara måste stötta mej i detta! han är mitt allt just nu; utan honom pallar jag inte . min pappa var här igår en sväng, nämnde inte det här i tråden för jag förträngde det:( han kom med kommentarer typ" du måste ju vara lycklig nu", "du måste faktiskt ta hand om hemmet också", "det är inte normalt att du mår dåligt" etc etc...o så undrar han varför jag inte vill att han ska komma på besök! jag kämpar med att göra rätt, med att älska min dotter, med att andas - såna kommentarer gör så ont!
men: tjejen sov från 23.30-04 inatt!!! o jag med!!! helt otroligt!!! borde vara glad för det, men jag har ångest o känner mej så dåligt för att jag inte kan vara ensam. är det normalt att inte klara av det? hur hade ni andra det när ni mådde dåligt? klarade ni av ensamheten? o hur ska jag kunna få min pojkvän att förstå detta???
