Mina två änglar

Hej allihoppa! jag är inne lite mer sällan nu mera. Men det är så att hovrätten är nära nu. Det handlart bara om dagar tills den börjar. Jag vet ej om jag får gå ut med villket datum det är, så jag låter det vara osagt. Men jag är i full gång med förberedelser inför det. Så jag tittar in här så fort jag får en ledig stund över.
Idag har jag och sambon vart banvakt till en liten 6 månaders och en 4 åring. De var otroligt snälla hela tiden. Jag vet inte om det e konstigt el helt normalt. Men jag tyckte om att vara med dom. Jag tyckte om att göra saker som att byta blöja, trösta, göra snöbollar, hjälpa till att öppna en apelsin, sitta och läsa saga mm.
Jag blev inte ledsen, jag tyckte det var himmla mysigt. Visst saknar jag Max o Saga, varenda minut, det kommer jag inte ifrån. Men, det är just mina barn jag saknar, mitt eget kött o blod.
Tjejerna jag tog hand om idag är sina egna individer, vissa fall inte alls lika mina egna barn, och ibland påminner de om varandra.

jag kikar in här varje dag, men man har inte alltid nåt vettigt att skriva känns det som. jag har kollat din underbara minnessida och det gör verkligen ont
i hjärtat när man tänker på vad du går igenom! Det blir så verkligt på något sätt när man tittar på bilderna på barnen. Fast ändå så overkligt, om du förstår hur jag menar? Bara tanken på att nån människa kan göra såhär mot så små barn, det skrämmer verkligen skiten ur en. Ingenstans går man ju säker egentligen.

Du skriver att det börjar komma ifatt dej nu, känslorna. Och jag tror man ofta "stänger av" lite, omedvetet, när man är med om en sån traumatisk händelse, och att det sedan kommer, då man fått tid att smälta allting. Men tänk på det, att det är viktigt att låta alla känslor komma. Gråt så mkt du bara kan och orkar. Men försök oxå ha i bakhuvudet att dina barn är på en varm och trygg plats, där de skrattar o busar och tittar ner på dej. En dag möts ni igen, jag är verkligen övertygad om det!

Och den här tyskan. Jag känner sånt avsky mot henne så det inte är klokt. Och jag blir ibland frustrerad över att inte kunna va nära dej, alltså bara ge dej en varm kram! Vet att du har mkt folk omkring dej, som tur är, men man vill ändå göra så mycket mer än att skriva här.

stor kram till dej underbara Emma.

Tack alla ni som tänder ljus för barnen fortfarande... Tack för att ni göra det men också för att ni orkar berätta det för mig. Det värmer varje gång jag hör att ni gjort det. Så otroligt fint att Max och Sagas minne brinner som i en fin låga runt om i sverige.

Tänker på er... massa kramar

*en kram* och en tanke till er.

Emma..har skrivit förr,,men ville bara att du ska veta att du o dina barn finns i så¨många människors hjärta o tankar varje varje dag..förstår inte att något sådant kan hända..så oskyldiga små fina barn..tror att dom har kalas o massa lek på någon annan plats just nu..och att ni någon dag ses där igen!! Alla mina varmste tankar till dig vännen..ljuset är tänt..har två små ljuslyktor tätt intill varann på köksbordet varje dag vi äter,,då går tankarna till dig max o saga..Stor Kram till Dig!!