Förlossningsdepression

godmorgon! idag ska jag till psykologen, nervös!men hoppfull...mådde dåligt inatt, ammade o hon krafsade på mej o jag fick kämpa för att inte springa därifrån. denna närhet...att inte kunna gå på toa, att ständigt lyssna efter henne o oroa sej för att hon ska vakna. hon är3 v idag, är mer vaken o kräver alltså också mer. vill inte vara ensam helt enkelt!som jag då...suck.
ska duscha nu. boken av brooke shields sträckläste jag, gör det ni andra också - den var jättebra!
kram på er, kämpa på idag också!

på vårdcentralen vill dom att man försöker ta livet av sig innan det finns hjälp att hämta..först den 2e okt fick jag en tid. Hon som svarade sa "du kan ju försöka ringa på måndag igen, för å se om de finns ngn akuttid just den dagen.."

Men jag behöver ju hjälp nuuuuu...men åker inte till psykakuten och sätter mig, det gör jag bara inte!!

hugo boss...jag tänker på dej. förstår du mår jättejättedåligt just nu, du är väl inte ensam? jag har varit på psykakuten för 2 år sedan, det var inte så hemskt som man tror, jag fick den akuta hjälp jag behövde. så se det som en utväg ändå! förstår att du inte vill dit, så för att överleva helgen se till att inte vara ensam!! var här, inloggad, skriv mycket. vi tänker alla på dej ska du veta!

Hej på er! Har inte haft tid att läsa alla inlägg men vill ge er alla en styrkekram! Se till att ni får hjälp och se till att hålla ut, det blir bättre! Jag fick en depression redan under graviditeten med min första och var sen jättedeppig efteråt. Det var skitjpobbigt och jag känner mig fortfarande gråtfärdig när jag tänker på hur hemskt det var. Jag fick dock hjälp av en psykiater och jag blev snabbt bra på antidepressiv medicinering. Livet kom tillbaka och jag kunde börja glädja mig åt min son! Har haft hemskt dåligt samvete för att jag var en sån dålig mamma åt sonen men vet ni...han är världens goaste treåring nu som aldrig fått andra omdömen av andra eller av dagis etc än harmonisk, glad och mysig. De klarar av det de också!
Jag har just fått mitt andra barn och har haft en svacka efteråt nu också. Det känns dock som att det börjar vända och nu börjar jag se ljuste igen. Har haft svårt att glädjas åt barnet även denna gång men jag har mindre dåligt samvete nu för jag vet ju att det kommer bli bättre.
Men var inte rädda för att söka hjälp! Man behöver hjälp både för sin egen och för barnets skull! Stå på er och försök ta er igenom detta. Det blir bättre, jag lovar! OCh sen kommer den härliga känslan ni längtade efter med en underbar unge som ni kommer älska!
Stor kram till er!

jag fick oxå nån form av deppression när vår dotter föddes. hon är 6 veckos o 3 dagar idag och de hela började redan innan förlosningen. hon kom inte ut självmant utan ja sattes igång 17 dagar över tiden. BB va överfullt så vi fick byta sal 4 ggr, o personalen va otrevlig (säkert för att de va stressigt) o jag kände att jag fick ingen hjälp, utan vi fick ringa hela tiden på klockan. ingen va in o undersäkte hur de gick, när ja inte kunde hålla emot längre så ringde min sambo på klockan o då va ja helt öppen o Agnes va redo att komma, hon va ju nästan på väg redan. men efteråt så kände ja inte den där lyckan som alla säger att man ska känna, inget rosa moln eller nått, ja va bara less o slut o trött o lessen framförallt. vi hade trott att de skulle bli en pojke o så kom de en tjej, o de e ju underbart de med, men ja hade räknat med en pojke o vart som besviken på nå sätt. vi får hem efter 1 natt på Bb för ja ville inte vara där då de va så rörigt, dom höll på bygga om o de fanns inget dagrum, ingen tv ingen radio o inte ens en stol till min sambo. Agnes föddes 20.25 på kvällen o Johan, min sambo fick lov att åkahem då de inte fanns plats för han. Väl hemma så funkade inte ammningen, den hade inte kommit igång alls, o lillan bara säg o sög men inget kom ut, till slut hade hon sugit söner båda brösten, o de rann blod ur dom o ja bara skrek när hon skulle dit.. vi gav då ersättning, men ja kände mig som världens sämsta mor som inte ens "försöker" men ja hade ju gjort de, men va rädd för va folk skulle säga. ja kände inte den där kärleken till henne, inte att ja älskar henne, ville bara hon skulle sova, hon fick kolik o skrek hela tiden, hela efermiddagarna o hela kvällen, ja orkade inte med henne.. nu e de bättre men fortfarande så e ja deppig,, vågar inte prata me nån om de då ja skäms för de.. min sambo ha ja sagt de till lite grann att ja inte vet va ja känner som, men han fattar inget, o BVC sa att de fanns hjälp o få om babyblousen inte gå över liksom o om de bli värre.. men ja känner inte att ja vill slänga ut mitt barn eller så eller att ja inte vill att hon ska leva eller så o inte att ja inte ska leva, men jag är bara lessen för de som varit o inte kommer tillbaka.. vårt underbara liv innan hon kom.. nu bli de aldrig mer så.. jag känne mig som världens dåligaste människa..