Mina två änglar

Idag är det 8 månader sedan Max och Saga fick sina änglavingar. 8 omtumlande månader fyllda med omtumlande känslor.Smärta över förlusten har blandats med glädje över nya vänner, sorgen och tårarna har blandats med gädje och skratt över en fika på lokala caféet, rädslan har motats på dörren med glada minnen av barnen, återberättade av de som kände dem bäst. Vänskapsband har knutit och återskapats, personligheter har återfått sin rätta form i ett slutkapitel av självömkan då vi insett att vi inte är odödliga och att vi måste ta tillvara på dagen och varandra. Max och Saga har betytt och betyder så mycket, de lyser över oss i allt vi gör och får oss att vara tacksamma över det vi har och att glädjas med våra nära istället för att avundas. Vi har insett att en kram och ett ärligt Grattis är det sätt på vilket våra vänners och bekantas framgångar ska bemötas, inte med sura miner och avundsjuka blickar. Vi fångar dagen,vi ger en exta kram, vi säger att vi älskar vår familj och våra vänner en extra gång,vi visar våra nära hur mycket de betyder för oss och allt smått och futtigt lägger vi bakom oss och fokuserar istället på det som är vikigt. Här, nu och de vi älskar och att samtidigt bevara minnet av de som inte längre finns med oss.Allt detta har Max och Saga gett oss, för att de var och är otroliga, speciella, fantastiska barn och änglar. Och det blev de tack vare sin mamma, den varmaste, snällaste och starkaste människa jag någonsin mött.Emma, du är det goda som vinner över det onda. Du är skönheten som besegar odjuret. Det är dig och dina änglabarn våra ättlingar kommer minnas och hedra 100 år från nu. Inte personen som tog dina älsklingar ifrån dig. Hon kommer vara en blank fläck på kartan, ett suddigt minne av något ont som ingen vill tänka på.Hon trodde hon vann, men det gjorde hon inte! Max och Saga lever vidare i dig, sin fantastiska mamma, och deras stjärnor lyser starka, deras minne har rört en hel nation. I slutänden kommer det goda att segra, och det onda kommer förhoppningsvis ruttna bort i en Tysk fängelsehåla, bortglömd och bortgjord.

Idag är det 8 månader sedan Max och Saga fick sina änglavingar. 8 omtumlande månader fyllda med omtumlande känslor.Smärta över förlusten har blandats med glädje över nya vänner, sorgen och tårarna har blandats med gädje och skratt över en fika på lokala caféet, rädslan har motats på dörren med glada minnen av barnen, återberättade av de som kände dem bäst. Vänskapsband har knutit och återskapats, personligheter har återfått sin rätta form i ett slutkapitel av självömkan då vi insett att vi inte är odödliga och att vi måste ta tillvara på dagen och varandra. Max och Saga har betytt och betyder så mycket, de lyser över oss i allt vi gör och får oss att vara tacksamma över det vi har och att glädjas med våra nära istället för att avundas. Vi har insett att en kram och ett ärligt Grattis är det sätt på vilket våra vänners och bekantas framgångar ska bemötas, inte med sura miner och avundsjuka blickar. Vi fångar dagen,vi ger en exta kram, vi säger att vi älskar vår familj och våra vänner en extra gång,vi visar våra nära hur mycket de betyder för oss och allt smått och futtigt lägger vi bakom oss och fokuserar istället på det som är vikigt. Här, nu och de vi älskar och att samtidigt bevara minnet av de som inte längre finns med oss.Allt detta har Max och Saga gett oss, för att de var och är otroliga, speciella, fantastiska barn och änglar. Och det blev de tack vare sin mamma, den varmaste, snällaste och starkaste människa jag någonsin mött.Emma, du är det goda som vinner över det onda. Du är skönheten som besegar odjuret. Det är dig och dina änglabarn våra ättlingar kommer minnas och hedra 100 år från nu. Inte personen som tog dina älsklingar ifrån dig. Hon kommer vara en blank fläck på kartan, ett suddigt minne av något ont som ingen vill tänka på.Hon trodde hon vann, men det gjorde hon inte! Max och Saga lever vidare i dig, sin fantastiska mamma, och deras stjärnor lyser starka, deras minne har rört en hel nation. I slutänden kommer det goda att segra, och det onda kommer förhoppningsvis ruttna bort i en Tysk fängelsehåla, bortglömd och bortgjord.

Emma: Vi finns här för att vi vill det, glöm inte det. Vi vill finnas där för dig/er men det känns så futtigt ibland. Jag har mina barn hos mig och det känns bara så fel att du inte har det. Har tänt tre ljus här för er idag, hoppas att du orkar igenom denna dag. En fråga vill jag ställa dig och hoppas du tar den rätt. Jag är troende kristen och vill gärna få bära er i mina böner, är det OK med dig?